Glömde publicera från 4:e juni:

Sista dagen. Det känns mest av allt jävligt ledsamt. Ganska ledsamt att lämna Toulouse för en sommar i Vänersborg med få (men några <33) av mina vänner på plats. Väldigt ledsamt att lämna Benny. Sista veckan har varit ett par tårar (alltså bara lite), tankar och ångest. Men också stekande solsken, 30 grader och Toulouse på sitt allra bästa humör. Det är en sådan jävla trevlig stad när man vant sig vid att vara svettig 24/7.

I veckan har jag hunnit spendera en dag på playan med Mette för att försäkra mig om en nåååågorlunda respektabel bränna för att folk ska tro mig när jag säger att jag spenderat hela våren i södra Frankrike. Det var inte helt oväntat AMAZING.

Jag har också åkt på min första fortkörningsböter på motorvägen mellan Narbonne och Collioure en vacker dag med mina fina svenska vänner. Det var förmodligen på samma väg som jag satt med en vinflaska i handen, bara för att känna mig sådär äkta fransk och lät mig smaka vinet. Men det var ju bara på skoj? 45€ fattigare blev jag brevet adresserades till Benjamins päron som självklart undrade hur sjutton en fortkörningsböter i södra Frankrike med hans bil kunde bli till när han själv befann sig med blindisarna i långt uppe i norr. Well.

Jag ska snart gå och ta min sista lunch, sista kaffe och sista promenad i staden med Mette. Sen ska jag ta min sista middag och sista natt i samma säng som min lilla frenchy. Sen Paris, och kanske några sista tårar.

Två av varandra oberoende personer har nu sagt att jag dansar som MØ. Det är något med det brett särade benen. Jag tror inte de menade det som en komplimang men jag tog det som en sådan. 

Åh.

Fans, så ja. Jag är här! Okej?

Jag ligger i min säng med den för mig inte helt vanliga känslan bakis. Igår var jag på grillkväll med de få erasmusar som är kvar plus lite random frenchys. Sen cyklade jag iväg till Bennys korvfest och träffade hans banditvänner. Där var testosteron, rom, rök och koks. Vem är jag? Sen gick vi på nyöppnad klubb jag, och de 15 boysen. Gick före i kön. För vi känner folk.

Sen sist har jag ju haft mysologbesök och det var obviously väldigt mysig. Vi åkte till kusten vid spanska gränsen och mös och hjälpte Jakob sörja. Jag har varit på atlantkusten och till Dune de pilar. Det tog oss 3 timmar att nå denna eftertraktade turistattraktion som verkligen bara ett enormt gigantiskt sanddyna precis vid havet. Och sen har jag gjort mest absolut ingenting.

Mest av allt har jag ju, ni vet, tänkt. Det är mindre än en vecka kvar av min vistelse här i Toulouse och inte helt oväntat nog har den existensiella ångesten slagit in. Det är ju ett litet låtsasliv man lever på ett utbyte som det här. Det är som semester fast ändå inte. Man pluggar fast man gör inte det. Man skaffar vänner man aldrig kommer se igen. Han etablerar ett liv och skapar ett sammanhang man sedan helt och hållet lämnar. Och så en relation, blir lite kär typ. Och lämnar det.

Det som kanske skrämmer mig mest är den kanske delvis orimliga känslan av att det kan vara sista gången. Jag har slitit med franskan i 5 månader nu och snart kommer jag kanske aldrig behöva den igen. På mina semestrar visst, men på riktigt. Vad hände med 18-åriga Linn som var så övertygad om att ett globe trotarliv låg för hennes fötter? Vad hände liksom när hon började på psykologprogrammet och begränsade de möjligheterna såpass avsevärt? Man är ju friare än man tror, jag vet, och vill jag ut och tillbaka igen så löser jag ju det. Men ändå? Kan en få känna lite? Men det är liksom bara hela tanken på att komma tillbaka till Sverige och bli för bekväm som skrämmer mig. Att glömma bort hur mycket jag älskar och får ut av sådana här saker. Orka ta sig igenom det jobbiga och bara göra det. Att åka på erasmus är ändå lätt. Blir det lika lätt nästa gång? Blir det av då? Resa är fantastiskt men att etablera sig i annan kultur och låta sig marineras i deras senapsvinegret på riktigt liksom. Det är ändå så nice. Och Frankrike liksom. Det äär nice.

Well. Jag ska försöka ta mig ur sängen och till parken. Lägga mig där istället. Tänka lite mer.

Les pyrénées.

Vi tar oss genom de bergiga landskapen, de små pittoreska dalbyarna och upp längst slingrande zick-zackvägar. Uppåt, uppåt fortsätter vi genom en grind till en liten liten väg, som liksom inte ens är en väg som leder oss fram till den lilla lilla stugan. 

I den lilla lilla stugan, finns ett litet litet kök, några sängar, ett bord och inte mycket mer. Utanför den lilla lilla stugan finns de stora, branta pyrinéernas toppar och en natur som tar andan ur en. Här ska vi två, utom all omvärldskontakt och verklighet spendera helgen. 

Han har fixar bil, fixat mat, fixat vandringsskor och stuga. Han kör, städar, grejar, installerar skorsten, tänder brasan och lagar maten. Jag bäddar eventuellt sängen samtidigt. Och ligger i den.

Vi går på vandring och jag har lite svårt att andas där uppe men det gör inte så mycket för det är himla fint. Jag väljer att ramla ca 5 gånger i snön och åka på rumpan i snön ner för berget. Det kändes rimligt. 

Jag har läst, chillat, myyst vandrat, varit ofräsch, badat halvnäck i iskall liten flod, bränt mig på rumpan, kissat massa utomhus och ätit väldigt god grillad anka och med smält camembert framför en brasa med vin och njutit av utsikten. Det var en helg magnifique. 

The norway way

Sen kobra gjorde det fantastiska onaniavsnittet (alltså seeeee det om ni inte redan gjort det!!) så har jag varit lite besviken. Nu kollade jag precis på deras program om tidresor, mediokert i allmänhet men inslaget om Norges slow-tv där det oklippt filmar typ en tågresa eller annat väldigt alldagligt. Alltså känslan av välbehag som infann sig inom mig. Vilket land! Vilket jävla mindfullnessfolk! Jag ska dit i sommar, så äre bara! Kolla kobra!

FREEE-dag.

Idag har jag skrivit min sista tenta. Aaaah det gick riktigt jävla pissedåligt. Jag vet inte ens vad som händer om jag inte klarar mina tentor här. Får jag ta en ny kurs hemma? Komma tillbaka hit för omtentorna i juni? Är totalkörd i bajs och får jobba på Skräcklestugan i Vbg-resten av livet. INGEN VET! Just nu känner jag att jag skiter i allt.

Ikväll ska jag rulla hatt med erasmusissarna. Jag spenderade en ganska trevlig kväll med dem härom veckan och har återfått viss respekt hos mig. Snart åker alla hem och jag kommer förmodligen inte sakna dem såmycket men det har ju fyllt sin funktion vid vissa tillfällen.

Imorgon ska jag och Benny dra ut i bergen i ingenstans i en stuga utan el och vatten och vandra och sånt. Jag är ganska taggad. Om ni inte ser mig igen kanske det är för att han lämnat mig i en dal. Let's hope not.

Det var det. Vi hörs väl efter helgen då, hoppas jag. Kram på er.

Sinon ça va!

Alltså att jag ska behöva sitta och förstå superinvecklade superpsykodynamiska perspektiv på organisationspsykologi à la organisationer som dynamiska energifält beroende av tyngden av andras behov och dess koppling till den kliniska freudianska individualpsykologin, TUTTSUG och fan och hans moster. Teorier som känns som hämtade från ett annat jävla sekel, beskrivet på äcklig akademiskt jävla franska. Känns det rimligt? Nej! Har jag något att välja på? NEJ! Förstår jag någonting? NEJ!!

Skönt då att det franska skolsystemet inte bygger på förståelse utan god gammal utantillinlärning. MMMMM how I love att min sista tenta och det sista jag har och göra på ett franskt pisseuniversitet är på freeedag. Sen tre veckors freedom.

Det är också svinvarmt ute, jag har tappat bort min solkräm och jag har bränt mig. Jag håller på att kriga lite med franska försäkringskassan för att få tillbaka de ca 300€ jag lagt ut på läkarkostnader och mediciner också. Det ser dunkelt ut.

Men egentligen mår jag bra!

Sen jag var aupair har jag börjat finna en viss känsla av välbehag av att höra ett barn lipa och kunna tänka "NOT my fucking problem". Är jag ond?

Gotz och blannat

Här ligger jag och luktar svett. Riktigt äckligt. Jag är liksom inte den där svennen som tar på mig alldeles för lite kläder så fort solen sticker fram. Jag är den där svennen som inte gillar och frysa och alltid kör på principen hellre för mycket kläder än för lite. En princip som oftast funkar bra i Sverige men inte här. Det är liksom varmt påriktigt här. Jag svettas.

Idag har jag fyndat mig ett par birkenstock för 10€ på second hand. De är inte den klassiska modellen men de är fina och de är lila. Jag tänkte måla tånaglarna också. Det kommer matcha så fint; skorna, tånaglarna och mina ettrigt lila blodådror på fötterna. Äntligen sandalsäsong.

Jag har ju också nyligen tagit emot det glada beskedet att få ta härbergera Rosie och Jakob här framöver i ett par dagar. Fifan vad trevligt. Mina första besökare som inte redan är halvkåta frankofiler. Undra om jag kan konvertera dem? Sen är det ju det här med att hitta bra restauranger som serverar vegetarisk mat. Det är mitt mission här framöver. Toulousarna gillar ju sin anka. Anka i gryta, anklever, marinerad anka, annan del av anka, anka i korv, anka i paté och ankfettsrussinish som snacks. Kanske kan fråga om man kan gå vegetarisk anka. Jag är säker på att de löser det.

Imorgon ska jag och Benny på cykeltur på längst kanalen från långtbortifranskastan tillbaka till Toulouse. Jag har hittat äkta jävla pågengifflar till picknicken.

Majmaj

Från och med den sekund jag klev av spårvagnen från campus efter min helvetesvecka av hetsplugg och tre tentor var Toulouse sådär drömmigt som det bara kan vara när solen skiner. Värmen, lugnet, husen, stämningen. Jag inledde mina 24 timmars egentid jag har inplanerad med två timmar i parken vid floden. Jag brukar inte ha så mycket till övers för män utomhus med gitarr men när någon däremot sitter en bit bort med sina vänner och spelar soundtracket till Amelie från Montmartre (klychigt men såå fint!!) på dragspel då måste man ju liksom love it. Love fransmännen.

Det positiva med min tentavecka är ändå att jag för första gången de senaste veckorna börjat känna mig ganska cool med läsandet. Jag bävar liksom inte varje gång jag ska ta mig an en text på franska och behöver inte längre slå upp ett ord i varje mening för att begripa vad det står. Jag äger ändå lite grand. Kul att det kommer nu.

Julia var ju här i helgen också! Det var FANTASTISKT trevligt. Även om jag har en självvald ganska vänsnål situation här vanligtvis så insåg jag att det ändå är jääävligt nice med någon jävligt nice, om ni förstår vad jag menar?? Alltså real friends, alltså Jullis knullis?? I so miss! Så ja, vi gjorde väl vad vi gör bäst tillsammans i Frankrike, dvs typ tror att vi är något; Klär oss fläshigt, beter oss kaxigt, äter orimligt mycket och dyr mat och bara gör stan samtidigt som vi systematiskt och analytiskt arbetar oss igenom otaliga inter- samt intrapersonella relationskontexter (sorry, jag släpper socialpsykologin nu) vi befunnit oss i och står inför. Vi tog oss också ut på en liten roadtrip på älskade franska landsbyggdsvägarna till Carcassonne. Betyg stad: medel. Betyg road-trip: Top.

Nu ska jag fortsätta min ensamhet med att kolla på andra avsnittet av Game of Thrones. You heard me. Sen har jag some serious sovning att ta igen. Jag sover lite dåligt. Ikväll har jag maxat sovhygienen och är rikigt taggad på dundersömn.

Lev väl vänner. Hej så länge.

Början på slutet?

Lola gick iväg på yoga för ca 1,5 timma sedan. Sedan dess har jag (än så länge) lyckats förstöra både damsugaren och en tallrik i microugns/ungsfanskapet. Alltså va? När blev jag en jävla klant som förstör allt jag rör vid? Så jävla tröttsam grej och framförallt jobbigt när hon kommer hem, jag ska se henne i ögonen och erkänna för att sedan be att få låna lakan till min kompis. BÄST FAN du inte typ mensar ner lakanen nu Julia.

På det humöret.

Igår var jag på avskedsfest av två belgiska brudar som liksom är i vårt "gäng". Jo det finns nämligen ett litet erasmusgäng på ca 15 pers jag mer eller mindre är en del av. Ytterligare en kväll finner jag mig svintrött, nykter och går hem fett omotiverad efter förfesten. Alla tror de älskar varandra. Jag vet att det kommer glömma bort varandra efter 3 månader. Jävla losers.

Idag tappade jag min mobil i marken för 150:e gången. Denna gången sprack skärmen. QL.

Idag skulle jag också på möte får någon typ av läxhjälp för maroccanska kids, typ tamamgrej, kl 14. Maroccansk tid betyder det tydligen 15.15. Man bara YOU'RE FUCKINK WELCOME!¨

Jag är lite stressad för mina studier.

Min lugg är lite för kort. Ni vet för lång för att vara kaxig feministlugg. För kort för att vara kaxig... politisk neural lugg. Men det är ju faktiskt inte ett riktigt problem. Mest en reflektion.

Jag har kommit fram till två obotliga tillkortakommanden här i livet. Jag har aldrig i mitt liv lyckats steka en duglig omelette och jag har fruktansvärt svårt attt stoppa ett täcke i sitt påslakan. Det är såå svårt!

Just det, jag har pajat den nya duschslangen också. Jag har provisoriskt stoppat tillbaka den och tänker låta min roomie tro att hon pajar den för första gången nästa gång hon duschar. Kändes verkligen som det enda rimliga.

Roadtrip

Idag har jag haft en så jävla trevlig dag. På schemat stod en roadtrip med min svenske vän Jakob och hans besökande kamrat. Jag erbjöd mig att följa med i egenskap av chaufför då ingen av dem besitter rätten att lagligt ta sig fram med motorfordon. Målet var Corde-sur-ciel, stället jag besökte med erasmusgänget för länge sedan i ett pissigt regn. Idag sken solen. Som ni alla vet är vägen målet lika mycket som målet, eller hur man nu säger. Inte riktigt så förmodligen... HUR som helst var det verkligen fallet denna gång. Till somrig musik och med nedvevade rutor tog vi oss fram i ett toscanaliknande, böljande langsskap med vinrankor, vinrankor, små fina hus och mera vinrankor längst slingrande smala landsvägar i Frankrikes franskaste idyll. Det var dröm.

Imorgon kommer regnet, min flatmate (=måste städa!) och verkligheten tillbaka och jag måste återfinna mig med mina studier på biblioteket. Ah well.

I blindo

Ni minns kanske att jag och Julia förra året dansade med Francois Hollands son? Well, nu har jag dansat med en i franska fotbollslandslaget. Bugg. Han var i form. Inte jag.

***

Jag blundar. Från ett hörn av baren bara tre meter bort hör jag honom ropa "Axe! Axe!" Jag försöker lokalisera var ifrån rösten kommer och går fumlande framåt. Går in i någon. Vi börjar om. "Axe! Axe!" Händerna framför mig. Jag hittar fram. Så går det till tydligen, fast med boll, konkurrens och press.

Oklart? Så är det kanske när man är blind också. Igår var jag på en bar med Benny och hans blindfotbollslag som hade vunnit franska ligan. Han är "guide" vilket innebär att han styr spelarna när de ska göra mål. När jag kom till barren vid 10 hade de redan firat ganska väl. It was cray.

Lebbauran

Så var det ju den om när presentationen var gjord, tysken sprungit iväg och min andra gruppmedlem vänder sig till mig på väg mot metron och säger:
"Linn, får jag fråga dig en sak?"
Jag: "Jo, visst."
Hon: "Est-ce que tu aimes les femmes?" (Tycker du om tjejer?)

Vaccances 2.0

HEJ GÄNGET!!!

Humöret är nu bättre än sist jag skrev. Presentationen blev högst medioker, ett resultat efter alla de timmar jag la ner (när solen dessutom stekte utanför) inte känns skitkul. Trots det skrattade jag mig hela vägen hem över det faktum att skiten är ÖVER och att jag aldrig mer kommer behöva interagera med tysken. Det känns såå skönt.

Sen i fredags har jag då varit på semester och har haft besök av min kära syster och hennes kompis Guillame. Samma sekund som de kom till Toulouse gick vädret från att i två veckor bjudit på sol och högsommarvärme till spöregn och pissekallt. Förrutom vädret då, som ändå blev bättre, så har helgen varit supertrevlig. Vi har bara ätit på en massa asgoda restauranger och jag känner själv att jag börjat upptäcka nya finesser med Toulouse. Så att well, det vi gjort är ungefär att äta, sitta på terrasser, kaffe, cykla, någon kyrka lite butiker och promenader. De var nöjda, jag var nöjd.

Nu börjar lugnet återfunnit sig och mina planer för veckan är ungefär lika med noll. Men det känns gött. Kanske ska försöka att inte glömma det faktum att jag har en inlämning och fyra tentor om ça två veckor att förbereda - allt för att kunna till fullo hänge mig åt ankomsten av Mademoiselle Adern!

Moment captured

Hej bloggen.

Jag sitter här med min grupp. Jag är på lite bättre humör idag. Jag har inte sovit så bra pga arg, stressad. Hur är det ans möjligt att grupparbeten varje gång (och i synnerhet denna) skapar så jävla mycket KÄNSLOR?! Eller jo det förstår jag för det är typ det vi jobbar med men ändå kan min grupp liksom inte se det, gara kopplingen mellan alla terorier och vas som händer i vår grupp. Processer och arbetssätt som går emot allt vi lär oss. Eller i alla fall inte tysken. Han är för tillfället på G och härja med sina analyser; långdragna, självklara, med teorier vi inte presenenterar och det BRINNER i ögonen på honom. Jag kan höra adrenalinet pumpa när han pratar om Wheelan; BIBELN. Jag har gett upp att försöka öppna munnen. Det är inte läge. Han kanske hoppar på mig, jag vet inte. Han är galen. Han är helt jävla galen. Om 8 timmar är det över. Det är allt jag tröstar mig med.
I början sket jag fullstänigt i det här grupparbetet men nu när jag lagt ner så jävla mycket tid ska vi fan ha ett bra betyg här. Får jag inte det så finns cet risk att jag dödar tysken.

Vi ses på andra sidan. På andra sidan 15-minuters-presentationen of doom.

L'exposé

Jag håller för tillfället på med ett grupparbete, en présentation jag ska göra i monsterkursen. Jag hade ju fearat redan från början att göra ett grupparbete, att vara ett problem för min grupp. Well, I am. 

Det är alltså en presentation på 15 minuter plus några minuters frågestund det är frågan om, och MIN GRUPP ÄR SÅ JÄVLA SERIÖS?? Presentationer à la mysologprogrammet med strumpteater, stagade (obs läs igen med engelskt uttal) paneldebatter, ladies night eller rap-performences är här INTE välkommet. 

Problemet är kanske framför allt motivation. För mig är det här en skitkurs i arbets- och organsiationspsykologi, ett ämne som intresserad mig måttligt, utlärt på ett språk har har svårt för ett sätt som är allmänt tråkigt. Jag är på erasmus och vill maxa min fritid, minimera min studietid och satsar på ett betyg på 10/20, dvs godkänt, inte mer. De andra i min grupp vill jobba med det här, bryr sig och behöver ett bra betyg för att komma in på sin organisationspsykologimaster. JAG SLÅR MIG PÅ BOLLARNA, som en säger här, när en inte bryr sig. 

Självklart har denna lilla intressekonflikt börjat komma till ytan och viss irrition har anats från mina gruppmedlemmars sida. Och jag förstår dem, I really do. Jag tror till och med att de förstår mig. Tydligen kommer dock vårt betyg vara gemensamt, så vi liksom måste enas. Well, jag måste acceptera. Jag har således nu dödsjobbat på skiten hela helgen.

***

Okej jag skrev det där för två dagar sedan utan att avsluta och då var jag redan irriterad. Det är ingenting mot vad jag är nu. Dagen innan vi ska redovisa, och vi fortfaranda har flera timmars arbete framför oss. Låt mig förklara situationen. I min grupp finns en tysk (ej erasmus, flytande franska osv) som är trevlig och snäll men också DUM I HUVUDET. På det sättet att han är för snäll för att man ska kunna bli arg men också helt omedveten om hur tjurskalligt jävla tvärsäker han är på sin sak, såklart utan att ha anledning till det. Under hela grupparbetets gång har jag försökt initiera att jag trot att det kan vara ganska relevant för oss att fokusera på grupputveckling, ett visst steg och på Wheelans teoribildning (tack sammanfattningar på svenska by mysologklassen <333333) Men nejnej. Linn, du hara fattat fel. Och jag har ju tänkt att "Jo, men han låter ju såpass säker på sin sak, och jag är säkert bara lost in translation." Men han ändå försökt lobba för Wheelan för att liksom ändå få in nåågot av mitt jobb i det här arbetet.  Till imorse när han insett allt vi jobbat på i en vecka är irrelevant och att jo, det är nog de första stegen som är viktigast och gjort om gela presentationen under nattent. Vi jobbar på det gela dagen och bestämmer att, efter att jag försökt väl förklara, integrerar Weelan...

alltså jag orkar inte förklara men summan av kardemumman är att jag slösat 100 timmar på skit för att jag lyssnat på honom när han för ça 2 timmar sedan insåg ATT HADE VI GJORT SAKER OCH TING PÅ MITT JÄVLA SÄTT HADE VI VARIT KLARA INNAN HELGEN.

HELVETE VAD ARG JAG ÄR NU VET INTE VAR JAG SKA GÖRA AV DET????

Och jag vet liksom att allt härstammar från cet faktum att jag har NOLL jävla legitimitet som svenska borttappad erasmusstudent som inte kan uttrycka sig. 

Jag ska eventuellt gråta en stund nu, onanera eller googla bilder på blöta katter för att komma på andra tanker. Vet ej vilket som är bäst.

Vi hörs snart.

Päronvisit.

Igår kväll sa jag hejdå till päronen och idag sätter de sig på planet och åker hem. Det har varit trevligt och mysigt men ni vet hur det är: jävligt skönt när de åker också. De lyckades glömma sina väskor på flygbussen på vägen hit. (Ja, well det ligger väl i familjen etcetc.) Så vi fick börja lördagen med att leta reda på ett bussgarage mitt ute i ingenstans där väskorna fanns att hämta. När vi kom hem visade det sig att väskorna var uppbrutna och att en del grejer var stulna. Nästa anhalt blev således polisstationen för att göra en skadeanmälan. Man kan tycka att det var en tråkig start på deras semester, och det var det ju. Men mamma verkade var okej ändå eftersom polisen pratade såå bra engelska, var så hjälpsam och såå snygg!! Nåja.

Senare bjöd Toulouse på karneval, tåg, gigantisk brinnande råtta och diverse ståhej. Söndag och måndag bjöd solen till, vi njöt av Toulousepromenader och terasser, hyrde en bil och gjorde en utflykt Albi, sjukt mysig stad med gigantisk tegelkatedral och höga broar. Jag han också bli utelåst en natt.

De senaste dagarna har jag börjat sakna min psykolog. Att ständigt ha tillgång till en oberoende länk att prata om livet och reaktionerna med. Nettan, u out there? Att gå från att en gång i veckan djupdyka i life till att stå helt utan, på egna ben, utelämnad på det djupa haven tvingad till att ensam dyka ner och se efter vad det är som verkligen skapar oroligheterna på ytan. Ibland tänker jag att tiden i terapi var lite jobbig emellan åt. Nu tänker jag att det kanske är nu det börjar. Nu när jag börjar jobba på allt det där vi pratat om. Nu när jag möter de här situationerna igen, med min nya insikt, tvingar mig själv att försöka se det annorlunda, agera annorlunda. Det är nu det börjar. En trodde att resan, som min syster gillar att kalla de, var avslutad, men nej DEN FORTSÄTTER.

Den om brandvarnaren

För ett tag sedan kom en man och installerade ett par brandvarnare i lägenheten. Jag var ensam hemma när han plingade på porttelefonen och förklarade sitt ärende. Jag företog ju självklart vid det här tillfället inte vad han snackade om då ordet brandvarnare tyvärr saknades i mitt vokabulär. Jag tänkte för en kort stund "är det här ett sånt tillfälle jag borde överväga att misstänka mannen för att vara en inbrottstjuv eller våldtäktsman som lurar sig in i unga flickors lägenheter för att göra.. VAD FAN DE NU KAN TÄNKAS GÖRA" och så släppte jag in honom. Som tur var var han varken inbrottstjuv eller våldtäktsman utan skulle faktiskt bara installera brandvarnarna. Jag skrev på och så, efter att ha bott där, inneboende i en vecka. Kändes ok. 

Problemet idag är bara att en av dessa väldigt känsliga brandvarnare sitter placerad precis utanför badrummet och reagerar även på varm vattenånga. Det betyder att brandvarnarfan vaknar till och tjuter högt efter bästa förmåga ungefär VARENDA jävla gång jag tar en dusch. 

Har fortfarande inte lyckats lista ut hur jag stänger av den. Förlåt grannar. Jag ska försöka att typ stänga dörren snabbare än att jag hinner ut. Eller inte duscha. Eller något.

I helgen har jag:

- varit i ett flummigt ockuperat kapell (kristianiastyle) och sett en fet man alldeles för länge hålla låda om franska fängelser från 70-talet till nu. Det var emellan åt lite intressant men mest konstigt och långtråkigt. Det var min fredagkväll.

- ätit en väldigt god citronmarängtårta

- second hand-fyndat (jag!) ett par classig levis 501 som jag ser fram emot att sporta när solen bjur till

- hängt med Benzor och fått smaka hans föräldrars hemma gjorda ankpaté. Förlåt vegitarianvänner, sincerily men den var fan magisk trots att det såg ut som en burk mögel när han öppnade den.

- Varit på en liten anordnad utfykt till en vingård och en liten by som heter Corde sur ciel som blivit framröstad till Frankrikes finaste by. Tyvärr hade vi oturen att ha pissväder så vi kunde inte få se på någon vinproduktion in action men vi hade vinprovning och middag. Det var trevlig och gott och underligt att bli tippsy innan lunch. Byn var ock mycket fin.

- Jag har förmodligen dragit på mig någon form av matförgiftning.

So yeah.

L'examen

Hade min första tenta igår. Kl. 18.30. (Liksom va?) Jag kände mig någorlunda förberedd och tänkte att jag skulle vara i lite god tid när jag 18.20 gick ner mot hörsalen där tentan skulle ta plats. Trask trask, öppnar dörren. SMOCKfult. Ca 400 elever (inte en överdrift) sitter tätt packade på träbänkarna. Jag ser mig omkring för en plats och vinkas till en ledig stol bredvid min tyska klasskamrat. All good. Nej. Papprena är tydligen slut. De vet alltså att det är ca 400 elever i klassen, inte helt orimligt att räkna med att majoriteten också kommer skriva tentan? Jo, tydligen för tillräckligt många papper är inte uppkopierade. Det väntas... det mumlas, ropas ut lite i högtalarna och snart kommer nya papper som ska distribueras ut till de som inte har.

När allt så småningom är på plats och timmen har gått uppmanas alla lägga ifrån sig pennan samtidigt, då en inte fick lämna salen innan, och lämna fram sin tenta. Samtliga 400 elever börjar således flockas kring borden längst fram för att identifiera sig. Ah. Som ni förstår tar det ca 20 minuter innan jag ens bestämmer mig för att försöka. Under denna tid är det dock inga problem för mig att lugnt och stillsamt ta fram mina anteckningar, se vad jag kan tänkas lyckats missa och göra små ändringar. Allport ist för Albric. Lite överstryckningar, lite tillägg. Såja. Ingen ser, ingen bryr sig.

Mitt papper såg slutligen ut som balkanremsan med pilar och överstrykningar fast de varit noga med att påpeka att det ville ha en strukturerad uppsatsliknande struktur på svaret. Och nivån på min skrivna franska har ju allt att önska. Ohwell. Med ERASMUS skrivit med stora bokstäver på varenda papper kan jag bara hoppas på det bästa.

Cold

Har jag berättat om den där superkonstiga läraren i monsterkursen som liksom hoppar lite grand när han pratar, har ett äckligt 7 cm i diameter stort svart mögelaktigt sår i pannan och som skrattar på ett obehagligt frustande sätt med stängd mun, åt sig själv? Jag tror inte det. Idag hade jag i alla fall en lektion med honom. Han använder inga power points (vilket är en typiskt dålig grej om man tycker att det är lite småsvårt att ta anteckningar) utan står bara och pratar sådär abstrakt och epistimologiskt och superakademiskt from his head. Inför presentationen vi ska ha om två veckor har man fått önska  vilken av de tre lärarna man vill presentera för lite beroende på vilket ämne man är mest intresserad av. Det är bara det att om man väljer hans ämne så måste man förutom presentationen lämna in en 10-12 sidor lång uppsats. SVÅRT VAL?!

Nej. Då orimligheten i detta diskuterats med de andra lärarna under otaliga lektioner utan framgång, väljer en tjej i klassen under dagens lektion att vänligt och sakligt ta upp saken till diskussion; det faktum att  i att vi har två veckor på oss, efter att vi fått reda på vilken lärare vi blivit tilldelad, att eventuellt sammanställa en rapport på 10 sidor och en presentation, och att samma villkor inte kommer gälla för alla.

"Jag har redan förklarat vad som ska göras och det gäller. Vill du gå ut härifrån innan jag påbörjar lektionen?"

Alltså jag kan inte direkt återbringa konversationen som den var, men ytterligare en gång ber han henne helt sonika gå ut ur klassrummet om hon inte slutar. Jag kan bara försöka återge den sjuuukt obehagliga stämning som uppstår när en lärare (i socialpsykologi!! som pratar om roller osvosv??) tar på sig en helt obehagligt auktoritativ och ledande roll och vägrar bli i ifrågasatt, vägrar diskutera saken med eleven och bara ber henne gå ut ur rummet.

Jag kände hur det bara brände i mig. Alla i rummet håller med om det hon säger. Inte en kotte sa någonting och jag såå gärna hade velat säga att det här känns liksom INTE OKEJ. Men jag visste också att det ääär inte läge och och jag kommer inte kunna stå på mig i en diskussion på franska med den här mannen.

Alltså hierarkin. Brrrrrrrrr...

Veckans lösta och olösta problem.

Idag är det ju söndag och då kanske det lämpar sig för att se vilka hinder den gångna veckan bjudit på:

- Har varit utan dusch i en vecka. Den är lagad nu. Frächt.
- Har krigat med sociologiintervjun. Suttit en halvtimma och väntat på en portugis som aldrig kom och nästa dag stått ut med en jävla massa raggande från en tunisier som inte egentligen var så intersserad av intervjun i sig. Två kvällar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Jag har hittat en söt britt som ska ställa upp nu. Skönt.
- Har börjat plugga för min första tenta. Känns sådär.
- Har insett att min engelska lider av all jävla franska som hörs och talas. Inte ok.
- Har börjat känna att relationen med min flatmate känns jävligt rostig. Går runt med känslan att hon alltid är lite onöjd med mig. Att jag typ städar för lite och sånt. Oskön känsla. Men jag kan ju inte hjälpa att hon städar hela tiden?! Vi har liksom allmänt svårt att keep a conversation going...
- Har varit på min första fotbollsmatch. Det är ju inget jag skulle göra varje lördagskväll, men det var ändå liksom trevligt?

Så.

Typisk kväll.

Häromdagen var jag på cirkus. Det var inte en cirkus med en massa djur och sånt utan en liksom... kontemporär cirkus av en cirkusskola med en massa peeps med dreads och alladin-byxor som dansade på lina och pratade med en stol, jonglerade med ringar, bollar och sköjade samhällskritiskt. De var små korta cirkusstycken fyllda med svart humor och emellanåt en hel del talang. Det var annorlunda, lite pretentiöst kanske men ändå himla kul, och helt gratis.

Därefter gick jag till en bar där jag skulle träffa de andra erasmuskidsen som hade deltagit en beer pong tävling. Baren hette Saint de sein, vilket betyder ungefär bröstens helgon. Om man visade brösten och de fick ta en polaroidbild och sätta upp på väggen så fick man gratis shot. Som en sorglig jävla sexistklycha. Fast på riktigt.

Life @ campus

Satt på campus och författade denna text förut när jag egentligen borde jobbat med intro till sociologifanskapet. Men ni veeet hur de é. Bloggen ska ju ha sitt också ey? Nu har jag internet.

Har jag satt in er i kontexten jag är i här på campus? I think not. Universitetet ligger lite utanför stan i området Le Mirail, alltså ett av de områden i hela Frankrike som anses vara farligast. Eftersom jag håller mig här endast dagtid och innanför universitetets murar har jag väl personligen inte märkt av så mycket men ryktet på stan och de som bott härs erfarenheter skvallrar om att det är sant som de säger. Min polska vän har redan blivit rånad och hotad på väg hem. Han har flyttat här ifrån nu. Här håller man inte till på kvällarna. Så äre bara. 

Att gå på universitet överhuvudtaget här i Frankrike är inte så credigt. Vem som helst kommer in bara man tagit studenten och det svåra är möjligtvis att hålla sig kvar. Andra året på psycho skvallrar om lika mycket akademisk och karriärmässig ambition som en slamsugare (Inget fel med det! Andra mål i livet bara.) Är man credig här läser man på en av "les grandes écoles", typ medicin, ingenjör, eller statsvetenskap. Där man oftast gör en massa préparatoirs och inträdesprov tills man tillslut pluggat i åtta år. Universitetet jag läser på är en av tre här i Toulouse och kanske heller inte det bäst ansedda. Det är skolan för flummiga humanister och systemet är ju uppenbarligen lika flummigt och studenterna. Campus är deppigt med hälften renoveringar, några nya byggnader, några ruckel och baracker. På anslagstavlorna finns kursscheman från inaktuella terminer blandat marxismpropaganda, omåttligt med klotter i form av anartkisttecken och lite feministfistar. 90% av eleverna röker (inte en överdrift) och man passerar marjuanalukt i snitt tre gånger om dagen, oavsett tidpunkt. 

Men jag habitueras och assimileras. Jag börjar trivas. 

Bloody Majo

Jag och Benjamin kommer in på ämnet mens och jag berättar om mensrevolutionen som håller på att ske i Sverige. (Jag gillar att överanvända begreppet revolution. 2014 var mensrevoltionen. 2015 tinderrevolutionen, osv.) Jag berättar om Liv Strömkvist sommarprogram tillexempel. Han å sin sida berättar om sin farmor, en ganska traditionell dam tydligen. Hon anser att en kvinna som har sin mens inte får göra majonäs.

Smaka på det.

Idag idag idag

Idag är en bättre dag.
- Solen skiner. Hårt! I helgen ska det bli 19 grader!
- Jag har fått ett jobberbjudande i fantastiska lilla Paris som boendestödjare i socialpsykiatrin. Hade telefonintervju på morgonen. Fick erbjudande om jobb 2 timmar senare, innan han intervjuat någon annan. Säljer mig själv som apple säljer iphones. Ska jag ta det?
- Jag har börjat förstå liiitegrand vad monsterkursen handlar om. Bådar ju gott för 9-timmarsessionen imorgon. Lördag @ uni <3
- Ikväll ska jag äta på resto med danskan, for i helvedde, nomnom.
- OCH jag är inte gravid.
På återseende.

Ventilering.

Så kommer det och slår mig på KÄFTEN igen. Känslan av att folk inte seeeer vem jag är, att jag kan, att jag typ egentligen är helt-okej-smart. Varför bryr jag mig? Ojjj, vad jag bryr mig.

"C'est mal écrit" (Det är dåligt skrivet) muttrar fittan till sociologilärare medan hon läser introduktionen till intervjuguiden jag hafsat ihop. JAG VET. Men tack som fan att du uttrycker det så tydligt för mig. Jag vet att jag använder ett väääldigt basic språk, att jag gör både stavfel och grammatiska fel i varannan mening och kanske felanvänder ord, men jag kan liksom inte bättre. Jag tar mig fram i det flesta konversationer nu men att skriva en akademisk text är liksom något annat. Känslan när min gruppmedlem läser igenom texten och konstaterar att ja, den är ju ganska klychig. Jo jag vet, den är klychig och basal. Men du är ful och finnig!

Van att kunna använda sin oförmåga att komma fram till någonting bakom ett akademiskt språk. Van att kunna formulera sina meningar med precision och skärpa och van att kunna använda språkets alla finesser (modest, yes) sitter jag framför datorn med texten framför mig och känner mig ungefär halvförlamad. Lär ju få skriva om skiten men liksom, jag kan inte bättre?

Helvete.

På franska finns ett ord som betyder BÅDE typ älskling OCH fitta. Mitt nya favoritord: Minou.

Tillvaron

Idag är jag på lite dåligt humör. Inte så mycket egentligen och inte på ett besvärande sätt utan mer på ett; jag-tänker-spendera-dagen-helt-ensam-och-sura-lite-över-livet-för-varför-inte-sätt. Jag ska ha mens snart. Jag behöver Linn-tid.

Om vi försöker bortse från detta, vilket ju egentligen inte går, att bortse från sin sinnesstämning för den är ju liksom DÄR så är jag väl nöjd med min tillvaro. Jag fikar, lunchar, sover länge, promenerar, rullar lite hatt emellanåt. Jag är jag nöjd med mina resor. Det var mysigt även de sista dagarna i Paris när jag spatserade runt på dagarna, shoppade en svart jeansjacka och ett par nya solbrillor och besökte en kyrka med fina fönster. På kvällarna åt vi supergod pizza och ännu godare kambodjansk mat på en resto vid kanalen. Vi såg på film i bäddsoffan. Sånt vi liksom aldrig gör jag och syrran. Det var mys.

Appropå mys så finns det ju den här pojken jag träffar. Jag lärde honom ordet mys, en av mina specialiteter tillika favoritord i det svenska språket. Han har svårt att få till y:t ordentligt. Det är viktigt att du inte säger mus, förklarar jag med allvarlig blick, det är något annat. Pojken heter Benjamin (Bennjama') kommer från trakten och har därför en lite tokig men charmig dialekt. Han ser lite hippie ut, fast söt och är ganska snäll. Jag har lite svårt att förstå honom ibland. Men han har tålamod. (Det hade fan aldrig jag haft) Vi har inte träffats så länge men jag hoppas vi kommer fortsätta. Det är mys.

Desperate times calls for desperate measures.

Jag har precis stalkat fram 3 pers på Facebook som är i min monsterkurs. Jag har friendrequestat dem och skrivit ett meddelande om min situation som borttappad utbytesstudent som inte vet vad jag ska göra till nästa lördags 8 timmarsseminarium. Jag hoppas att någon, vilket jag själv aldrig hade gjort, vill vara så barmhärtig och svara mig. Om mot förmodan så är fallet jag KLÄNGA MIG FAST, se till att få alla anteckningar och att de ska bli min fadder för resten av terminen. De kommer ångra sig bittert.

Det kändes ändå rimligt.

Nu skulle jag kunna läsa men jag behöver också gå och handla eftersom jag är min systers hemmafru. Jag behöver också gå och köpa en jacka, ett par solglasögon och förhoppningsvis något annat TRENDIGT. Jag behöver också gå och besöka det där saint-chapelle som alla säger ska vara så himla fantastiskt. Jag behöver förmodligen också gå till mitt nr 1 favoritcafé i norra marais för att kolla på snygga människor.

Så många måsten.

80-talsfesten

Jag hade sovit 3 timmar och gått upp kl 3.30 för att ta mig till flygplatsen. Väl där, lite försenad då nattbussen (inga vanliga transferbussar gick vid den tiden) tog sin jävla tid hade jag glömt mitt boardingpass. Jag förvisades till en annan terminal 10 minuter bort, sa nej för i helvete, sprang lite olika kassor fram och tillbaka, pungade ut 15€ och satt slutligen lugnt vid gaten och väntade på att alla frenetiska köade skulle gå på flyget. (Alla har ju var sin sittplats, whats the köing all about anyway??) Allt gick som på räls, som vanligt, dvs. 

Jag var med andra ord lite småsliten när jag kom fram till min systers lägenhet, 5 trappor upp utan hiss, bakom kullen i norra Paris. Här är listan på saker hon tyckte vi skulle förbereda för hennes 80-talsfest senare på kvällen:

- städa

- handla

- 40st hemmagjorda minihamburgare

- 40st mini-hot dogs

- dippar 

- grönsaksstavar

- rosa popcorn (?!)

- tonfiskröra

- skinkrullader

Vi gick och handlade för över 150€. Här får man gratis hemkörning vid över 50 och en gigantisk man bar upp alla 3 bamseboxar, på en gång, ensam, för alla 5 trappor. Alltså det. 

Som ni kanske kan förstå är min syster lite utav en believer, en optimist. Det slutade med att popcornen inte gick att göra, att skinkrullarna samt tre av fyra dippar blev äckliga och tonfiskröran smakade kattmat. I övrigt var festen ändå en succé. 

Det är ändå alltid lite underligt att besöka min syster och det liv hon lever, i synnerhet denna gång när jag ännu mer fick träffa hennes vänner. Vi tycker liksom om varandra ganska mycket jag och hon, pratar ofta i telefon och hela den biten, förstår varandra ganska väl. Ändå är vi så jävla olika. Hon bor i en liten men fin typisk lägenhet i Paris med minimalt kök och designermöbler.  Hon jobbar för ett företag som säljer klockor och smycken till saudiarabiska prinsar för priser jag inte ens kan ta i munnen och arbetsuppgifter jag aldrig lyckas begripa. Har ett entourage av Marais-bögar och vänner på andra lyxföretag med förmånliga personalrabatter. Hon går på restaurang en-två gånger i veckan och bjuder in på 30-årsfest sina vänner som var och en tar med sin en champagneflaska för 40-50€. Alltså VAD ÄR DET? Alla välutbildade, välklädda, vältaliga och välbetalda. 

Det är som att vara på safari och jag njuter som bara den att få ta del av det. Den är fantastisk. Ändå skulle jag aldrig själv vilja leva i denna djungel. 

Vi pratade om bubblor. Jag om min akademiska vänsterlundabubbla där alla röstar på fi, har vegetariskt i lunchlådan, använder hen och aldrig särskriver. Jag blir lika livrädd varje gång man snubblar över en sverigedemokrat, eller en främskritspartiröstare, som häromdagen och inser att dom utgör verkligheten. Hon i sin bubbla. Verkligheten är liksom aldrig längre bort än utanför vårt fönster, utanför matbutiken, utanför universitetets väggar. Ändå ser vi nio gånger av tio aldrig utanför skalet på vår egen lilla bubbla.

Strörd grej lirrom.

Barca baby

Klockan var nästan midnatt när vi kom fram till hostelet, precis vid turistgatan las Ramblas i tisdags. Det var en salig blandning människor i vårt sällskap. Det var jag, den andra svensken, min danska väninna och hennes pojkvän ständigt olämpligt skojandes om att man hittar allt i svenskens mammas snippa, hans nya svenska favoritord. Det var dessutom ett gäng greker, en söt belgiska som ingen riktigt kände, en spansk-schweizisk kille som bara för att han är trevlig och ganska snygg fick någon slags orimligt alfahannestatus och en åsikt orimligt högt värderad. Helvete, vad provocerad jag blir. Helvete vad provocerad jag blir över människans obegripliga behov av en auktoritet i detta sammanhang. Vi är alla ungefär lika vuxna, ingen har varit i Barcelona och alla är där på samma villkor. Ändå skriker folk efter att få anförtro sig till någon som har koll på kartan, kan lägga upp dagen och bestämma restaurangen. GÖR VAD DU VILL OCH TA HAND OM DIG SJÄLV?!

Just det, det var också den 31-årige polacken som levt de senaste 10 åren i Manchaster (föreställ er sättet han pratar) Denne man skulle kunna konstruera ett inlägg i sig, men det har jag inte ork till. Låt oss bara konstatera att han var den som la upp ca 200 bilder från resan på Facebook, talar 5 språk, har gjort en egen musikvideo till Voyage voyage (soundtracket till resan) hade gjort ALLT när vi spelade Jag-har-aldrig (för det gjorde vi. På mitt initiativ. Det äär ju ett bra sätt att lära känna varandra?) plus otaliga andra historier (förutom att ligga med en kvinna), gav de mest fantastiska massager och opassande kommenter, flörtade hejvilt med schweizaren och BET mig i halsen. Tycker ändå om honom.

Jag spydde en kväll. Har inte gjort det sedan jag var 18 tror jag och då var det för att jag var sjuk på riktigt. Hade inte ens druckit alkohol. Skyller på oorimliga matvanor, extremt mycket och feta tapas och en brutalt stark ciggaret. MEN ÄNDÅ? Orimligt.

Jaaa, det blev mycket promenerande, stranden, hamnen, sagrada familia, gaudiparken, gaudihus, berg med feta utsikter, tapas, powernaps, barer, uteserveringar, tapas, churros, kaffe. Det var varmt och skönt, säkert 16-17 grader och liksom en varm vind. Ååååh vad jag gillar sol och värme. Jag skulle inte säga att Barcelona tog mig med storm men jag skulle gladeligen återvända med lite mer struktur på resan, liiite mindre sällskap och återbesöka kvarter som Garcia och Raval. Och så skulle jag äta mer tapas.

Mucho garcias

Jeanghai?

Life rolls on. Jag har ledigt och lägenheten för mig själv då Lola är på semester. Pluggångesten har lite lagt sig, inte för att jag har kommit till någon uppenbarelse eller för att jag fått speciellt mycket gjort. (Satt dock i typ fyra timmar på ett supertrevligt bibliotek jag fick presenterat för mig som kommer bli min nya pluggplats) Men mer för att "det-löööööööööser-sig-attityden" helt sonika kickat in. Det är oroväckande och skönt samtidigt, i vanlig ordning.

Gick helt ensam till en inflyttningsfest i torsdags där jag bara kände hosten, typ liitegrand, en mysig italienare som bodde på samma hostel som jag i början. Det var skitmycket folk och det var faktiskt skittrevligt.  Jag övade upp min mingelförmåga men hittade till slut tryggt nog en göteborgare som pluggar i Malmö. Sen en annan som bjöd mig på snus. en gång var tredje månad känns det ju rimligt med en snus, och denna kväll var en sån kväll. Det känns typ som att den där snusen brände lite hål i mitt tandkött i två dagar efteråt. Är det normalt? Sen gick vi till en gayklubb. Fortfarnade delade meningar om den heter Shanghai eller Jean-Gay. Med franskt uttal, snarlikt.

I fredags rullade jag också lite hatt och firade vääl in alla-hjärtans dag. Det var också jättetrevligt.

Har rotat fram lite böcker på biblioteket jag borde sätta mig med nu. Har tänkt den tanken i ca 4 timmar. Men blogginlägg är ju också viktigt. Aaah, lugnt bästa hittills. Säh.

Adieu pitcho

Försöker laga en paj i den här "ugnen". I det här landet är liksom inte en ugn standard så de allra flesta, likt vi, har någonstans ung/micro-makapär till ursäkt för att kunna laga mat. Pajfan blir ju aldrig klar.

Nu har jag spenderat två dagar chillandes vid floden i sällskap med mina studier, förbipasserande eramuskompisar och tinderstållar. Det händer men, det här med tinder, men det händer också inte alls, om ni förstår vad jag menar. MEN jag är så otroligt nöjd av att solen äntligen letat sig fram och att jag bara kan sitta och mysa och känna värmen på mina bleka kinder.

Idag har jag lärt mig lite Occitan, det är ett halvdött språk som de gamla pratar här nere. Det finns massa spännande språk här som jag inte hade någon aning om innan jag kom hit. Sånt är spännande.

Nu ska jag hit the bar. Bisous

Idag skiner solen. Jag sitter inomhus.

Lördagen bjöd på STRÅÅÅLANDE solsken, vindstilla, välpreppade backar. Jag hittade inte alls tekniken, kände mig som en jävla n0ob i backen, och hade dessutom en dålig franskadag (det finns dagar när det liksom flyter på, när en ba "shit, jag är trespråkig fan" och dagar när man bara inte kan formulera en ända korrekt jävla mening, aldrig hittar orden och bara vill prata på svenska oavsett om folk förstår eller inte, vilket de ju självfallet inte gör) HUR SOM HELST, så gjorde det liksom ingenting. Jag var bara så jävla glad av den klarblå himlen, glidet och det trevliga sällskapet. På kvällen skulle jag rulla lite hatt men redan vid halv ett så kom liksom det här med att jag varit uppe sedan klockan 5 och slog mig i huvudet och jag åkte hem till sängen. Mmm. Sedan dess har inte mycket hänt.

Större delen av gårdagen spenderades i sängen framför Gone girl (bra film!), skypandes, Barcelonaplanerandes och chokladätandes. Jag var också en snabb sväng på söndagsmarknad. Gud vad trevlig grej. Köpte en dyr chèvreost som tyvärr inte alls var så god som jag hoppades. Men jag kommer fortsätta köpa dyra ostar på söndagsmarknaderna. Ser fram emot den dag när jag gör ett välgrundat val i ostdisken, då vet man. 

Jag försöker nu göra en liten att-göra-lista för mina studier nu under de lediga veckorna. Fick svar på mitt mejl från läraren i mördarkursen. Den där jävla kursen ger mig så mycket ÅNGEST. Mysologprogrammet är så way långt borta. Jag förstååååår inte. Av det jag förstår verkar det jättejobbiiiiiiigt. Hatar den kursen så MYCKET. Och sociologin och den där jävla intervjun jag ska göra på över en timme, på franska, som jag sen ska transkribera, på franska. Och analysera och reseracha. Alltså nej, va? Den känns liksom piss av kaka i jämförelse med mördarkursen. JAG VET INTE VART JAG SKA BÖRJA. Förmodligen med franskan, där vet jag i alla fall. Jag gör mina uppgifter. Jag är färdig med mina uppgifter. Läxa a la högstadiet. I LOVE it. 

Men lever i en verklighet där skolan, här i Toulouse utgör ungefär 10% av mitt liv. De 10 jobbiga procenten. SÅ DET ÄR OK. Tack för att jag fick få ur mig det. 

En gillar ju kaps-lock. 

Pusshej

Les vaccances

Från och med idag kl. 16 är jag ledig fram till den 2e mars. Ta en det.

Färdig? Bra. Joo, jag behöver ta mig igenom en del tunga texter på franska vilket jag gör med ungefär  1 sida på 10 minuter, jag behöver skriva ihop lite text för en intervju jag ska göra i sociologin och jag behöver plugga in lite franska konjegusioner hit och dit. Jag behöver förmodligen också göra en jävla massa i den där kursen som jag hade i tisdags som jag inte begriper någonting av. Jag hatar den kursen. Men eftersom jag inte begriper någonting så begriper jag ju inte vad det är jag måste göra, så då kan jag inte göra det. Så.

Jag tyckte liksom när jag kom hit och företog att jag skulle ha tre veckor av skola följt av tre veckors lov att det kändes ganska orimligt, oförtjänt liksom. Det tycker jag inte nu. Dessa tre veckor har ändå varit exhausting. Inte för att jag gjort allt jag borde, långt ifrån, inte för att jag gått på alla lektioner - har aldrig skolkat som nu - men för att liksom det är bara en massa franska överallt, heeela tiden! Och kriget med systemet. Shit.

Under lovet ser jag fram emot:
- att reda ut life lite grand. Typ fixa saker, få lite koll på skolan och komma ikapp en del. (Kommer förmodligen bli ganska lite av den varan.)
- en skiddag i Pyreneerna på lördag som en sportförening på uni fixar. Kommer rocka.
- en resa till Barcelona
- kanske en sväng till Paris för att firan syrrans 30-årsdag. (Måste köpa present, fan. Tips??)
- att ta sig lite tid att bara digga denna stan
- typ gå ut och äta
- med mera.

Ikväll kanske jag ska få följa med Lola på en apéro (franskt ord för att sitta och sofistikerat dricka lite vin innan maten fast sen så äter man typ aldrig utan bara fortsätter dricka vin, kanske äta lite ost och saussison) med hennes friends. Känns kul, och lite läskigt.

Dagen då ett 2 centimer tjockt snötäcke la sig över Toulouse

Jag vaknar på morgonen och kollar ut genom fönstret. Snöflingor virvlar ner och ett tunt lager slaskig snö har lagt sig på backen. Det snöar, konstaterar jag. Det brukar det ju inte göra här nere. Lustigt.

Väl i köket står Lola. Vi småpratar lite och hon berättar att hon egentligen har lektioner på eftermiddagen men att hon inte tänkt gå ut på grund av snön. Jag småskrattar lite åt hennes tokeri medan ägget kokar upp. "Det är så kallt och besvärligt, man vet ens inte om lärarna dyker upp." berättar hon. 

9.30 på, utsatt tid, presenterar jag mig för läkarsekreteraen. Läkeren är inte på plats idag, berättar hon. Han kunde inte ta sig hit, på grund av snön.

Jag kommer ut igen, ser de sommardäcksutrustade bilarna långsamt slira fram på vägarna. Plötsligt kommer en ung kvinna fram till mig och påkallar min uppmärksamhet. Jag tar av mig hörlurarna och får veta att hon är är reporter som är ute för "prata om snön." Hon bedjar om 2 minuter av min tid och jag låter henne sätta på mikrofonen och ställa frågan: "HUR ska du bära dig åt att organisera din dag nu när det snöar?!"

For reals?

Ang snor och skam.

Alltså min nästa rinner så MYCKET. Jag undrar ibland; hur är det möjligt? Vart kommer allt ifrån? Om det produceras i sån racertfart i mina slemhinnor, vad får det liksom sina produktionsresurser ifrån? Vad är det för något jag snorar ut, egentligen? Lite av mig själv? Kommer jag kunna gå ner i vikt på det här viset?

Ikväll ska jag på middag med de andra skandinaviska brudarna. TYCK VAD NI VILL OM ATT JAG GÅR PÅ MYTEN OM MIG SJÄLV SOM UTBYTESSTUDENT OCH BARA UMGÅS MED ANDRA SKANDINAVER, JAG BRYR MIG INTE.

*skäms*

Jag har bjudit in Lola att komma med. Det är lite som att jag skäms för att det ska börja klockan sex. Ingen vettig fransyska skulle ju få för sig att bjuda in på middag klockan 6, här äter en ju aldrig tidigare än kl 8, men det har min norska väninna gjort. Orimligt dock jag skäms?

*skäms*

Skäms för att jag skäms.

*skäms*

Sen hoppas jag att vi går ut och rullar lite hatt. På stan. Snorar ner Toulouse litegrand. Det kan bli kul.

Puss&kram

Skönheten

Tänkte typ skriva jag tror aldrig jag har uppskattat ett täcke och en kudde såhär mycket men sen insåg jag att fan, det gör jag ändå typ VARJE gång jag går och lägger mig i min säng i Lund för den är fan skönast ever. Men det här är också bra. Mycket nöjd. Nu ska jag sova. Natti

Settling down.

Jag har flyttat!! Igår tog jag mitt pick och pack, satte mig i en taxi (det var faktiskt ganska mycket pick och pack) och lät mig styras mot min nya lya vid Palais de Justice. Det är en semicentral 3:a i ett typiskt touloisanskt rosa-orange stenhus, liiite för långt från närmsta metro som jag ska dela med Lola. Lola är en 24 årig franskiska som läser till barnmorska samtidigt som hon läser en master i filosofi. Knasigt tänker ni, men hon förklarade för mig igår att det är någonstans medicinsk inriktning och att hon intresserar sin för kvinnans makt över sin egen kropp under förlossningen, typ, om jag företog det rätt. Jag tyckte det lät fett intressant. Lola är snäll, söt, pratar en väldigt förståelig franska och det känns so far mucho bien. Jag hoppas det fortsätter.

Igår var jag på erasmusfiesta igen och jag börjar haja hela erasmusgrejen. Folk vet att erasmusstudenterna festar mycket, erasmusstudenterna vet att det förväntas av en, alla levererar. "Man är ju på erasmusutbyte" säger man och tvingar sina trötta lemmar ut i natten och sveper shortsen. Men det var trevligt igår. Även om omständigheterna stör mig finns det allt många fina individer bland dem. Jag blev dock tvånglad av en äldre amerikan och tvingades tillslut gå hem och vilse i ca 25 min i supervind och spöregn. Just de var mindre nice.

Idag har jag varit ledig. Jag handlat massa mat och annat (äntligen min första baguette och ost sen jag kom hit!), packat upp mina väskor och tvättat massa kläder. Det här är tråkig information, jag vet, men det betyder SETTLE DOWN, och det är så jävla skönt.

Jag borde kanske plugga lite subjonctif (först ta reda på vad det är) och läsa någon av de texterna jag fått i läxa. Jodå, jag har flera kurser samtidigt, regelbundet schema med samma lärare och samma salar. Lärarna föreslår hur vi ska anteckna, läser ibland långsamt från ett papper så att vi ska kunna skriva rätt av och hyschar, typ ofta, åt elever som pratar för mycket och förhögt. Hela grejen känns som back to gymnasiet. Men why not liksom?

Måste fan kväva min förkylning snart. Den pikar nu, som fan.

Tar saken i egna händer

Jag är lite osäker kring om det liksom är jag som inte riktigt förstår tillräckligt eller om det bara är så att föreläsarna liksom är väldigt grundläggande, repetitiva och självklara. Jag får känslan av att de står i två timmar och redogör för självklarheter jag vanligtvis tar för givna. Eller i alla fall att det redogör för något, i ungefär såpass långsam takt att man skulle kunna live-transpribera, i två timmar fast det skulle kunna sammanfattas på en kvart. Men det kan som sagt vara jag som inte förstår tillräckligt.

Jag skolkar lite och så. Det är ju inte så bra men det här med att vi har tre veckors lov, att jag inte fattar och att det inte känns så givande frodar inte direkt motivationen. Jag satsar på minimal skolinsats. Maximal fritid. Det är ingen som vill åka till Barcelona med mig i februari?

Nåväl, jag har ju varit lite förkyld, så min maxade fritid har ju kanske de två senaste dagarna varit ganska mycket SVTplay, och sen jag insåg att Tobbe är inloggad sedan i somras på min dator; Netflix.

Jag tänker dagligen på Antons sista ord när jag oroade mig för om jag inte skulle få några vänner här nere: "Men Linn, då har du ju en hel termin för att onanera och titta på serier." Så äre ju fan.

Iakttagelser

Det som är fiffigt med det här landet är att om man någonsin skulle glömma bort, så är de duktiga på att påminna en om dagligen, HUR FITTIGT JÄVLA VÄRLDELÖSA de är när det kommer till all typ av administration, logistik och att göra livet navigerbart för människor i allmänhet och eventuella utbytesstudenter i synnerhet. Everyday, ny väntan, nya besked om ny personer man ska vända sig till, ny ändhållpaltser och motsägande profetior. Jag blir så genuint jävla pissetrött på skiten. Jag är i allmänhet förhållandevis lugn kring det hela. Men någonstans ska det ju tavägen. Och det här är MIN blogg. Varsegoda.

Övriga iakttagelser:
- Toulousedialekten i sig är ganska knivig. De säger "demeng" istället för "dema(n)" med ett sånt där tveksamt n, som de gör på riksfranska. Exempelvis. (copyright LinnFonetix)
- Genus här går ut på att berätta om undersökningar som testar biologiska skillnader mellan råttor med manligt respektive kvinnligt kön och anta att det förmodligen är likadant på för människor. Man vet ju inte säkert men man kan ju ANTA det. Typ att kvinnor gillar söta saker i större utsträckning än män. Tack för kunskapen.
- På tinder här anger de ju inte likt i Sverige sin längd. I see why.
- På Mcdonalds här finns något som heter "McCity". Det är som en happy meal fast med en glass istället för leksaken. Jävla vinst! Har varit på donken 5 gånger sen jag kom hit. Det blir nice med ett kök på torsdag.
- I Italien äter man verkligen pasta varje dag. Ibland tillsammans med potatis. Och bröd.
- Alla använder tip-ex. Det var länge sen för mig.
- Jag börjar bli förkyld.

Vänligen, hon från Sverige

De här erasmuskalasen är ju festliga på sitt sätt. Alla är där på samma villkor. Desperata skriker alla "Se mig! Gilla mig! Bli min vän!" Alla vill ju vara den som egentligen hänger med fransmännen själva men ingen tränger sig igenom den tjocka väggen som finns emellan de riktiga invånarna och plastvarianterna som vi erasmusstudenter gestaltar. Så alla vänder sig till de andra erasmusarna. Har man en gång hälsat på en person så är det plötsligt helt legitimt och sätta sig där och äta sin lunch med den personen. Då är man vänner. Jag har mängder av vänner här. 

Och så har vi de givande konversationerna:

Hej! Jag heter Linn. Du då?... Ja, skandinavien, jag kommer från Sverige.... Ja, dit har du alltid velat åka, jo men det är fint på sommaren....Kallt annars.. Vad läser du då? ...Jaha, jag läser psykologi... Ja, jo skål!

Hej! Var kommer du ifrån? Jaha, jag kommer från Sverige... Ja, haha! ....Linn heter jag och du då?....

Och så börjar det om, och om, och om igen...

***

Jag har i alla fall hittat ett boende nu. Finally! Efter ca 100 (no kidding) besvarade annonser och 6 besök i olika kollektiv. På torsdag är jag ute ur den här cellen. Inga mer tragiska sovnödlösningar eller plastbestick. Vi snackar riktigt utrustat kök, vardagsrum, 120-säng MED täcke och kudde. Rubbet, mina vänner. Och en supertrevligt fransk barnmorsestuderande till kombo. Jag tror på detta. Toulouselivet börjar kanske förhoppningsvis sakta men säkert stabiliseras. 

***

Jag funderar också lite på det här med mina studier. Allt det där med plugg är liksom än så länge som en liten liten parentes bland allt det andra. Jag vet inte vilken kurslitteratur jag förväntas läsa, inte hundra säker på att jag får läsa det kurser jag vill, vet inte vem jag ska vända mig till heller. Men jag ser det liksom inte som ett problem heller. Vilket i sig är ett problem. Eller?

Nu ska jag snart ut på min andra tinderdejt. Måste ju öva min franska. 

På återseende. 

La dolce vita.

Okej friends, jag har ju inte riktigt varit så duktigt på att keep ya'll posted här men det beror på att jag ägnat ungefär varje minut sen jag kom till Toulouse åt att RODDA RUNT. Jag ska inte ljuga för er. De första dagarna här har varit ganska så jävligt pissiga. I måndags flyttade jag in i cellen till korrerum jag har fått tilldelat och jag vill liksom inte vara den som är den. Tänker att jag är en person som är ganska bra på att finna mig i saker men nu äär jag den som är den. Rummet är plastigt och har obehagligt gröna väggar och sjukhusbelysning. Sängen är liten och det finns varken täcke eller kudde. Då jag beslutat mig för att ta mig härifrån snarast möjligt har jag heller inte införskaffat mig täcke eller kudde, eller lakan som jag var tvungen att slänga på flygplatsen pga övervikt. Jag sover således med ett par tröjor som kudde och med påslakan, handduk, min maxikofta och halsduk som täcke och i underställ. Mitt påslakan har gått sönder.

Köket innehåller in diskho, spis och ugn, inga konstigheter. Dock förväntas man själv ha allt att laga sin mat med och äta den på, vilket man ju OBVIOUSLY som utbytesstudent inte har. Det ljuva korridorslivet där man kan gå ut och sätta sig i köket och lära känna nya folk existerar liksom inte, har typ aldrig sett att någon varit i köket när jag gått förbi och har inte en ändå gång varit där själv. Kl. 22.30 låser de köket. Korridorsfest? No. Eftersom jag beslutat mig för att ta mig härifrån snarast möjligt har jag inte införskaffat mig några köksattiraljer. Jag diskar mina plastbestik med tandkräm.

I måndags var introduktionen till skolan för alla erasmustöntar och i vanlig ordning sker det hela i värdelös fransk anda. Sätt dig där och gör det, stå i kö i 30 minuter för att få förklarat personligen något för dig något de lika gärna skulle kunna för alla samtidigt. Vänta här, och vänta där. Få en massa information på franska som inte hänger ihop. Att pussla ihop med kurser hit och dit, vilket man förväntas göra själv är lite utav en gissningslek. Eller som att gå i en stor labyrint. Du provar dig fram litegran, återvändsgränd, tar ett annathåll, kommer lite närmare, återvändsgränd. Tillbaka på ruta ett, osv om från början. Samtidigt är det ingen som riktigt förväntar sig något av en som utbytesstudent. Vi förväntas vara registrerade på kurserna först i mars och tills dess kan vi göra lite bäst fan vi vill. Hur de sen går på eventuella examinationer om man inte varit på föreläsningar de första veckorna, det är en annan femma. Antar jag.

På lektionerna förstår jag ca 50 procent av vad som sägs. Det är också lite småjobbigt. Det känns lite som att leva i någonslags tjock bubbla där inte all info tränger sig igenom skalet. Eller som att se riktigt riktigt dåligt. Du anar ljus och konturer men har svårt att liksom urskilja detaljer och ibland gör det att man inte ens förstår helheten. Alla säger att det löser sig, att det känns bättre efter ett tag. Så jag lever på det.

Ehm.. ja det var väl lite av mitt just nu. Bra saker är att jag har ställen att ta vägen. Hela tiden arrangeras erasmusvälkomstevent och folk är ändå väldigt snälla liksom. Jag slipper känna mig ensam i det hela. Varenda utbytesstudent verkar vara ungefär lika lost som jag. Även om saker och ting inte riktigt går som jag hade tänkt, som la dolce vita, här nere, så klarar jag mig på att leva ungefär en-två veckor fram i tiden, då jag ser framför mig att allt bara löst sig.

Jag ser fram emot att det blir lite varmt också. Det är väldigt kallt. Sådär fuktigt kallt som tränger in i benen. Brrr. Saknar min värmekudde.

Hejsålänge.

Bytisblogg 1

Coucou! Att säga Bonjour är liksom superformellt, att säga Salut är lite allmänt stelt och det man förväntas använda när man liksom hälsar på sina vänner är "Coucou". Alltså come on?! Hur jävla ÜBERTÖNTIGT låter inte det?! Ima vänja mig.

Så välkommen då, välkommen tillbaka trogna läsare sedan 2011 och välkommen alla nya läsare till the little blog of mine. Ta för er bara av mina pinsamma skrifter från mina postgymnasiala år i främmande länder för här finns allt samlat. Allt, helt ocensureat. Det är också här mitt nya äventyr kommer dokumenteras. Den gamla designen och nostalgiska headern signerad J.Arntsen 2012 kommer få stanna. Inget annat känns rimligt.

Ah well. Jag är på plats. På plats i den stad som ska vara mitt hem i fyra månader och det känns just för tillfället ganska bra. Jag kan inte påstå att det varit heelt smärtfritt. Började med att gå till tåget och kände liksom för en gångs skull att jag var i god tid och liksom hade koll på läget. Skön och lite ovanlig känsla ju, för min del. Sekunden innan jag kliver på tåget inser jag att jag glömt köpa tågbiljett. Efter febrilt (eller egentligen inte..) letande efter en icke-existerande toalett att gömma mig på blir jag upplyst om att en ju kan lösa det med sin lilla app. Tack snapchat, Chrissy och tack dagens teknik, verkligen tack. Jag fattade inte att jag skulle arkivera biljetten själv, fick en liten varning av konduktören och ett konstaterande att det var ju okej FÖR DENNA GÅNG. TUR för mig. Därpå följde lite övervikt och jag blev ett lakan fattigare, lite spring på Londons flygplats (aldrig resa utan att springa) och så vidare och så vidare.

Slutligen befann jag mig på hostelet där jag delar rum med tre inte väldigt kommunikativa tjejer i minst två nätter framöver. De svarar liksom typ inte på tilltal... Personalen är supersnäll men att folket i allmänhet här verkar lite mysko kanske förklaras av att jag lyckas boka, vilket jag senare fick reda på, ett hostel i den enda delen av centrala Toulouse en lite ska akta sig för om kvällarna. Det är jag, några andra förvirrade och ovetande nykomlingar och drogförsäljarna.

Nåväl, jag har hunnit med ett besök i en väldigt trevlig lägenhet jag hoppas få bo i. Jag har hunnit äta min första Toulousiska middag. Ensam. På Donken. Jag har hunnit gå vilse och jag har hunnit köpa cigaretter. Jag är överlag nöjd och ser fram emot nästa dag.

Om jag ändå bara kommit ihåg att ta med mig tandborsten. Imorgon är allt stängt och på måndag kan jag återfå en trivsam andedräkt. Nåväl. Godnatt så.