Igår kväll sa jag hejdå till päronen och idag sätter de sig på planet och åker hem. Det har varit trevligt och mysigt men ni vet hur det är: jävligt skönt när de åker också. De lyckades glömma sina väskor på flygbussen på vägen hit. (Ja, well det ligger väl i familjen etcetc.) Så vi fick börja lördagen med att leta reda på ett bussgarage mitt ute i ingenstans där väskorna fanns att hämta. När vi kom hem visade det sig att väskorna var uppbrutna och att en del grejer var stulna. Nästa anhalt blev således polisstationen för att göra en skadeanmälan. Man kan tycka att det var en tråkig start på deras semester, och det var det ju. Men mamma verkade var okej ändå eftersom polisen pratade såå bra engelska, var så hjälpsam och såå snygg!! Nåja.
Senare bjöd Toulouse på karneval, tåg, gigantisk brinnande råtta och diverse ståhej. Söndag och måndag bjöd solen till, vi njöt av Toulousepromenader och terasser, hyrde en bil och gjorde en utflykt Albi, sjukt mysig stad med gigantisk tegelkatedral och höga broar. Jag han också bli utelåst en natt.
De senaste dagarna har jag börjat sakna min psykolog. Att ständigt ha tillgång till en oberoende länk att prata om livet och reaktionerna med. Nettan, u out there? Att gå från att en gång i veckan djupdyka i life till att stå helt utan, på egna ben, utelämnad på det djupa haven tvingad till att ensam dyka ner och se efter vad det är som verkligen skapar oroligheterna på ytan. Ibland tänker jag att tiden i terapi var lite jobbig emellan åt. Nu tänker jag att det kanske är nu det börjar. Nu när jag börjar jobba på allt det där vi pratat om. Nu när jag möter de här situationerna igen, med min nya insikt, tvingar mig själv att försöka se det annorlunda, agera annorlunda. Det är nu det börjar. En trodde att resan, som min syster gillar att kalla de, var avslutad, men nej DEN FORTSÄTTER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar