Åh.

Fans, så ja. Jag är här! Okej?

Jag ligger i min säng med den för mig inte helt vanliga känslan bakis. Igår var jag på grillkväll med de få erasmusar som är kvar plus lite random frenchys. Sen cyklade jag iväg till Bennys korvfest och träffade hans banditvänner. Där var testosteron, rom, rök och koks. Vem är jag? Sen gick vi på nyöppnad klubb jag, och de 15 boysen. Gick före i kön. För vi känner folk.

Sen sist har jag ju haft mysologbesök och det var obviously väldigt mysig. Vi åkte till kusten vid spanska gränsen och mös och hjälpte Jakob sörja. Jag har varit på atlantkusten och till Dune de pilar. Det tog oss 3 timmar att nå denna eftertraktade turistattraktion som verkligen bara ett enormt gigantiskt sanddyna precis vid havet. Och sen har jag gjort mest absolut ingenting.

Mest av allt har jag ju, ni vet, tänkt. Det är mindre än en vecka kvar av min vistelse här i Toulouse och inte helt oväntat nog har den existensiella ångesten slagit in. Det är ju ett litet låtsasliv man lever på ett utbyte som det här. Det är som semester fast ändå inte. Man pluggar fast man gör inte det. Man skaffar vänner man aldrig kommer se igen. Han etablerar ett liv och skapar ett sammanhang man sedan helt och hållet lämnar. Och så en relation, blir lite kär typ. Och lämnar det.

Det som kanske skrämmer mig mest är den kanske delvis orimliga känslan av att det kan vara sista gången. Jag har slitit med franskan i 5 månader nu och snart kommer jag kanske aldrig behöva den igen. På mina semestrar visst, men på riktigt. Vad hände med 18-åriga Linn som var så övertygad om att ett globe trotarliv låg för hennes fötter? Vad hände liksom när hon började på psykologprogrammet och begränsade de möjligheterna såpass avsevärt? Man är ju friare än man tror, jag vet, och vill jag ut och tillbaka igen så löser jag ju det. Men ändå? Kan en få känna lite? Men det är liksom bara hela tanken på att komma tillbaka till Sverige och bli för bekväm som skrämmer mig. Att glömma bort hur mycket jag älskar och får ut av sådana här saker. Orka ta sig igenom det jobbiga och bara göra det. Att åka på erasmus är ändå lätt. Blir det lika lätt nästa gång? Blir det av då? Resa är fantastiskt men att etablera sig i annan kultur och låta sig marineras i deras senapsvinegret på riktigt liksom. Det är ändå så nice. Och Frankrike liksom. Det äär nice.

Well. Jag ska försöka ta mig ur sängen och till parken. Lägga mig där istället. Tänka lite mer.