La dolce vita.

Okej friends, jag har ju inte riktigt varit så duktigt på att keep ya'll posted här men det beror på att jag ägnat ungefär varje minut sen jag kom till Toulouse åt att RODDA RUNT. Jag ska inte ljuga för er. De första dagarna här har varit ganska så jävligt pissiga. I måndags flyttade jag in i cellen till korrerum jag har fått tilldelat och jag vill liksom inte vara den som är den. Tänker att jag är en person som är ganska bra på att finna mig i saker men nu äär jag den som är den. Rummet är plastigt och har obehagligt gröna väggar och sjukhusbelysning. Sängen är liten och det finns varken täcke eller kudde. Då jag beslutat mig för att ta mig härifrån snarast möjligt har jag heller inte införskaffat mig täcke eller kudde, eller lakan som jag var tvungen att slänga på flygplatsen pga övervikt. Jag sover således med ett par tröjor som kudde och med påslakan, handduk, min maxikofta och halsduk som täcke och i underställ. Mitt påslakan har gått sönder.

Köket innehåller in diskho, spis och ugn, inga konstigheter. Dock förväntas man själv ha allt att laga sin mat med och äta den på, vilket man ju OBVIOUSLY som utbytesstudent inte har. Det ljuva korridorslivet där man kan gå ut och sätta sig i köket och lära känna nya folk existerar liksom inte, har typ aldrig sett att någon varit i köket när jag gått förbi och har inte en ändå gång varit där själv. Kl. 22.30 låser de köket. Korridorsfest? No. Eftersom jag beslutat mig för att ta mig härifrån snarast möjligt har jag inte införskaffat mig några köksattiraljer. Jag diskar mina plastbestik med tandkräm.

I måndags var introduktionen till skolan för alla erasmustöntar och i vanlig ordning sker det hela i värdelös fransk anda. Sätt dig där och gör det, stå i kö i 30 minuter för att få förklarat personligen något för dig något de lika gärna skulle kunna för alla samtidigt. Vänta här, och vänta där. Få en massa information på franska som inte hänger ihop. Att pussla ihop med kurser hit och dit, vilket man förväntas göra själv är lite utav en gissningslek. Eller som att gå i en stor labyrint. Du provar dig fram litegran, återvändsgränd, tar ett annathåll, kommer lite närmare, återvändsgränd. Tillbaka på ruta ett, osv om från början. Samtidigt är det ingen som riktigt förväntar sig något av en som utbytesstudent. Vi förväntas vara registrerade på kurserna först i mars och tills dess kan vi göra lite bäst fan vi vill. Hur de sen går på eventuella examinationer om man inte varit på föreläsningar de första veckorna, det är en annan femma. Antar jag.

På lektionerna förstår jag ca 50 procent av vad som sägs. Det är också lite småjobbigt. Det känns lite som att leva i någonslags tjock bubbla där inte all info tränger sig igenom skalet. Eller som att se riktigt riktigt dåligt. Du anar ljus och konturer men har svårt att liksom urskilja detaljer och ibland gör det att man inte ens förstår helheten. Alla säger att det löser sig, att det känns bättre efter ett tag. Så jag lever på det.

Ehm.. ja det var väl lite av mitt just nu. Bra saker är att jag har ställen att ta vägen. Hela tiden arrangeras erasmusvälkomstevent och folk är ändå väldigt snälla liksom. Jag slipper känna mig ensam i det hela. Varenda utbytesstudent verkar vara ungefär lika lost som jag. Även om saker och ting inte riktigt går som jag hade tänkt, som la dolce vita, här nere, så klarar jag mig på att leva ungefär en-två veckor fram i tiden, då jag ser framför mig att allt bara löst sig.

Jag ser fram emot att det blir lite varmt också. Det är väldigt kallt. Sådär fuktigt kallt som tränger in i benen. Brrr. Saknar min värmekudde.

Hejsålänge.