Vänligen, hon från Sverige

De här erasmuskalasen är ju festliga på sitt sätt. Alla är där på samma villkor. Desperata skriker alla "Se mig! Gilla mig! Bli min vän!" Alla vill ju vara den som egentligen hänger med fransmännen själva men ingen tränger sig igenom den tjocka väggen som finns emellan de riktiga invånarna och plastvarianterna som vi erasmusstudenter gestaltar. Så alla vänder sig till de andra erasmusarna. Har man en gång hälsat på en person så är det plötsligt helt legitimt och sätta sig där och äta sin lunch med den personen. Då är man vänner. Jag har mängder av vänner här. 

Och så har vi de givande konversationerna:

Hej! Jag heter Linn. Du då?... Ja, skandinavien, jag kommer från Sverige.... Ja, dit har du alltid velat åka, jo men det är fint på sommaren....Kallt annars.. Vad läser du då? ...Jaha, jag läser psykologi... Ja, jo skål!

Hej! Var kommer du ifrån? Jaha, jag kommer från Sverige... Ja, haha! ....Linn heter jag och du då?....

Och så börjar det om, och om, och om igen...

***

Jag har i alla fall hittat ett boende nu. Finally! Efter ca 100 (no kidding) besvarade annonser och 6 besök i olika kollektiv. På torsdag är jag ute ur den här cellen. Inga mer tragiska sovnödlösningar eller plastbestick. Vi snackar riktigt utrustat kök, vardagsrum, 120-säng MED täcke och kudde. Rubbet, mina vänner. Och en supertrevligt fransk barnmorsestuderande till kombo. Jag tror på detta. Toulouselivet börjar kanske förhoppningsvis sakta men säkert stabiliseras. 

***

Jag funderar också lite på det här med mina studier. Allt det där med plugg är liksom än så länge som en liten liten parentes bland allt det andra. Jag vet inte vilken kurslitteratur jag förväntas läsa, inte hundra säker på att jag får läsa det kurser jag vill, vet inte vem jag ska vända mig till heller. Men jag ser det liksom inte som ett problem heller. Vilket i sig är ett problem. Eller?

Nu ska jag snart ut på min andra tinderdejt. Måste ju öva min franska. 

På återseende.