Life @ campus

Satt på campus och författade denna text förut när jag egentligen borde jobbat med intro till sociologifanskapet. Men ni veeet hur de é. Bloggen ska ju ha sitt också ey? Nu har jag internet.

Har jag satt in er i kontexten jag är i här på campus? I think not. Universitetet ligger lite utanför stan i området Le Mirail, alltså ett av de områden i hela Frankrike som anses vara farligast. Eftersom jag håller mig här endast dagtid och innanför universitetets murar har jag väl personligen inte märkt av så mycket men ryktet på stan och de som bott härs erfarenheter skvallrar om att det är sant som de säger. Min polska vän har redan blivit rånad och hotad på väg hem. Han har flyttat här ifrån nu. Här håller man inte till på kvällarna. Så äre bara. 

Att gå på universitet överhuvudtaget här i Frankrike är inte så credigt. Vem som helst kommer in bara man tagit studenten och det svåra är möjligtvis att hålla sig kvar. Andra året på psycho skvallrar om lika mycket akademisk och karriärmässig ambition som en slamsugare (Inget fel med det! Andra mål i livet bara.) Är man credig här läser man på en av "les grandes écoles", typ medicin, ingenjör, eller statsvetenskap. Där man oftast gör en massa préparatoirs och inträdesprov tills man tillslut pluggat i åtta år. Universitetet jag läser på är en av tre här i Toulouse och kanske heller inte det bäst ansedda. Det är skolan för flummiga humanister och systemet är ju uppenbarligen lika flummigt och studenterna. Campus är deppigt med hälften renoveringar, några nya byggnader, några ruckel och baracker. På anslagstavlorna finns kursscheman från inaktuella terminer blandat marxismpropaganda, omåttligt med klotter i form av anartkisttecken och lite feministfistar. 90% av eleverna röker (inte en överdrift) och man passerar marjuanalukt i snitt tre gånger om dagen, oavsett tidpunkt. 

Men jag habitueras och assimileras. Jag börjar trivas.