Du, Liv, var är vi?

Nemen absolut. Inga konstigheter, jag ställer mig in i ledet och ställer upp. Blir ju så genuint jävla glad varje gång Johannis blogg är uppdaterad och de när Emma slänger in ett fantastiskt bidrag som får en att skratta högt framför skärmen, som de här bloggarna så många gånger gjort, vill jag ju försöka.

Är så jävla nöjd med att vara tillbaka i Lund och härja. Det är precis så det känns. Livet känns för tillfälligt enkelt och kuul liksom. Kursen i vuxenlivets utveckling och personlighet vi precis börjat känns ungefär som att ha påbörjat en 15 poängs högskolekurs i LIVET. Vi snackar existentiell ung-vuxen-ångest, trauman, föräldraskap, medelålderskris, ålderdom och döden och allt känns bara så greppbart och intressant.

Därtill träffar man alla gamla homies och grottar sig ner i gamla mysiga rutiner med eftermiddagskaffe och livsanalys under filten i soffan med Julia, luncherna och hängen med mysologerna, simhoppet, kvällarna i vildiskorridorerna, de nya individerna man ska introduceras för, de framtida bruncherna borta på kämners och allt det där och så mycket mer.

Hatar mig själv lite för att skriva om bara livets underbarhet men kanske är det för att jag nu hittat min nya kanal där all skiiit ska få sipra ut; nämligen hos min nya TERAPEUT. Idag påbörjade jag egenterapin som är en del min utbildning och jag tror nog att det känns ganska bra. Man satte sig ner, hon frågade så där stereotyp brutallungt och sansat om jag kunde börja med att "berätta lite om mig själv?". I någon sekund står man liksom handfallen inför den kanske bredaste frågan av dem alla, framför en person som inte vet något annat om mig än mitt förnamn och utbildningsval. Därmed har man påbörjat en process som kommer leda till att hon förmodligen kommer få ta del av känslor och tankar jag aldrig berättat om för någon annan, och som förhoppningsvis kommer leda till känslor och tankar jag aldrig tidigare haft och upplevt. Plötsligt har man pratat i 45 minuter, redan om saker som rör mig ganska djupt, om än denna gång grundligt och objektivt, tiden är över och man får liksom inte säga mer. Så många tankar och förhoppningar, rädslor och farhågor som fanns innan och som fortfarande finns kvar, alltså jag vet, inte, vi hann ju så lite?!

Shit.

Så. På återseende.

Nytt blogginlägg

"Ska inte Linn blogga lite", tänker ni. (Eller inte.)

Jooo då. Låt se här. What to tell...?

Tja...

Nee-eh.

Jag har ju börjat läsa Sigge Eklund boken. Har dock kommit 30 sidor i den. Får återkomma.

Hmm...

Annars. Jobbar nu en del. Det är lite folk. Det är trist. Det skvallras om gaaaalna kvällar med minnesluckor på Butlers, killar man gillar och hur mycket man gick lös på Victoria secrets när man var i London sist gång. Jag håller mig i disken. Suckar. Eller pratar med den övertrevliga absolutistkillen som lever livet som en moraltävling, reser till spännande ställen för att "samla livserfarenhet", vill prata om personers goda egenskaper och värderar allt SÅ annorlunda. Jag lyssnar och ställer frågor, för det är sånt jag gör. Nu tror jag han tror vi har något. En thing going on. Det har vi inte.

Ehm..

Ska jobba imorgon med. Sen kommer Sanna i två dagar. Det blir kul.

Nä, annars inte mycket alltså.

Bra! Hejsålänge.

Carpe Sweden

Jag har varit i Svea rika i drygt en vecka nu och rastlösheten börjar så sakteliga smyga sig på. Jag var just påväg att posta ett Facebookevenemang för Lund på facebook när jag kollade på kalendern på datorn och såg att det var mer än en månad kvar till det jag satt som föreslaget datum. Kändes lite överdrivet... kanske lite väl mycket att leva i framtiden och försökte komma tillbaka till mitt nu.

Jag har det nice ändå, det känns rätt skönt att vara hemma. Känner mig på alla sätt så nöjd med min franska sommar. Att vara aupair är inget jag skulle kunna tänka mig att göra under en längre period men visst har jag lärt mig ett och annat av de små krypen, kanske blivit lite bättre på att stryka och har fått möjligheten att inse vad det eventuellt en gång skulle innebära att ta hand om någon mer än mig själv. Det var jobbigt. Jag tror jag föredrar att slippa.

Jag är framför allt så nöjd med all den lediga tid jag hade i Paris. Jag är nöjd med veckan jag hade själv och otroligt nöjd med veckorna jag delade med Julia. Vilket jävla radarpar vi var? Vilken symbios. Jag är nöjd med dagarna med Sandra och att jag lyckades överraska henne med att Paris har mer att bjuda än en hög järnstolpe, torra baguetter och snobbiga jävlar. Jag är nöjd med att ha fått lära känna Sebastian lite grand precis som jag är nöjd över att få ha sett så mycket av Provence. Jag är nöjd med odlandet av min parisiska persona, mina shoppingkap och varenda minut på terasserna. Så jävla fab.

Nu var det ju nuet i Sverige ja, det är här jag är. Under veckan har jag hunnit göra sjukt mycket to-do-samtal och fix, träffat de där man vill träffa, minst en gång och gör gärna igen, och spenderat mycket tid på balkongen med Värvetintervjuer och en bok. Jag har också varit en sväng i Grebbestad och ätit en måltid+bröd+glass som höll mig mätt i ca 12 timmar. Jag har varit i Göteborg och på Liseberg och skrattat mig ont i magen och blodsprängd i ögonen på Helix; så jävla bra berg- och-dalbana. Har glömt hur mycket jag älskar det där, hur mycket 10 år gammal jag fortfarande är när det kommer till sånt.

På fredag börjar jag jobba och det känns ganska gött. En veckas jobb känns precis lagom och de små slantarna det kommer frambringa känns så pinsamt viktiga just nu då hela Parisvistelsen tillsammans med min hyra i Lund liksom våldfört sig på mitt stackars sparkonto.

Men det ordnar sig. Livet är större än att bekymra sig om pengar. Så äre ju för fan verkligen? Ehller?!

Puss på er.

Kort om Provence, säh.

Jag har nog egentligen svårt för sammanfattningar men för mitt eget fragila minnes skull ska jag göra ett försök, ett försök att sammanfatta de där två sista veckorna av kulturkrockar i den franska södern. Det kommer inte bli kort. 

En fulproppad bil med pappan, farmorn, mig, väskor och fyra barn rullade på lördagskvällen för 3 veckor sedan ner mot den lilla staden Isle sur la Sorgue, även kallat Provences Venedig, där familjen hade ett av sina tre sommarhus. De klara, kalla vattnet letade sig strömmande igenom hela stan, mellan stenhusen, de små broarna och de krokiga kullerstensvägarna. Samma vägar som varje söndag myllrade av folk som rest lång- och kortväga för att komma handla på stadens kända matmarknad. Redan morgonen därpå vankades söndag och ett självklart besök på marknaden stundades. Jag, pappan och två av barnen gav oss iväg för att handla fantastiska saint-marcelain-ostar, välkryddade saussissoner, burkar med mustiga kikärtröror, marmelader, nougat av en annan värld och frukter och baguetter tills dra-maten och allas famnar var fulla av gottigheter.

Men kanske är här läge att spola tillbaka bandet lite till när vi någonstans mitt i natten mellan lördag och söndag hade anlänt till huset vi skulle spendera de närmsta dagarna. Nog hade jag förvarnats om att husets skick inte var vad det en gång varit. Men att huset aldrig skulle ha renoverats sedan den 80-årige farmorns farfar, som en gång byggt eller köpt det, någon gång på 1800-talet, viftade jag snabbt bort som en av mammans alla överdrifter. Den här gången hade hennes ord visat sig vara sanna och jag tog mig gapande runt i det stora husets rum men tapeter som inte satt kvar, stora gamla trämöbler förmodligen fulla av skadedjur, bitar av små väggar som liksom trillat ner och en interiör från ett annat århundrade. Där, med ett kök byggt för någon inte längre än 1,60 och sängar nerlegade efter generationers gökande skulle jag såsmåningom hitta lite semestervardag. 

Förutom oss sju var pappans kusin och hennes 13-årige son med samma ovanliga namn på L som en viss ung man i min historia, (något jag liksom inte kunde låta bli att finna lite sinnesförvirrande) med oss under första veckan. Vi var således allt som oftast 8-9 pers som skulle ha mat tre gånger om dagen och vars tallrikar skulle diskas. Som tur var delade jag denna bördan med den väldigt snälla ochm till skillnad från de många andra vuxna i den familjen, väldigt förståndiga, kusinen till pappan. Att pappan själv skulle hjälpa till fanns liksom aldrig riktigt på kartan. Det var ett ständigt tjat om att barnen skulle hjälpa till, sköta disken, eller åt minstonne sin egen tallrik. Pappan kunde samtidigt inte se att det kanske är svårt för barnen, speciellt pojkarna att motivera sig till att göra en sådan sak när de aldrig sett sin pappa lyfta ett finger för att få hushållet att fungera. Och på så vis återföds den. Den försmäktiga och i detta land så obekvämt konkreta könsmaktsordningen, generation efter generation. Jag sitter tyst och tittar på, svär för mig själv i köket, medveten om min maktlösa position. Helvete.

Farmorn i familjen lärde jag känna lite bättre, för hon var ständigt i närheten. Hon övervakade allt jag gjorde, hur jag diskade, hängde tvätten och värmde mitt tevatten. Hela tiden bad hon mig om små tjänster då hon hade så förbankat ont i varje led i kroppen efter hennes små olyckor på de stenlagda stigarna. Jag skulle göra ditt och datt och jag skulle framför allt göra det på hennes sätt, inget annat. Allt skulle noggrant torkas för att inte skada trämöblerna eller börja rosta. En sak var det kanske att hon sa till en relativt oerfaren (men ändå som bott själv i tre år, vilket jag snällt men bestämt fick påpeka) ung tjej, men att hon sa samma sak till den 45-årige tonårsmamman, som förmodligen haar koll på läget, gick oss alla på nerverna. Men det var liksom vardagsmat man vande sig vid. Det var väldigt mycket som var farligt för hälsan också och det fick man höra ofta, samtidigt som tanten rökte sina ofiltrerade cigaretter som en skortsten i auschwitz till de gulbruna tänderna i munnen på henne bokstavligt trillade av. Allt detta i smyg i köket i smyg då resten av familjen ilsket rykte cigaretterna i munnen på tanten varje gång de fick syn på henne i farten. Trots allt var tanten snäll mot mig och överöste mig med sin tacksamhet, berättade spännande anekdoter om familjen, sin man och sina på många sätt intressanta förfäder. Jag trivdes med att sitta och lyssna när jag hade tid, och det hade jag ändå ganska ofta. 

Vi gjorde allt en del trevligt också. Vi underhöll oss med utflyter till mysiga små provencaliska byar, tjurar och havssaltsutvinning i Camarge, romerska gamla akvedukter och amfiteatrar i Arles, mäktiga grottor och röd-orangea berg, någonslags fågelsafari, trädhinderbanor med mera med mera. Provence natur och små byar ääär verkligen så himla vackert! Ej överreklamerat alls faktiskt.

När andra veckan började lida mot sitt slut kom farfarn ner, pappan, kusinen och hans son åkte och jag, barnen och farföräldrarna skulle bege oss ner några dagar till huset i Cannes. Här kom vi till ett betydligt frächare, om än lite mindre hus precis vid de klarblå havet en bit utanför Cannes stadskärna. Det var en sann utmaning att ha att göra med både de fyra barnen och de två orginalen till farföräldrar samtidigt. Kanske är original fel ordval när de kommer till farfarn som kanske snarare var som en karikatyr av en fransk gammal rik gubbe. Han var stor, fet och bestämde allt, men samtidigt charmig och pratsam. Han gormade i trafiken åt allt som var i vägen oavsett anledning, gormade åt sin fru när hon glömde saker trots att han gjorde de lika ofta själv, eller när hon inte förberett handlingslistan och gormade åt barnen. När han kom in till kötthandlarn, där han för övrigt handlade en halv 3 dagars matranson för 250€ i form av entrecote, lufttorkad skinka, ratatouille, köttfärssås, svampblandning, inlagda kronärtskockor, potatisgratängish med mera med meram hälsades han med ”Bonjour Chef” och blev ljudligt irriterad när han inte blev servad inom 3 minuter. I hans ögon var jag snäll, ”men minsan en aupair som skulle komma in och bestämma lite väl mycket” när jag försökte framföra min önskan att ställa saltet på bordet istället för att överösa maten i kastrullen med salt då alla (läs:jag)kanske inte ville ha så mycket. Detta trotts att jag bet mig i tungan 98% av gångerna jag inte höll med honom, i synnerhet om hans raljerande över kvinnors hopplöshet och obegriplighet. Detta i sin tur, till trots att han berättar att han hade en historia av femtio till hundra kvinnor innan han träffade farmorn, från olika delar av världen, en riktig kvinnokarl. Livet med den här mannen var ständigt att se upp för att inte uppröra honom, samtidigt som han när han var på rätt humör, både pratsamt och trevligt och noga med att göra mig delaktig. 

Även om sällskapet och ansvaret kanske var mer påfrästande här så var stället i sig desto bättre. Nedanför fanns en privatstrand där jag spenderade några timmar njuuutande i medelhavet. Att bada och torka i den stekande solen är nog förmodligen något av det bästa jag vet och det, tillsammans med väldigt god mat, och läsningen på terassen fick liksom hela allt det jobbiga att blekna bort och de sved lite att dagarna i Cannes blev så få. 

Vi gav oss av med flyg till Paris, bara jag och barnen och resan gick, förutom en liten spya i bilen från den lille söte pojken längst bak, ganska smärtfritt. Väl tillbaka i Paris hann jag inte mer än packa väskan, gå iväg till mamman och säga farväl till barnen innan min visit hos den franska familjen var helt över. Att lämna barnen och pappan kändes ganska osentimentalt. Jag har lärt mig mycket och jag har haft det glassigt på många sätt men jag kommer ju inte kanske sakna just dem så mycket. Att lämna Paris i sig, och min syster igen, två dagar senare, var kanske svårare. Ändå kändes det inte såå jobbigt. Jag kommer ju komma tillbaka! 

Igen och igen.

Sen sist

En vecka har gott, bloggsuget försvunnet. Plikten kallar dock för ett av mina förmodligen sista inlägg. Broborn har kommit. Broborn har åkt. Som vanligt kommer hon full av anekdoter, nyfikenhet, funderingar, massa oklarheter och framförallt mycket sköj. Vi har turistat lite men mest såklart hängt runt, myst, umgåtts lite med Julias franska kompis, ätit gott (och glutenfritt) hängt med min syster och kollat lite nattliv. Förhoppningsvis kan Brobbi ge er en mer ingående kartläggning av vad Paris, och kanske min språkkurs, gav henne. Men hon verkar positivt överraskad av staden, något som värmer mitt hjärta. 

Igår var det Frankrikes nationaldag och Julias oliv anlände preciiiiis in time till de sprakande fyrverkerierna. Inte mindre än en 40 minuter lång fyrverkerishow framför eiffeltornet välkomnade honom. Självklart också obehagligt mycket folk. Det var crazy, men ändå mäktigt. 

Nu väntar ett par dagar i deras sällskap, följt av mammas innan kidsen kommer tillbaka och resan söderut bär i väg. Räkna inte med några blogginlägg därifrån. Inte säker på om det kommer finnas internet i den gamla 10-rummaren som enligt barnens baktalande mamma förmodligen hade sin glanstid på 1800-talet. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska förvänta mig av det. Byn är liten och det kommer bli intensivt som satan, speciellt mycket egentid är nog bara att glömma. Jag kommer lösa det. 

I'm out

Parce que je suis une 90s bitch

Ytterdörren stängdes precis av Arnaud som inte kommer tillbaka förrens nästa onsdag. Tills dess har jag alltså lägenheten FÖR MIG SJÄLV, för Julia och för Sandra som snart kommer. Det blir kollektivet, Parisversionen. Det kommer bli najs.

Inte mycket har hänt sedan sist. Vädret har varit lite sissådär och jag och Julia har avverkat otaliga uteserveringar, browsat 12e och handlat lite. Jag har ju ett tag varit på jakt efter en lång kappa. En lite tunnare modell att dra på sig kyliga sommarkvällar, sen vår eller tidig höst. Igår sprang vi på Cos på en variant till halva priset och reahora som jag är kunde jag ju liksom inte låta bli. Den är i ljust jeanstyg. Det känns lite cray. Men fresh. Eller? Jag har redan använt den men prislappen sitter kvar. Ska suga lite på det. *SugSug* Julia köpte en vit lite fladdrig kjol. Vi handlar bara om den andra handlar. Eller-koeffecienten maxad. Alltid. Eller?

Jag tror jag konstaterat detta förut i bloggen men jag slutar liksom inte förvånas över Paris som staden med de förlorade själarna. Så många tappade människor, vilsna i livet, förmodligen många gånger höga på diverse naturliga och kemiska instanser och säkerligen flera gånger i en psykos. Så många människor i långa, djupa och långt bortifrån tagna konversationer med ett annat själv i samma kropp. Så många tragiska livsöden man springer förbi på gatorna, i metron. Så många man kastas in i och glömmer bort. Jag blir som stum. Vad gör den här staden med folk?

De två senaste dagarna overksamhet har fått oss på krigsstigen för lite kulturraffande. Idag ska vi bege oss till musée d'art moderne de Paris. Det ska bli spännande. Vet ej vad man ska förvänta sig. Sen blir det förmodligen lite mer promenerande, fler uteserveringar, mer carpning.

Hejsålänge

La nouvelle semaine

Den nya veckan välkomnar oss med lite efterlängtad sol och jag er med en liten efterlängtad uppdatering. (Hybris?) Jag förmodar att de flesta av er förstod att det förra inlägget författades av Julia, även om hon glömde skriva under med sitt namn precis som hon glömde överskriften. Som ny här i bloggdjungeln så förlåter vi henne och tackar så hjärtligt. KUL, tyckte jag! 

På lördagen steg vi upp sent och begav oss så långt norrut man bara kan komma för att besöka marknaden St Ouen, en ganska radikalt annorlunda del av Paris. Ju fler stopp på metron norrut vi kom, ju ovanligare blev vår vita hudfärg. När vi steg utfrån tunnelbanan och gick under periferiquen, motorvägen som omringar paris och markerar innerstadens yttre gränser, var vi slutligen framme. Vi gick förbi en hel del och ytterligare en hel del piratkopior, strassiga kläder, fulsmycken, förlängningssladdar, gamla tjockteveapparater och vattenpipor och så småningom öppnade sig en smärre skattkamare av gamla antikviteter, annorlunda moderna möbler och en hel del äkta vintigekläder. Även om prislapparna inte tillät oss köpa mycket av det här var det så häftigt att hitta sånt här på riktigt, att bara gå runt och kolla på de små hålen i vägen som ibland var som sex kvadratmeter museeum. 

Julia hittade en gammal Louis Vuittonväska som hon rykte i ganska länge innan hon ledsamt gick därifrån då kontakterna inte räckte till, kortet bråkade och prislappen fortfarande ändå var lite tveksam. Tror jag. Vi cyklade ner mot stan igen till Sanna och såsmåningom vidare hem till mig, utan Louis Vuittonväska, men med en ny liten klocka runt Julias handled, glada av äventyret som varit. 

Klockan var runt 8 när vi var hemma och hade handlat och än visste vi kanske inte att vi ännu inte avverkat hälften av de vakna timmar vi skulle ha avverkat. Kvällen spenderades nämligen, tillsammans med några Limerick-peeps m.fl på en klubb vid Pigalle. Nog hade jag innan hört talas om den där Carmen, jävligt trendigt hade jag hört (visserligen då för två år sedan) Det visade sig att var ett picky ställe, gratis, men bara folk som såg tillräckligt stylish ut, fick komma in. Efter en liten diskussion med den fruktansvärt självgode och äcklige killen vid ingången fick vårt lilla gäng komma in. Förmodligen delvis för att vi då, strax efter midnatt i princip var de allra första på klubben. Stället har tydligen varit nattklubb i över 100 år och beboddes en gång i tiden av författaren till den kända Carmen-operan. Stället var storslaget med och med en interiör i rokoko-stil. Två dansgolv, ett med kaos-dålig musik och ett med bra hiphops. Jag och Julia valde självfallet de senare, nedre, varmare och svettigare och dansade oss blöta av svett. Vi minglade med parishipsters, dryga pr-killar, trevligare killar och lite med François Hollands son och hans gäng.

Som vanligt krigade vi en bra stund för att hitta ett sätt att ta sig hem innan det blev taxi även denna kväll. Det där med nattransport är ändå något de skulle kunna bli bättre på i den här staden. Fo sho. 

Ytterligare en novell när en bara skulle skriva en liten kort update. Imorgon flyttar Julia in här en vecka och på onsdag kommer Sandra och Julias kompis franska kompis Ann från Dublin. Jag tror vi har mycket gottigheter att vänta. 

À bientôt, lovelies!!!

Kära Linns bloggläsare,

Här är jag, övertalad till att skriva ett gästinlägg. Jag hyser vanligtvis en viss aversion mot det skrivna ordet, det skapar ett visst obehag att det står kvar för evigt och lätt kan misstolkas. Psykologprogrammets politiskt korrekta klimat har fått mig att ständigt gardera uttalanden som görs. Eller? På tal om pk-hetsen fungerade Johannas senaste (?) inlägg som diskussionsunderlag för mig och Linn här, vad är det egentligen som spelar roll? På riktigt liksom. ETT LITET SIDOSPÅR. Är inte riktigt bekant med bloggformatet.

Jag anlände till Paris i tisdags. Efter en pissig jävla flight, på grund av min snålhet, flög jag först Gbg-Sthlm för att sedan fortsätta till Paris. I och med att den första turen var inrikes och försenad, hade jag  minimalt med tid att byta terminal och gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. När jag står i kön till den sistnämnda hör jag mitt namn ropas i högtalarna. Feluttalat, givetvis. Så det blev en kenyansk (här tänker jag - får en skriva så?) löpning till gaten. Och jag som alltid drömmer om att resa så jävla avslappnat och världsvant.

Väl framme i Paris blev jag mottagen på bästa franska vis av Linn. Hennes systers lägenhet i Montmarte är superpretty. Tisdagens morgonpromenad tog mig på 10 minuter till Sacre Couer som bjöd på en utsikt över stora delar av Paris. Därefter skedde det som tidigare nämnt lite svårigheter med lokaltrafiken, där jag underskattade fransmännen. Jag tänkte, det klart att de bara ropar upp de olika stationerna i högtalarna och inte har en display för oss som har problem med språkförståelsen. Hade jag bara varit lite mer uppmärksamhet hade jag ju noterat att det fanns en dislpay som meddelade exakt vad nästa stopp var. Anyways.

Paris har hitintills bjudit på långa frukostar, parkhäng, dumplings, långa promenader när vi inte hittar några hyrcyklar, uteserveringar, anka och cykel(tur)er. Cykelturerna är något problematiska för en person med katastroftankar. Jag tänker att det är ganska så stor sannolikhet att jag kommer bli nerprejjad av en buss, men har börjat förlika mig med den tanken. Ändå skönt. Linn däremot är totalt orädd. Har inga problem med att ta vänstersväng över en trefilig väg osv. 

Igår tog vi tag i livet rätt sent, men tog på eftermiddagen tag i oss själva och tog oss till Grand Palais för att kolla på en utställning med Robert Mapplethorpe. Väldigt väldigt bra. Väldigt väldigt mycket kuk. Och mycket svarta män som porträtterades (objektifierades?) som Linn och jag i diskussionen efteråt hade svårt att förhålla oss till. Patti Smith var även med, och jag blev sugen på att läsa hennes bok Just kids ännu en gång. Lästips! Därefter begav Linn sig hem för att byta om, och jag till parken framför Eiffeltornet för att läsa. Efter 10 minuter börjar en man några meter ifrån inleda en konversation med mig. I ett försök till Linn-anda, "varför kan en inte prata lite?", så svarar jag artigt. Men kan samtidigt inte låta bli att bli obekväm och känna "varför kan en inte få sitta och läsa sin jävla bok ifred?". När han Règis Blain lämnar mig säger han att jag ska adda honom på Facebook så kan han visa mig okända delar av Paris. Tack, men nej tack. 

Kvällen fortsatte med vin på en av balkongerna i Linns lägenhet. Klockan hann bli rätt mycket innan begav oss till ett väldigt trevligt område där vi tog ett glas och fortsatte prata om livet. Vi missade sista metron hem och började leta hyrcyklar. I en timme ungefär. Till slut gav vi upp och tog en taxi, även om det kändes som ett misslyckande.

Ikväll ska vi gå ut med fransmännen som Linn träffade i Limerick. Det ska bli spännande, min franska är väldigt bristfällig så får kanske erfara ett visst socialt utanförskap. Med det löser sig. 

Jag ber om ursäkt för det långa inlägget. jag kan inte hjälpa att slås av att ni kanske tycker det här är fullständigt ointressant. MEN. Tack för mig. Ridå.

Juli(a)lycka

SCHULIE har anlänt! Sent i tisdagskväll stog hon med sin lilla väska utanför araben på hörnet uppe i montemartre som bestämt. (Att säga araben är inte det politiskt okorrekta sättet att tala om den lilla kvartersbutiken, utan det ända.) Det var en sann glädje att återse hennes fräkniga lilla ansikte efter nästan en månad på olika håll. Vi traskade upp de 5 trapporna utan hiss med väskan, tog oss in i min systers lägenhet och började över ett litet glas vin, ost baguette och mango (en ville ju ge na hela paketet i välkomstsupé) ta igen den missade månaden i samtalsämnen. Ett projekt som fortsatte hela dagen igår, och förmodligen två veckor framöver.

Igår bjöd på förutom totalförvirring i lokaltrafiken, lyxfrulle hos mig, cykelturer, shopping, sightseeing, kanalhäng och restaurangbesök. Solen lyste på oss och Paris showed it's best. Det var en ganska fantastic dag och fler står att vänta. Idag inmundigats frukosten hos Schulie, dvs i min systers lägenhet och sen ska en spännande cykeltur mot 19e och parken Buttes de Chaumant ske. Det blir ny upplevelse för oss båda. I look forward.

Det slår mig nu att jag tänker, i klassisk Paris-anda, försöka få tillstånd ett gästblogginlägg. Visst vore det på sin plats?

Fer à repasser = strykgärn

Idag har jag lite att berätta. Jag har stannat inne hela dagen. Tvättat, strukit, ätit frukost, strukit, vilat, strukit, ätit lunch/middag och nu sitter jag här. Förklyningen verkar inte vilja lämna min kropp och jag har därför beslutat mig för att ta det väldigt lugnt idag. Väldiväldi lugnt.

Jag har de senaste veckorna, i sällskap med mitt hushållsarbete lyssnat på flera sommarprogram, Värvet-intervjuer och nu ett par P3-dokumentärer. Efter rekommendationer tog jag mig imorse ann Fredrik Wikingsson sommarprat. Jag var egentligen inte så sugen då jag visste att han skulle prata om "gamla människor" och jag alltid sett med viss skepsis på tendensen att bunta ihop "gamla människor" till en homogen, rasliknande grupp människor som alla är lika älskvärda eller gaggiga och sjuka, beroende på vem som pratar. En bit in i samtalet var jag fortfarande inte imponerad och tänkte att nog har de gjort mycket bra den där duon men på senaste åren har nog mest deras mediakåthet gått överstyr. Jag har liksom inte pallat mer. Men så ganska plötsligt, så kommer det där slutet och jag kan liksom bara inte hjälpa att bokstavligt bryta ut i gråt. Asså va?! Så fint ju! Skönt att det inte var någon hemma...

Ikväll kommer Julia. Jag är taggad!

Londres

I helgen har jag varit i London, min gamla kärlek tillika första tillflyktsort och hemifrån-hem. Det var på många sätt ett kärt återseende. I helgen har jag dock upplevt ett nytt London som jag tidigare inte sett. London från barnens, och framför allt, London från överklassens perspektiv. Nog har jag förstått att det finns pengar i den här familjen, men för varje dag som går överraskas jag av vad livet som svinrik verkligen innebär.

Själv är jag medveten om att jag är lyckligt lottad som född in i en svensk meddelklassfamilj, kanske så mycket svensson det bara blir. Jag har haft turen att nästan alltid få åka på semester minst två gånger om året och är väl pinsamt medveten om att jag nog var ett ganska bortskämt barn. Jag kunde lipa mig till det mesta och behövde inte ta något större ansvar för att hushålla med egna pengar, tvätta mina kläder eller laga min mat. Men alltså det här, dessa barn; det är något annat. Emellanåt måste jag bara vända bort mitt huvud för att dölja min gapande mun av häpnad. Hakan liksom tvingas ner och ögonen spärras tvångsmässigt isär. SÅ BORTSKÄMDA UNGAR JAG TROR JAG DÖR?!

Vi tar bilen till stationen, så klart, i en hejjääävlarns fart. Pappan kör värre än Sandra Lund, samtidigt som han smsar, ringer, pratar med mig, barnen, lyssnar på radion, och filar naglarna. Snart efter ankomsten till det fina hotellet bärs det iväg till Harry Potter studios, ett par kilometer utanför centrala stan. De yngsta barnen har bara sett en film, de äldre lite fler, men har inte jättebra koll på karaktärerna. Kanske är det jag som uppskattar mest att gå se hur specialeffekterna skapas, se de gamla inspelningsplatserna, kläderna och iscensättningarna, barnen vet ju varken vem Luna Lovegood eller Sirius Black är?! Men don't worry friends, jag var där för att berätta det för dem. Det blev dock exalterade när man fick åka på egen kvast och de spelades in någon film där man klippte in kidsen på kvasten i HarryPottervärlden. Sen erbjöds man såklart till orimliga summor köpa filmerna och bilderna som togs. Pappa köper allas bilder, allas filmer. 95 pund. Inga konstigheter. I gåvoshoppen i slutet vill alla ha varsin trollstav från karaktärer de inte särskilt bryr sig om vilka de är. 30 pund styck. Inga konstigheter. Som tack får pappa massa pussar på kinden. Vilken fantastisk man till pappa de har.

Vi gör också besök hos pappans gamla barndomskamrater. Ett tvillingpar som bor ett par hundra meter ifrån varandra och deras respektive familjer. De bor i Knightsbridge, ett fint kvarter vid Harrods med var sin blond dam och döttrar. Den ena av dem har ny flickvän sen ett halvår tillbaka. Hon är svensk, lång, blond och bär en högklackade skor och en kort klänning trots att det ca 15 grader och regn ute. Hon verkar snäll. Lägenheten har 5 våningar. Lägenheten har bastu, och en pool på bottenvåningen. En pool på bottenvåningen, i en lägenhet i centrala London, en av världens dyraste städer. Inga konstigheter.

När barnen andra dagen vill komma tillbaka till Arnauds vän för att låna poolen får jag några timmar ledigt. Jag passar på att ta en trip down memory lane, närmare bestämt östra London, Spitalfield market och Brick lane. Det är lördag och marknad. Marknaden är bättre än jag minns den och jag suger in det gamla livet. De spännande stånden med blandad skit och blandade fantastiska vintagefynd, lukten av bengalisk mat blandat med vindpustar av marjuana, de välformade löven i latten och de så många alternativa, snygga människorna på gatorna. Jag får precis vad jag behöver innan jag lite kaosartat tar mig tillbaka till den västra, välbärgade delen av staden. Tillbaka till barnen, pengarna och verkligheten.

Vi hinner med besök på Tower of London, brunch på en Gordon Ramsey-restaurang, sushi på hotellet och allmänt tråkigt väntade på Arnauds europeiska alumnigäng från universitetet i San Diego, den verkliga anledningen till resan. Vi återvänder till lägenheten i Paris med väskan fylld av nya souvenirer, fynden från rean på Harrods, och smutsiga kläder som fyller inte mindre än sex maskiner.

Nu, såfort berget av kläder att stryka är bestiget börjar min 2,5 veckor långa ledighet. Imorgonkväll kommer äntligen min älskade lilla Julia och vi ska göra Paris tillsammans, utan barn och utan måsten.

Livet har sett värre ut.

Lentement, elle commence à respirer...

Igår när klockan ringde kl. 6.55 efter 0 timmars sömn hade jag dragit på mig förkylningen av doom. Jag hade ont i halsen, huvudet, bihålorna och snoret var grönt som gräset. Jag lyckades tigga till mig lite vila på eftermiddagen så Arnaud kom hem tidigare. Jag hämtade barnen men fick vila lite innan kvällsbadet och sängläggningen. Halsen skaver ännu litegrand men jag mår betydligt bättre nu. Det uppskattas. Sjukligheten var dock värt den lediga eftermiddagen. Definitivt.

Någonting sedan tisdag eftermiddag, då jag skrev sist, och denna sekund har dock hänt. Att säga att jag tycker om jobbet vore en grav överdrift men när jag gick hem med barnen idag kände jag liksom att jag inte vantrivdes, som jag vid många andra tillfällen gjort. Jag tror det är för att jag liksom lyckats ha lite roligt med barnen. Jag har liksom lyckats vara lite sådär gullig som man är med kids, så där barnslig, rolig; fast på ett icke-sarkastiskt sätt utan på ett ytterst barnvänligt sätt.

Sitter förresten, i skrivande stund, bredvid Arnaud och hans vän och eventuellt arbetskamrat i soffan. De har precis, självklart på ett väldigt manligt sätt, visat varandra sin kärlek genom att ge varandra någon form av fin present. Vännen visar precis ringen som han just köpt till sin, som jag förstår det relativt nya, flickvän. 2400 €. Inga konstigheter. Det förtjänar hon. Professor på universitetet. Et elle est belle aussi...

Åter till dagboken. Jo, jag känner liksom att jag börjar connecta lite med kidsen. När man har lite roligt med dem så blir det också en gradskillnad mellan när man inte är arg och när man är det, så när man väl är det, så lyssnar de liksom. Oh well. Ibland illafall. Jag har dessutom börjat lära mig att negotiata lite med dem. Göra små överenskommelser med dem som de går med på. Få dem att tro att de får något bra tillbaka osv. Det är inte lätt, men jag tror jag påbörjat processen mot att knäcka koden. Barnakoden.

Idag har jag dessutom spenderat dagen med Eugene, den äldsta killen, som har varit ledig från skolan.   Efter att tillsammans ha tagit oss igenom krisen med duvan i skorstenen, båda rädda och vilsna, upphetsade av den stundande spännaning, lossnade någonting. Vi åt lunch tillsammans och gick på stan och kollade rean. Han frågar hela tiden om vad jag tyckte, bekräftelsesökande som bara en 12-årig liten stackare är. Vi pratar om min fina Macbook air, som han är väldigt avundsjuk av, om pappas flickvän, och lite lite om tjejen han är intresserad av. Hon är ett år äldre och han har aldrig pratat med henne eller vet vad hon heter, men när jag frågar om han har en pojk- (gud nej?!) eller flickvän så tvekar han liksom, och syftar på henne.

Tidigt imorgon åker vi alltså till London och en nytt äventyr, och ny utmaning väntar. Det kan bara gå hur fan som helst. Vi ses på andra sidan.

Bon week-end.

Klagosång

Igår tyckte jag var en ok dag. Barnen var liksom oksnälla. Idag har inte varit en ok dag. Det börjar med att pappan meddelar att det ska ätas middag ikväll. Istället för att laga mat till 5 pers som vanligt, och som jag hade handlat för, så skulle det bjudas in kusiner och vi skulle istället bli 10 pers. ÅÅhkej. Iväg till Monoprix, mer fisk, mer potatis, sallad. Sen skulle jag ta med barnen för att ta bilder för deras fritidsaktivitetsansökningar. . Jaja, jo men det ordnar jag.

Dessutom tror Marie-Madeleine, den yngsta tjejen, hatar mig. Hon lyssnar inte. Säger emot varje dag.  Mot allt. Vi gör fan inget annat än att bråka. Vet ni hur jävla omöjligt det är att argumentera med barn?! Hon testar mig och jag klarar fan inte ett ända jävla test. Inte för att jag lyckats bättre med den andra ungen men han är ju i alla fall inte mer jobbig mot mig än mot någon annan. Han är lika jävlig mot alla. Marie-Madeleine har valt ut mig som sin ärkefiende och jag kan inte annat än att försöka stå upp i kampen. Ungjävlar. 5 dagar till. Andas in andas ut. Det kommer gå bra.

Lugnet innan stormen

Jag har sovit ut ordentligt, lagat mat för över 800 kronor och är nu redo att ta emot barnen. Det kommer gå bra. Andas in, andas ut. 30 minuter till av frihet. Jag ska visa dem att det är jag som bestämmer. Jag ska vara glad och gullig, jag ska laga god mat jag ska visa dem vad som är rätt värderingar. Andas in, andas ut. Jag kommer växa som psykologstudent, som människa. Det kommer gå bra.

Fête de la musique

För några år sedan kom Paris borgmästare på att det nog vore en trevlig idé att fira in sommaren. En annan trevlig sak, tänkte han, är ju musik, så vi firar med det. Reslutat blev den årliga fête de la musique som hölls i stan igår; en stor folkfest för människor i alla åldrar, även om ungdomarna var klart flest. Tänk er valborg fast i heeela stan och då en stad som är 10 gånger större än både Uppsala och Lund. Det var musik i varje gathörn, med allt från trubadurer via små jazzband med blåsinstrument till DJ-bås som pumpade ut elektro och stora scener med riktiga liveakter. Folk drack, dansade och alla älskade alla. Det var så jävla trevligt!!

Jag lyckades nästla mig in hos Oskars Limerickvänner och efter en lite trevande start och ett par öl så kände jag mig ganska bundis med hela gänget. Så fina människor! Förmodligen var det någon gång efter att jag och en av tjejerna skulle gå och kissa bakom en bil, hon lyckades tappa sin mobil i kisset och jag, i frenetisk sympati, hittade inget sämre än ett trosskydd i handväskan som jag gav henne som servette att torka av den med, som de insåg att jag ändå var ok. Ok när det gäller liksom. Vi dansade, traskade runt i Montmartre, dansade mer, kollade solnedgången vid Sacre Coeur tillsammans med några tusen andra och ett gäng bongotrummor. Kvällen var ljuv. Så småning om gick vi in på en klubb som kostade lite för mycket pengar och som spelade lite väl mycket franska 70-talsklassiker. Vid den tiden hade hjäspningarna redan börjat ta överhanden och jag insåg ganska snart att jag redan fått ut mer än vad jag hade vågat hoppats av mitt första och förhoppningsvis inte sista, fête de la musique. Efter mycket om och men lyckades jag hitta mig hem och när jag stängde ögonen var klockan strax efter 5. Sicken natt.

Pengar, drycker och livsöden

Sitter på balkongen och smälter brunchen jag fått i mig efter den lilla smärta springturen. Jorå, ni läste rätt, tredje joggingturen inom loppet av en vecka. Brunchen bestod i knäckebröd med avocado, ägg, te, yoghurt och juice vilket är standard här på rue leteiller. Den finansierades till fullo, likt allt annat jag inmundigar av ett av pappans bankkort som ligger tryggt i min plånbok. Jag passar såklart på att köpa goda ostar, lyxiga juicer och frukter som man kanske annars aldrig unnar sig. Mmm, dessa oändliga jobbförmåner. Appropå jobbförmåner ska jag tydligen till London nästa helg. Jag tror pappan har lite business där. Det kommer kanske inte bli en londonhelg som jag planerat den då vi ska på Harry Potter-tur (ändå lite kul, I know you're all yealous out there) och diverse annat barnanpassat men det är ändå ett kärt återseende.

Något verkligt midsommarfirande blev det inte igår och det gör mig inte så mycket. Ska jag fira midsommar vill jag göra det i Sverige med mina vänner och annars kan det kvitta. För mig finns inga starka traditioner kring midsommar då jag spenderat de flesta med familjen på utlandssemester fram till de sista tre åren. Nog hade jag velat vara med er vännisar men jag hade en nice kväll med min syster på en uteservering med ett glas panaché och en tallrik charkuterier och ostar.

I det här landet, vilket jag innerligt uppskattar, är det ju alltså socialt accepterat att beställa in en såkallad panaché vilket innebär hälften öl, hälften lemonad, i ett litet sött glas som rymmer rimliga 25 cl. Det är godare än det låter! Ölsmak, men ändå sött, svalkande och lite lagom skonsamt för leverstackarn. Vill man vara ännu spexigare kan man beställa in en såkallad Monaco, som är samma sak fast med lite grenadine, dvs granatäpplesirap vilket ger drycken ytterligare sötma samt en ytterst tilltalande rosarödaktigt färg. Kommer säkerligen bli flera av båda sorter kommande månad.

Igår hade jag ett samtal över en kopp kaffe med städerskan. Vi pratade om skillnader mellan Portugal, Frankrike och Sverige, om familjen, pappans flickvän, föredetta aupairer, och diverse annat. Vi kom in lite på hennes liv och historia. Hon berättade att hon flyttat för för 25 år sedan för en man att de gift sig och fått en dotter tillsammans som nu är vuxen. Det enda jobbet hon hade kunnat få här i Paris då var som jobbet som städerska. Hennes man hade för några år sedan lämnat henne för en annan kvinna och hon blev kvar ensam och fortsatte jobba varje dag hos stenrika människor och göra deras städning, en syssla hon i själva verket avskyr över allt annat. Helst av allt skulle hon vilja bli florist och öppna en egen blombutik. Hon är över 50 år och har fortfarande den drömmen. Men det är svårt, påtalar hon flera gånger, när hon vet att hon har familj i Portugal att försörja på sin städerskelön, och ger ifrån sig en suck. En suck som talar om att hon ju är smärtsamt medveten om att hennes dröm aldrig kommer gå i uppfyllelse.

Hennes livshistoria är ju inte på något sätt unik, inte på något sätt extrem i kontrast till så många andra fruktansvärda livsöden det finns. Ändå lyckas den liksom stanna kvar och beröra mig och kanske är det just därför. Vetskapen om att hon är en av så otroligt många i den här staden och överallt annars som aldrig kommer kunna göra det de drömmer om, även om drömmarna inte är så storslagna. Skillanderna blir så konkreta när man befinner sig i ett hem med obegränsade ekonomiska tillgångar där lägenheten är den minsta av de typ 5 fastigheter de har runt om i landet och säkert utanför. Det är en galen värld vi lever i. Mer än så kommer jag inte fram till. Jag vet inte bättre.

La vie en rose

Jo, tack det rullar!

Jag cyklade vilse idag. I en lite hetsig del av stan. Med mycket nedförsbacke. Med dåliga bromsar. I rusningstrafik. När tågen strejkar så det dessutom är mer trafik än vanligtvis. Ja. Det var crazy. Men, mina vänner, jag har alla lemmar i behåll. Ni kan andas.

Sedan sist har jag väl ungefär joggat runt i Champs de Mars, parker vid eiffeltornet, pluggat i samma park, plinkat på pianot här hemma, traskat runt, länge och väl i Marais, Obercampf, Bellville, suttit i parken där med utsikt över hela stan. Igår satt jag också vid Canal st Martin, en av mina favieplaces i eftermiddagssolen och pratade med en random kille i flera timmar. Det var nice. När han frågade om han fick prata med mig, så tänkte jag ju först, som man gör: "Nej, för fan. Låt mig va." Men sen så tänkte jag: "Klart en kan prata lite. Här sitter jag med all tid i världen, inga planer, med franska jag bara pluggar för min egen skull. Lära sig bäst gör man ju genom att prata." Så det gjorde vi. Han var trevlig.

Imorgon ska jag ta bikyn igen till 16e - ett för mig ganska okänt arrondissement. Siktet är inställt på den stora Bois de Boulogne. Lummig och grön park, stor som satan. Tydligen poppis ställa att köpa lite säx om nättera. 

Nudity

Imorse vaknade jag med nackspärren av doom och alla mina storslagna planer på att jogga innan frukost byttes ut mot något betydligt lugnare. Jag ägnade ett bra tag åt att stryka barnens kläder, medan jag lyssnade på lite diverse värvetpods och gamla sommarprogram som är mitt ända sällskap i den stora lägenheten om dagarna. Jag plinkade lite på pianot och chillade ganska länge innan jag gav mig iväg till Marais för att sätta mig på ett café med lite franska. Jag hade köpt mig ett fabulöst lila essielack och kände mig pretty som satan innan jag började jämföra med folket som rör sig i de kvarteren. Jag insåg att jag hade lite att jobba på. Men det kändes ok. Det kändes bra att sitta där med min tekopp ensam bland de medvetna parisarna.

Tydligen åkte Arnaud iväg till Schweiz idag och kommer inte tillbaka förrens på måndag. Det betyder att jag kan bjuda in ALLA mina vänner och ha världens jävla brakfest. Tur för Arnaud att jag inte har några vänner här. Jag får nöja mig med att gå runt naken i lägenheten. Inte så illa det heller, hey!

Linntid

Eftersom detta är lika mycket en liten resedagbok för mig som en kontakt med omvärlden (dvs er) på vill ja ju ändå berätta om min dag också. Pass på.

6.55 ställde jag klockan på för att vecka barnen en sista gång innan ledigheten. Som vanligt tog det för de minsta barnen ca 15 minuter att överhuvudtaget komma upp ur sängen och ytterligare 15 för att ta på sig kläderna med mig oavbrutet tjatandes vid sängkanten. Jag fixade frukost, bäddade sängar, tvättade 4 maskiner och traskade iväg till barnens mamma med lite grejer innan ledigheten till sist började på rikigt.

Efter lunch, pizza från gårdagens fotbollsståhej med massvis med gäster, tog jag mig ner på stan och införskaffade en veckas velib-pass för kan kunna ta mig runt. Därefter gav jag mig ut i trafiken och var väl inte nära döden fler än två-tre gånger. Målet var ett par nya solglasögen då mina gamla gått sönder och uppfylldes aldrig. Om man inte rör sig med tre-, fyr- eller femsiffriga belopp (€) så är shoppingutbudet här i Paris inte mycket att komma med. Dock finns en & other stories-butik som jag definitivt kommer återvänts till så fort lönen har trillat in.

Efter nog med äventyr kom jag hem och dammade av min gamla grammatikbok från kursen jag tog här för två år sedan och satte mig på en av de fyra balkongerna. Jag har nog beslutat mig för att inte lägga pengarna på en dyr frankkurs men känner mig i själva verket ganska taggad på att ta tag i grammatiken och öva lite glosor på egen hand. Det kan gå lika bra eller lika dåligt som projektet med joggningen. Jag återkommer.

Därefter lagade jag till torsken som jag aldrig behövde fixa till barnen då vi åt hämtmat både fredag och söndag samt satte mig här med bloggen, med en Värvet-pod, med film och med ensamhet. Pappan sover hos flickvännen ikväll. Åh, så mycket Linntid, så mycket Linntid.

Mina studier

En har ju varit här förut. I Frankrike, i Paris. En har ju upplevt kulturkrockarna. Aldrig förut har jag dock kunnat uppleva dem på såpass nära håll och göra en såpass noggrann antropologisk studie som nu, som aupair i en fransk familj. Det är en högst besynnerlig företeelse att bara komma in i familj och bli en del av den, utan att vara en del av den, och dras in i besyr och konflikter som präglar just denna familjs vardag. I mitt fall har objekten för mina studier kommit att bli just medlemmarna i famlijen H, 6 stycken till antalet och deras nätverk.

Pappan är fransk både till etnicitet och sätt. Han är lång, väldigt tunnhårig och trevlig men rak, maskulin och emellanåt lite mansgrisig. Han tycker om:
- fruktansvärt ful konst
- bilar och racingtävlingar
- att bjuda hem sina vänner på kvällarna och bjuda på hämt-mat och champanj
- att få sina kläder tvättade
Han tycker inte om:
- sin föredetta fru, och hennes kontrollerande sätt och tendens att lägga näsan i blöt, i synnerhet vad gäller hans sätt att sköta hushåll barn, aupair och liknande
- när hans barn inte bär sig väl åt, då kan han ryta till, ganska högt
- att se när hans kläder blir tvättade.
Diagnos: frisk, tror jag, inte nödvändigtvis 100% vettig dock.

Mamman är alltså svensk men har bott i Frankrike de senare 15 åren och är betydligt mer fransk till sättet. Hon lämnade för två år sedan pappan för en annan man och idag kan de knappt fortfarande kommunicera med varandra. Hon tycker om:
- tydliga könsroller - vilket kan urskiljas i barnens rum i hennes lägenhet som jag fick besöka idag i samband med överlämning av diverse prylar. Pojkarnas rum: blått, grått och fräsigt. Flickornas; rosa och sött. Hon talar i termer av kvinnlig intuition och männens hopplöshet.
- det franska disciplinerade skolsystemet framför det "slöa" svenska systemet.
- att hålla sitt perfekta hem superstädat och i ordning. När jag kom dit idag kändes det mer som ett ursklipp ur en inredningstidning än ett faktiskt hem.
- att klä sina barn i tämligen propra vuxenkläder.
Hon tycker inte om:
- pappan - han kan enligt henne varken konsten att kommunicera, laga mat eller ta hand om ett hem.
- pappans nya flickvän. Hon är, enligt mamman, ful (värt att poängtera och ogilla någon för) har idéer om hur huset ska skötas och ogillas av barnen, framför allt den äldsta som fått höra hennes tillfredsställda stämma från pappans sovrum sena kvällar.
- ja, oreda.
Diagnos: Mani, störningar i anala fasen, misstänker eventuella ångestsymptom när saker är under hennes fullständiga kontroll.

E. är det äldsta sonen, 12 år gammal och går på fin skola varifrån han kommer hem vid kvart över 7 på kvällarna och har en samling skolböcker hemma som förmodligen väger över 15 kilo. Han tycker om:
- att sitta med pappans Ipad
Han tycker inte om
- sin pappas nya flickvän
- ingefära
- att lyssna på sin pappa - the guy is going tonåring.
Jag känner honom inte så väl. Han tar väl hand om sig själv.
Diagnos: förmodligen ingen. Det blir nog en traditionell bussinessarbetande familjeöverhuvud av den här med när han är färdig med flickorna. Det kommer nog gå fint med dem med.

A. är det äldsta av flickorna och 10 år gammal. Hon är urtypen av an duktig flicka, inte då en duktig flicka-med-bra-betyg utan en väluppfostrad tjej som tydligt tagit över sin mammas kontrollbehov och skulle lika gärna kunna göra mitt jobb. Hon kommer bli en perfekt hemmafru. Innan jag vaknar på morgonen har hon ofta ställt fram frukost och är det något jag undrar över med hushållet så frågar jag motvilligt henne, för jag vet ju att hon vet. Hon gillar:
- att gå upp tidigt på morgonen
- att ta hand om sig själv, hushållet, sina syskon
- att få håret flätat - tack Bea för att jag fick göra min första inbakade fläta ever på dig för två veckor sedan.
Hon tycker inte om:
- att uppträda - hade ont i magen hela kvällen före uppträdandet i skolan dagen efter.
- att inte få det hon vill ha när hon bestämt sig för att hon vill ha ett par nya skor tillexempel
Diagnos: generellt ångestsyndrom, eventuellt liknande hennes mamma när hon växer upp.

C-E. Är den yngsta av boysen och typ 6 bast kanske? Inte helst säker. Han är livlig och trotsig. Han tycker om:
- att leka med sin lillasyster, pappans Ipad eller med vem som helsts telefon.
- springa runt och leka och skrika parken eller göra samma sak i lägenheten som om det vore en jävla lekpark
- bada
- rota bland andras saker
Tycker inte om:
- att gå upp på morgonen
- att gå och lägga sig på kvällen
- att lyssna på mig
- att gå ur badet
Diagnos: Mamman tror det är något fel på honom pga att han typ rycker lite maniskt i sina kläder och sände honom till psykolog förmodligen för att se om han hade någon typ av koncentrationssvårigheter. ADHD vore inte orimlighet men hans bestyr kan mycket väl vara ett resultat av omgivningens förväntningar och klimatet föräldrarna emellan efter skilsmässan. Tror seriöst idioterna att barn inte fattar vad som pågår, tar in och påverkas av det?! Ha?! Psykologen hade föreslått att hela familjen skulle komma dit, och framför allt båda föräldrarna samtidigt. Men hey, det är ju ändå mycket att begära.

M-M. är yngst i barnaskaran och lik sin bror på många sätt. De leker tillsammans och bråkar lika mycket och hon får stå ut med en hel del. Hennes bästa vapen är lipet och det tar hon till så fort det behövs. (Hey, can't blame her. That's just how lillasystrar gets around). Hon gillar
- att borsta sitt hår, länge och väl
- oreos
- mig ibland
- att rätta min franska. Uppskattat.
Hon tycker inte om
- när hon inte får borsta sitt hår, länge och väl
- grönsaker eller när någon försöker få henne att äta grönsaker.
- mig ibland
Diagnos: Svårt att sätta en diagnos i denna tidiga ålder men vissa beteenden skvallrar om viss utseendefixering. Jag satsar på en kommande anorexia nervösa i tonåren. Inte mer än rimligt.

Därutöver har vi ju farföräldrarna som jag sedan tidigare kort presenterat och pappans nya flickvän. Farfar tycker om kött, vin, sina barnbarn och sashimin i sushin. Han tycker inte om vegetarianer. Farmor tycker om sina barnbarn och mycket olja i salladen men inte när barnen inte tvättar händerna innan maten.
Pappas nya flickvän tycker om att spela piano och göra yoga på morgonen när alla gått och bara jag och hon är kvar samt kläder i 90's stil, fast det dåliga från the 90's. Hon tycker inte om för mycket nutella på chokladkakan.
Därutöver kommer en pianolärare två gånger i veckan som jag inte hunnit få någon uppfattning av och en portugisisk städerska. Städerskan tycker heller om pappas nya flickvän och att det är så jävla mycket leksaker på barnens rum men har ett sätt som gör att man kan misstänka en viss förkärlek för pappan som mer än en arbetsgivare. Ytterligare material krävs för diagnos på de sistnämnda.

Det var nog alla mina anteckningar för min forskning.
På återseende.

Dimanche = söndag

Hej igen friends. Tänkte ge er lite franskaglosor i mina rubriker. You're welcome. Jag ljög också igår angående whatsup för nu har mitt wifi på mobilen lagt av som alltid i Sverige. Ni når mig via Facebook, Skype när jag är hemma, eller inte alls. Like back in the days.

Jag var och sprang med Sanna hennes kompis, tillika föredetta landslagsgymnast och personliga tränare, i tullerierna i morse. Först vanlig jogging, sen intervallträning och sen lite småjogging igen och till sist streching. Jag har sprungit ungefär en gång de senaste 2 åren tror jag. Så ni kan ju tänka själv hur bra min kondis är. Kanske blir det ändring på det nu. Förmodligen inte alls.

Det är väl ungefär det, samt ätit lite frukost, lunch och kaka, pratat med min bror och strukit lite barnakläder jag gjort idag. Kan eventuellt strukit sönder ett par shorts. Well done. 

...och visst ja. Jag tror jag sa att jag skulle langa ett franskt nummer ni kunde what's upa mig på. Jag fick dock en blackberry som man inte kan ha what'sup på (tror jag?) men ni får gärna köra på på det vanliga numret som jag kan svara på när jag är i lägenheten. Fakum är att jag inte lyckats fixa 3G ens på den franska mobilen. Jag har inte ens internet på undervåningen, dvs på mitt rum. Det är så jävla nice typ?!

Snorungar och gamlingar

Barnapassandet är fortfarande åthelvete. Jag kan inte passa barn, jag vet inte hur man gör. Jag är inte naturligt puttenuttegullig, gosig, busig eller bra på att få dem att lyssna. Jag är tjatig, trött och tråkig. Men jag jobbar på det. Jag ägnar tiden då barnen inte är hemma åt att handla mat med min lilla dra-mat, bädda deras sängar, tvätta och stryka deras kläder och förbereda matlagningen. Det är ändå den bästa delen av arbetet. Jag känner mig som en housewife minus att man älskar barnen för att de är mina egna och minus att man absolut inte älskar mannen i huset. Men det är OK! Det är OK för nu är jag ensam i lägenheten i över 24 timmar och jag har gett mig uuut på Paris gator med min syster och det har varit så jävla trevligt. I fuckin love this city. Det gör jag. Det känns också ok för jag ska ta hand om barn och hus och man i ett dygn till och sen är jag ledig i en hel fantastik vecka för att göra precis det jag gjort det senaste timmarna; traska runt på gatorna, läsa böcker i en park, träna lite franska grammatik, kanske ta en joggingtur och bara vara. 

Igår hade vi middag här i lägenheten och barnens farmor och farfar var på besök. Barnens farmor och farfar är gamla, traditionella och väldigt franska. Det är med dem jag ska spendera mina sista två veckor i Provence. Det faktum att jag pratar betydligt mer franska än den tidigare aupairen och att jag, till skillnad från henne, äter kött gjorde att jag genast föll den tjocke, skrockande patriarken till farfar betydligt bättre i smaken. "Det är ju det som är livet", dvs vin och gott kött, förklarar han tydligt artikulerande med en röst som dånar genom betongväggar. Farmorn charmade jag med en gedigen sallad och en, som hon själv vid flertalet tillfällen uttryckte, "delicieuse" gâteau au chocolat efter sushin. Det här med att charma vuxna människor gör jag bra, varför kunde jag inte få ta hand om dem istället? Å andra sidan tänker jag att det är de vuxna, och inte barnen, som betalar min lön. Såatte. 

Men vänner, jag lär mig kanske någon gång, och barnen kanske slutar testa mina gränser. Min mamma säger att jag måste visa att det är jag som bestämmer och det är väl det jag ska försöka jobba på imorgon. Nästa gång kanske ni kan få en liten personpresentation. Det kan komma att vara på sin plats för att ni ska kunna hänga med i svängarna. Det finns viss fog för vad den tidigare aupairen uttryckte. "Jag har aldrig träffat så starka personligheter som i den här familjen".

Alltså hej.

I mitt dagdrömmeri om det vackra parisiska gatorna på vilka jag ska vandra och caféerna och parkerna i vilka jag ska läsa mina böcker under min månad i Paris denna sommar har liksom det här med att jag ska passa barn och bo hos en främmande familj lite grand glömts bort. Kära vänner och läsare av detta nya blogginlägg, det förhoppningvis första av flera som ska dokumentera min sommar i baguetternas land; detta har jag nu, efter ett drygt dygn på plats i Paris, blivit väl påmind om.

Where to start? Jag kastades in i den stora två-våningslägenheten vid 5 tiden igår när de två yngsta barnen redan var hemma. Ett blogginlägg kommer definitivt tillägnas lägenheten i sig. Något alldeles extraordinärt. Hursomhelst. Namnen på de två yngsta barnen i det tidiga piagetianska konktretoperationella stadiet är alltså Marie-Madeleine (franskarnas version av Maria-Magdalena. Hur mycket kristen hybris ska man inte ha för att döpa sin unge till det) och Carl-Emanuel. Casual. De två andra barnen heter Astrid och Eugene och sköter sig själva i betydligt högre grad. Hade jag satt mig ner för att skriva det här första blogginlägget redan igår hade jag pratat om hur söööta och snälla de faktiskt är, hur jag kanske kommer bli en människa som snart gillar barn och hur ju barnen verkligen kommer bli mitt minsta problem.

Nu är inte fallet så, utan jag skriver blogginlägget idag, onsdag när mina känslor ser liiiite annorlunda ut. För, HELVETE vad tålamod de ska till för att ha hand om 4 barn. Såå mycket väntan, på att de ska bli klara med allt vad de har för sig, som de har för sig på ett fruktansvärt långsamt sätt, och så mycket tjat hit och dit om att de ska få göra ditt och datt innan de ska äta, borsta tänderna, bada, gå till parken eller gå och lägga sig. Alltså va? BARN?! Hjälp?! Då vet jag ändå att detta är franska richkids, vilket innebär väluppfostrade varianter av denna varelse som trotts allt säger "Tack Linn" när man köpt glass åt dem på pappas kort eller hällt upp lite schampoo i handen för att hetsa klart det där jävla badet, innan maten, innan, tandborstningen, läxorna och läggdags kl. 20 ska ske.

Imorgon har jag en dag till med Emelie när vi gör allt tillsammans. Därefter ska jag klara det här själv. Därefter ska jag se till att de har på sig skolappropriate kläder på morgonen, för oj då, på en fransk skola ska man nämligen se ut mer som en 50-årig man än det faktiska barnet man är. Därefter ska jag se till hämta dem från skolan, veta vilka dagar vilka aktiviteter gäller. Därefter ska jag laga middag till dem, VARJE DAG samt tvätta deras kläder och därefter ska jag se till att de här barnen blir vettiga (och helst genusmedvetna) medborgare av denna värld.

Mon dieu!

2014, ett litet jävla inlägg. Pass på.

En impuls, en liten vilja inom en som vaknat och somnat några få gånger senaste året. Agerar innan hon somnar igen, bloggerskan i mig, för hon är vaken just nu. Kanske blir det det en nystart i relationen. Kanske blir det ett engångligg med ett ex man trodde man släppt helt. Den som lever får se, osv.

Känner lite prestationsångest (?!) men försöker låta det passera. Tänker inte försöka mig på en sammanfattning av vad som hänt sen sist. Det skulle aldrig göra sig rättvisa. Tänker slänga in er i mitt nu, skriva lite bara. Jag brukade ju gilla det där, ju.

Mitt nu är början på en tentavecka men stressen har inte kommit än. Mitt nu är taggad på hattfest, vår i Lund, Irland, sommar i Paris och ganska allmänt på livet. Mitt nu trivs kalas med lugnet på psykologprogrammet, vänner i överflöd, trivs just nu i soffan med sina 4 meter i takhöjd, doftljus och fantastiska ljudsystem.

Deltog igår i min första demonstration. Jag och 10000 andra tågade genom Malmö med slagord mot rasismen. Det kändes aldrig fel, överdrivet polariserande eller vänsterextremistiskt, ens när jag hamnade bakom syndikalisterna. Det kändes bara självklart att visst fan ska vi visa att vi är fler. Det vänder nu, jag tänker tro fan på det.

En inser ju att en har en del på lager. En del som vill ur en. Men en lyckas inte mer idag. Ett steg i taget, i bloggrehaben.

Såatte, på återseende då. Eventuellt.