Sitter på balkongen och smälter brunchen jag fått i mig efter den lilla smärta springturen. Jorå, ni läste rätt, tredje joggingturen inom loppet av en vecka. Brunchen bestod i knäckebröd med avocado, ägg, te, yoghurt och juice vilket är standard här på rue leteiller. Den finansierades till fullo, likt allt annat jag inmundigar av ett av pappans bankkort som ligger tryggt i min plånbok. Jag passar såklart på att köpa goda ostar, lyxiga juicer och frukter som man kanske annars aldrig unnar sig. Mmm, dessa oändliga jobbförmåner. Appropå jobbförmåner ska jag tydligen till London nästa helg. Jag tror pappan har lite business där. Det kommer kanske inte bli en londonhelg som jag planerat den då vi ska på Harry Potter-tur (ändå lite kul, I know you're all yealous out there) och diverse annat barnanpassat men det är ändå ett kärt återseende.
Något verkligt midsommarfirande blev det inte igår och det gör mig inte så mycket. Ska jag fira midsommar vill jag göra det i Sverige med mina vänner och annars kan det kvitta. För mig finns inga starka traditioner kring midsommar då jag spenderat de flesta med familjen på utlandssemester fram till de sista tre åren. Nog hade jag velat vara med er vännisar men jag hade en nice kväll med min syster på en uteservering med ett glas panaché och en tallrik charkuterier och ostar.
I det här landet, vilket jag innerligt uppskattar, är det ju alltså socialt accepterat att beställa in en såkallad panaché vilket innebär hälften öl, hälften lemonad, i ett litet sött glas som rymmer rimliga 25 cl. Det är godare än det låter! Ölsmak, men ändå sött, svalkande och lite lagom skonsamt för leverstackarn. Vill man vara ännu spexigare kan man beställa in en såkallad Monaco, som är samma sak fast med lite grenadine, dvs granatäpplesirap vilket ger drycken ytterligare sötma samt en ytterst tilltalande rosarödaktigt färg. Kommer säkerligen bli flera av båda sorter kommande månad.
Igår hade jag ett samtal över en kopp kaffe med städerskan. Vi pratade om skillnader mellan Portugal, Frankrike och Sverige, om familjen, pappans flickvän, föredetta aupairer, och diverse annat. Vi kom in lite på hennes liv och historia. Hon berättade att hon flyttat för för 25 år sedan för en man att de gift sig och fått en dotter tillsammans som nu är vuxen. Det enda jobbet hon hade kunnat få här i Paris då var som jobbet som städerska. Hennes man hade för några år sedan lämnat henne för en annan kvinna och hon blev kvar ensam och fortsatte jobba varje dag hos stenrika människor och göra deras städning, en syssla hon i själva verket avskyr över allt annat. Helst av allt skulle hon vilja bli florist och öppna en egen blombutik. Hon är över 50 år och har fortfarande den drömmen. Men det är svårt, påtalar hon flera gånger, när hon vet att hon har familj i Portugal att försörja på sin städerskelön, och ger ifrån sig en suck. En suck som talar om att hon ju är smärtsamt medveten om att hennes dröm aldrig kommer gå i uppfyllelse.
Hennes livshistoria är ju inte på något sätt unik, inte på något sätt extrem i kontrast till så många andra fruktansvärda livsöden det finns. Ändå lyckas den liksom stanna kvar och beröra mig och kanske är det just därför. Vetskapen om att hon är en av så otroligt många i den här staden och överallt annars som aldrig kommer kunna göra det de drömmer om, även om drömmarna inte är så storslagna. Skillanderna blir så konkreta när man befinner sig i ett hem med obegränsade ekonomiska tillgångar där lägenheten är den minsta av de typ 5 fastigheter de har runt om i landet och säkert utanför. Det är en galen värld vi lever i. Mer än så kommer jag inte fram till. Jag vet inte bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar