Snorungar och gamlingar

Barnapassandet är fortfarande åthelvete. Jag kan inte passa barn, jag vet inte hur man gör. Jag är inte naturligt puttenuttegullig, gosig, busig eller bra på att få dem att lyssna. Jag är tjatig, trött och tråkig. Men jag jobbar på det. Jag ägnar tiden då barnen inte är hemma åt att handla mat med min lilla dra-mat, bädda deras sängar, tvätta och stryka deras kläder och förbereda matlagningen. Det är ändå den bästa delen av arbetet. Jag känner mig som en housewife minus att man älskar barnen för att de är mina egna och minus att man absolut inte älskar mannen i huset. Men det är OK! Det är OK för nu är jag ensam i lägenheten i över 24 timmar och jag har gett mig uuut på Paris gator med min syster och det har varit så jävla trevligt. I fuckin love this city. Det gör jag. Det känns också ok för jag ska ta hand om barn och hus och man i ett dygn till och sen är jag ledig i en hel fantastik vecka för att göra precis det jag gjort det senaste timmarna; traska runt på gatorna, läsa böcker i en park, träna lite franska grammatik, kanske ta en joggingtur och bara vara. 

Igår hade vi middag här i lägenheten och barnens farmor och farfar var på besök. Barnens farmor och farfar är gamla, traditionella och väldigt franska. Det är med dem jag ska spendera mina sista två veckor i Provence. Det faktum att jag pratar betydligt mer franska än den tidigare aupairen och att jag, till skillnad från henne, äter kött gjorde att jag genast föll den tjocke, skrockande patriarken till farfar betydligt bättre i smaken. "Det är ju det som är livet", dvs vin och gott kött, förklarar han tydligt artikulerande med en röst som dånar genom betongväggar. Farmorn charmade jag med en gedigen sallad och en, som hon själv vid flertalet tillfällen uttryckte, "delicieuse" gâteau au chocolat efter sushin. Det här med att charma vuxna människor gör jag bra, varför kunde jag inte få ta hand om dem istället? Å andra sidan tänker jag att det är de vuxna, och inte barnen, som betalar min lön. Såatte. 

Men vänner, jag lär mig kanske någon gång, och barnen kanske slutar testa mina gränser. Min mamma säger att jag måste visa att det är jag som bestämmer och det är väl det jag ska försöka jobba på imorgon. Nästa gång kanske ni kan få en liten personpresentation. Det kan komma att vara på sin plats för att ni ska kunna hänga med i svängarna. Det finns viss fog för vad den tidigare aupairen uttryckte. "Jag har aldrig träffat så starka personligheter som i den här familjen".