Igår när klockan ringde kl. 6.55 efter 0 timmars sömn hade jag dragit på mig förkylningen av doom. Jag hade ont i halsen, huvudet, bihålorna och snoret var grönt som gräset. Jag lyckades tigga till mig lite vila på eftermiddagen så Arnaud kom hem tidigare. Jag hämtade barnen men fick vila lite innan kvällsbadet och sängläggningen. Halsen skaver ännu litegrand men jag mår betydligt bättre nu. Det uppskattas. Sjukligheten var dock värt den lediga eftermiddagen. Definitivt.
Någonting sedan tisdag eftermiddag, då jag skrev sist, och denna sekund har dock hänt. Att säga att jag tycker om jobbet vore en grav överdrift men när jag gick hem med barnen idag kände jag liksom att jag inte vantrivdes, som jag vid många andra tillfällen gjort. Jag tror det är för att jag liksom lyckats ha lite roligt med barnen. Jag har liksom lyckats vara lite sådär gullig som man är med kids, så där barnslig, rolig; fast på ett icke-sarkastiskt sätt utan på ett ytterst barnvänligt sätt.
Sitter förresten, i skrivande stund, bredvid Arnaud och hans vän och eventuellt arbetskamrat i soffan. De har precis, självklart på ett väldigt manligt sätt, visat varandra sin kärlek genom att ge varandra någon form av fin present. Vännen visar precis ringen som han just köpt till sin, som jag förstår det relativt nya, flickvän. 2400 €. Inga konstigheter. Det förtjänar hon. Professor på universitetet. Et elle est belle aussi...
Åter till dagboken. Jo, jag känner liksom att jag börjar connecta lite med kidsen. När man har lite roligt med dem så blir det också en gradskillnad mellan när man inte är arg och när man är det, så när man väl är det, så lyssnar de liksom. Oh well. Ibland illafall. Jag har dessutom börjat lära mig att negotiata lite med dem. Göra små överenskommelser med dem som de går med på. Få dem att tro att de får något bra tillbaka osv. Det är inte lätt, men jag tror jag påbörjat processen mot att knäcka koden. Barnakoden.
Idag har jag dessutom spenderat dagen med Eugene, den äldsta killen, som har varit ledig från skolan. Efter att tillsammans ha tagit oss igenom krisen med duvan i skorstenen, båda rädda och vilsna, upphetsade av den stundande spännaning, lossnade någonting. Vi åt lunch tillsammans och gick på stan och kollade rean. Han frågar hela tiden om vad jag tyckte, bekräftelsesökande som bara en 12-årig liten stackare är. Vi pratar om min fina Macbook air, som han är väldigt avundsjuk av, om pappas flickvän, och lite lite om tjejen han är intresserad av. Hon är ett år äldre och han har aldrig pratat med henne eller vet vad hon heter, men när jag frågar om han har en pojk- (gud nej?!) eller flickvän så tvekar han liksom, och syftar på henne.
Tidigt imorgon åker vi alltså till London och en nytt äventyr, och ny utmaning väntar. Det kan bara gå hur fan som helst. Vi ses på andra sidan.
Bon week-end.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar