Här är jag, övertalad till att skriva ett gästinlägg. Jag hyser vanligtvis en viss aversion mot det skrivna ordet, det skapar ett visst obehag att det står kvar för evigt och lätt kan misstolkas. Psykologprogrammets politiskt korrekta klimat har fått mig att ständigt gardera uttalanden som görs. Eller? På tal om pk-hetsen fungerade Johannas senaste (?) inlägg som diskussionsunderlag för mig och Linn här, vad är det egentligen som spelar roll? På riktigt liksom. ETT LITET SIDOSPÅR. Är inte riktigt bekant med bloggformatet.
Jag anlände till Paris i tisdags. Efter en pissig jävla flight, på grund av min snålhet, flög jag först Gbg-Sthlm för att sedan fortsätta till Paris. I och med att den första turen var inrikes och försenad, hade jag minimalt med tid att byta terminal och gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. När jag står i kön till den sistnämnda hör jag mitt namn ropas i högtalarna. Feluttalat, givetvis. Så det blev en kenyansk (här tänker jag - får en skriva så?) löpning till gaten. Och jag som alltid drömmer om att resa så jävla avslappnat och världsvant.
Väl framme i Paris blev jag mottagen på bästa franska vis av Linn. Hennes systers lägenhet i Montmarte är superpretty. Tisdagens morgonpromenad tog mig på 10 minuter till Sacre Couer som bjöd på en utsikt över stora delar av Paris. Därefter skedde det som tidigare nämnt lite svårigheter med lokaltrafiken, där jag underskattade fransmännen. Jag tänkte, det klart att de bara ropar upp de olika stationerna i högtalarna och inte har en display för oss som har problem med språkförståelsen. Hade jag bara varit lite mer uppmärksamhet hade jag ju noterat att det fanns en dislpay som meddelade exakt vad nästa stopp var. Anyways.
Paris har hitintills bjudit på långa frukostar, parkhäng, dumplings, långa promenader när vi inte hittar några hyrcyklar, uteserveringar, anka och cykel(tur)er. Cykelturerna är något problematiska för en person med katastroftankar. Jag tänker att det är ganska så stor sannolikhet att jag kommer bli nerprejjad av en buss, men har börjat förlika mig med den tanken. Ändå skönt. Linn däremot är totalt orädd. Har inga problem med att ta vänstersväng över en trefilig väg osv.
Igår tog vi tag i livet rätt sent, men tog på eftermiddagen tag i oss själva och tog oss till Grand Palais för att kolla på en utställning med Robert Mapplethorpe. Väldigt väldigt bra. Väldigt väldigt mycket kuk. Och mycket svarta män som porträtterades (objektifierades?) som Linn och jag i diskussionen efteråt hade svårt att förhålla oss till. Patti Smith var även med, och jag blev sugen på att läsa hennes bok Just kids ännu en gång. Lästips! Därefter begav Linn sig hem för att byta om, och jag till parken framför Eiffeltornet för att läsa. Efter 10 minuter börjar en man några meter ifrån inleda en konversation med mig. I ett försök till Linn-anda, "varför kan en inte prata lite?", så svarar jag artigt. Men kan samtidigt inte låta bli att bli obekväm och känna "varför kan en inte få sitta och läsa sin jävla bok ifred?". När han Règis Blain lämnar mig säger han att jag ska adda honom på Facebook så kan han visa mig okända delar av Paris. Tack, men nej tack.
Kvällen fortsatte med vin på en av balkongerna i Linns lägenhet. Klockan hann bli rätt mycket innan begav oss till ett väldigt trevligt område där vi tog ett glas och fortsatte prata om livet. Vi missade sista metron hem och började leta hyrcyklar. I en timme ungefär. Till slut gav vi upp och tog en taxi, även om det kändes som ett misslyckande.
Ikväll ska vi gå ut med fransmännen som Linn träffade i Limerick. Det ska bli spännande, min franska är väldigt bristfällig så får kanske erfara ett visst socialt utanförskap. Med det löser sig.
Jag ber om ursäkt för det långa inlägget. jag kan inte hjälpa att slås av att ni kanske tycker det här är fullständigt ointressant. MEN. Tack för mig. Ridå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar