La nouvelle semaine

Den nya veckan välkomnar oss med lite efterlängtad sol och jag er med en liten efterlängtad uppdatering. (Hybris?) Jag förmodar att de flesta av er förstod att det förra inlägget författades av Julia, även om hon glömde skriva under med sitt namn precis som hon glömde överskriften. Som ny här i bloggdjungeln så förlåter vi henne och tackar så hjärtligt. KUL, tyckte jag! 

På lördagen steg vi upp sent och begav oss så långt norrut man bara kan komma för att besöka marknaden St Ouen, en ganska radikalt annorlunda del av Paris. Ju fler stopp på metron norrut vi kom, ju ovanligare blev vår vita hudfärg. När vi steg utfrån tunnelbanan och gick under periferiquen, motorvägen som omringar paris och markerar innerstadens yttre gränser, var vi slutligen framme. Vi gick förbi en hel del och ytterligare en hel del piratkopior, strassiga kläder, fulsmycken, förlängningssladdar, gamla tjockteveapparater och vattenpipor och så småningom öppnade sig en smärre skattkamare av gamla antikviteter, annorlunda moderna möbler och en hel del äkta vintigekläder. Även om prislapparna inte tillät oss köpa mycket av det här var det så häftigt att hitta sånt här på riktigt, att bara gå runt och kolla på de små hålen i vägen som ibland var som sex kvadratmeter museeum. 

Julia hittade en gammal Louis Vuittonväska som hon rykte i ganska länge innan hon ledsamt gick därifrån då kontakterna inte räckte till, kortet bråkade och prislappen fortfarande ändå var lite tveksam. Tror jag. Vi cyklade ner mot stan igen till Sanna och såsmåningom vidare hem till mig, utan Louis Vuittonväska, men med en ny liten klocka runt Julias handled, glada av äventyret som varit. 

Klockan var runt 8 när vi var hemma och hade handlat och än visste vi kanske inte att vi ännu inte avverkat hälften av de vakna timmar vi skulle ha avverkat. Kvällen spenderades nämligen, tillsammans med några Limerick-peeps m.fl på en klubb vid Pigalle. Nog hade jag innan hört talas om den där Carmen, jävligt trendigt hade jag hört (visserligen då för två år sedan) Det visade sig att var ett picky ställe, gratis, men bara folk som såg tillräckligt stylish ut, fick komma in. Efter en liten diskussion med den fruktansvärt självgode och äcklige killen vid ingången fick vårt lilla gäng komma in. Förmodligen delvis för att vi då, strax efter midnatt i princip var de allra första på klubben. Stället har tydligen varit nattklubb i över 100 år och beboddes en gång i tiden av författaren till den kända Carmen-operan. Stället var storslaget med och med en interiör i rokoko-stil. Två dansgolv, ett med kaos-dålig musik och ett med bra hiphops. Jag och Julia valde självfallet de senare, nedre, varmare och svettigare och dansade oss blöta av svett. Vi minglade med parishipsters, dryga pr-killar, trevligare killar och lite med François Hollands son och hans gäng.

Som vanligt krigade vi en bra stund för att hitta ett sätt att ta sig hem innan det blev taxi även denna kväll. Det där med nattransport är ändå något de skulle kunna bli bättre på i den här staden. Fo sho. 

Ytterligare en novell när en bara skulle skriva en liten kort update. Imorgon flyttar Julia in här en vecka och på onsdag kommer Sandra och Julias kompis franska kompis Ann från Dublin. Jag tror vi har mycket gottigheter att vänta. 

À bientôt, lovelies!!!