Jag har varit i Svea rika i drygt en vecka nu och rastlösheten börjar så sakteliga smyga sig på. Jag var just påväg att posta ett Facebookevenemang för Lund på facebook när jag kollade på kalendern på datorn och såg att det var mer än en månad kvar till det jag satt som föreslaget datum. Kändes lite överdrivet... kanske lite väl mycket att leva i framtiden och försökte komma tillbaka till mitt nu.
Jag har det nice ändå, det känns rätt skönt att vara hemma. Känner mig på alla sätt så nöjd med min franska sommar. Att vara aupair är inget jag skulle kunna tänka mig att göra under en längre period men visst har jag lärt mig ett och annat av de små krypen, kanske blivit lite bättre på att stryka och har fått möjligheten att inse vad det eventuellt en gång skulle innebära att ta hand om någon mer än mig själv. Det var jobbigt. Jag tror jag föredrar att slippa.
Jag är framför allt så nöjd med all den lediga tid jag hade i Paris. Jag är nöjd med veckan jag hade själv och otroligt nöjd med veckorna jag delade med Julia. Vilket jävla radarpar vi var? Vilken symbios. Jag är nöjd med dagarna med Sandra och att jag lyckades överraska henne med att Paris har mer att bjuda än en hög järnstolpe, torra baguetter och snobbiga jävlar. Jag är nöjd med att ha fått lära känna Sebastian lite grand precis som jag är nöjd över att få ha sett så mycket av Provence. Jag är nöjd med odlandet av min parisiska persona, mina shoppingkap och varenda minut på terasserna. Så jävla fab.
Nu var det ju nuet i Sverige ja, det är här jag är. Under veckan har jag hunnit göra sjukt mycket to-do-samtal och fix, träffat de där man vill träffa, minst en gång och gör gärna igen, och spenderat mycket tid på balkongen med Värvetintervjuer och en bok. Jag har också varit en sväng i Grebbestad och ätit en måltid+bröd+glass som höll mig mätt i ca 12 timmar. Jag har varit i Göteborg och på Liseberg och skrattat mig ont i magen och blodsprängd i ögonen på Helix; så jävla bra berg- och-dalbana. Har glömt hur mycket jag älskar det där, hur mycket 10 år gammal jag fortfarande är när det kommer till sånt.
På fredag börjar jag jobba och det känns ganska gött. En veckas jobb känns precis lagom och de små slantarna det kommer frambringa känns så pinsamt viktiga just nu då hela Parisvistelsen tillsammans med min hyra i Lund liksom våldfört sig på mitt stackars sparkonto.
Men det ordnar sig. Livet är större än att bekymra sig om pengar. Så äre ju för fan verkligen? Ehller?!
Puss på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar