Jag är så fett jävla sugen på en till av mina macarons trots att jag bestämt mig för att det är en efter lunch och en efter middagen som gäller. Jag funderar på att fråga min syster hur länge de håller sig i ett försök att få en ursäkt att liksom möla i mig alla på en gång. Eller i alla fall en till just precis nu. Å andra sidan finns ju då risken att hon påstår att de faktiskt håller sig länge, vilket ju skulle vara ytterst förrödande. Fan också...
Nåväl. Jag ägnade nu ett par timmar på eftermiddagen att gå runt och lämna in CVn. Mest gick åt att gå runt och lite åt att lämna in CVn. Jag försöker liksom gå in på ställen som inte ser superfranska ut (aka enbart anställer män i vit skjorta och väst), där de kanske ser ut att rikta sig till ett yngre klientel och där de helt enkelt kan tänkas ge ett jobb till en noob som mig, dessa ställen är få.
Jag går in och intalar mig själv att inte se dum, rädd och extremt borttappad ut vilket råkar vara så väldigt svårt av den anledning att det är just preciis så jag känner mig. Jag tycker trots allt att jag låter ganska bra när jag drar min inövade fras för att liksom påbörja konversationen: "Bonjour. Je suis à la recherche d'un emploi. Est-ce que vous chercher quelqn?". Sen öppnar de munnen och det är då hela mitt ansikte börjar skrika av panik. Jag snappar upp några få ord som, oftast i alla fall, lyckas ta mig vidare till nästa steg i processen samtidigt som jag mycket uppmärksamt studerar deras kroppsspråk. Jag lämnade in på tre ställen varav två jag verkligen skulle vilja jobba på. På ett av ställena jobbade en skitsnygg kille och även om de inte ger mig jobb där (för de gör de NOG) så kommer jag säkerligen vara tillbaka. Cafe de l'Ange; You will see my face again!
Heydo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar