Klantigheter och jobbigheter

Ge mig lite jävla credd för att jag är bloggdrottningen nu va.

Sååå kom hem vid halv 7 och märker att ytterdörren är öppen. Det har inte varit inbrott. Jessica har jobbat hela dagen och jag var den som sist lämnade huset. Dörren har således stått öppen i över 7 timmar. Jag mår så jääävla illa när jag tänker på att det hade kunnat vara Jessica som kom hem först och märkte detta. Tror fan hon hade slängt ut mig. Inte för att hon är sur men för att jag ter mig dum i huvudet. ÅHHHHH, vad skönt att jag kom hem först. Inget sagt, inget hört. Nu glömmer vi detta.

Apropå att må illa har jag kommit fram till det, kanske enda, som gör mig riktigt jävla illamående stressad; att vänta. Att vara den som är i tid och tvingas vänta på någon annan. Jag hatar att vänta på bussen och jag hatar att vänta på vänner. Det är kanske undermedvetet därför jag alltid är sen, vilket ju är en superful moral med tanke på att det är just denna väntan jag utsätter andra för men.. ja. Idag fick jag vänta på Nabil i typ en timma och jag mår så dåligt över all tid som bara går som jag vet att jag hade kunnat göra något annat utav. När jag tvingas vänta på bussen i 7 minuter tänker jag på de dyrbara extra 7 minuter jag hade kunnat sova. Det handlar inte om att jag har ett busy liv. Let's face it, jag spenderar åt helvete mycket tid på typ facebook som jag hade kunnat göra roligare saker åt men.. väntan. Ah. Jag kan njuta av att sitta i en park och chilla. Men jag kan inte sitta i en park när jag sitter där och väntar på någon. Det bara.. ouch.

Hur som helst förlät jag Nabil när han came baring gifts i form av en fancy hårolja som han fått i en av sina goddie bags från front row från någon fashion show. Idag var han så fashion så jag höll på att dö. Det underligaste av allt är att han som man (nåjå) lyckas klä sig extreeemt stylat utan att det blir löjligt, liksom to much, vilket jag inte förstår. Han kan liksom pull off stora ringar och transperant svart skjorta. You gotta give it two him.

Nu läxa.

FITTAA

Alltså tanten jag bor med måste nog snart tro att jag är helt jävla dum i huvudet. Så fort hon är hemma lyckas jag med bedriften att göra bort mig så jävla brutalt. Igår spillde jag tomatsoppa över hela köksgolvet och idag, alldeles nyss, såg jag till att sätta igång en smärre eld. Det var när jag skulle sätta igång något såpass avancerat som att koka upp lite tevatten på gasspisen, och hennes gamla fina bestick med trähandtag råkade ligga lite för nära som.. det fattade eld. Situationen blev ju inte bättre av att det var just när hon, för en gångs skull, hade gäster som också får bevittna elendet.

Jag ville dö. Nu mår jag lite bättre. Kommer bara aldrig våga gå in där igen eller möta kvinnan i ögonen. Så det kan jag nog lösa...

The moment of the day

Stog inte ut med mig själv och tog bort statusupptageringen från facebook. Fan vad jag hatar att inte kunna stava.

Men jo, nog var det Emma Watson, lika snygg i verkligheten som alltid annars, som spatserade in på la Perla och satte sig vid bord 8 för en bit billig halvdan mexikansk mat och en lugn stund hånglandes med sin pojkvän. Vid ett annat bord, vid andra sidan restaurangen satt jag som just proppat i mig en dagens, redo att gå hem efter dagens pass och förbannade mig själv för att jag inte längre hade kjolen och tequila-tishan på och casually kunde tagit beställningen.

Emma Watson, troligtvis en av de mest välbetalda brittiska skådespelarna och säkerligen en av de rikaste 20-någonting i hela världen, på besök i Paris, väljer alltså la Perla. Mitt la Perla. Shit. När jag är där.

Morgonstund med guld i mun

Ni vet de där få morgonanrna när man liksom råkar göra sig färdig så himla mycket snabbare än vanligt och inte vet vad man ska göra av de överblivande 6 minutrarna. Jag väljer idag bloggen.

Idag känner jag mig snygg. En snyggdag. Det var längesedan. Jag har satsat på begravningssvart från topp till tå. Lös bomullsklänning och stor kofta. Känns fab. Fashion week börjar ju trots allt imorgon.

Varför jag älskar Paris:
Jag älskar Paris för att vara en liten stad med storstadsluft. För att kärnan är centrerad och liten, allt inom promenadavstånd och allt lika vackert. Jag älskar Paris för att man under sin springtur kan springa i parkomgivningarna längst Seine, förbi Notre Dame, över broar, i kullerstensbelagda gränder och på stora boulevarder, förbi kathedraler och Hotel de Ville. Jag älskar Paris för att Paris är så enkelt men ändå så svårt. Jag älskar Paris för dess Parisare, fransmän som går på myten om sig själva men njuter av livet, och unnar sig saker, som om varje dag var deras sista. Aldrig hade jag vågat tro att jag skulle ha så lätt att finna mig i Paris som jag har haft. Jag känner mig hemma här, precis som jag kände mig hemma i London. Världen är mitt hem. Heh.

Min min poethet var kanske inte så het som jag hoppats. Nåväl. Off to school.

La fonetique fonigue (liksom fånig.. eh)

Funderar på att ta mig ut på Paris första joggingrunda. Jävligt osugen, men vädret kallar och plikten likaså.

Idag gjordes ett test i skolan och det kändes som att det gick över förväntan efter helgens (läs: den enstacka ofuckuserade timman på söndagskvällen) knappa pluggande. Resultatet får jag ju dock vänta på. Därefter var jag på min första fonetiklektion. Alltså, helvete vad meningslöst. En timma om dagen varannan vecka kommer alltså bestå av att först stå och lyssna och därefter repetera i kör vad den smala kvinnan i plommonlila från topp till tå säger; typ un cuillere à soup, un cuillere à café, och nästkommande halvtimma repetera samma saker i ett headset, lyssna på sig själv, och säga igen. Det är uttal som gäller, det är att binda ihop orden, prata genom näsan, sjunga ut språket. Redan andra gången jag trycker på "spela-upp"-knappen hör jag mig själv ta det hela mindre och mindre seriöst.

Sen var det jobbet va, och ytterligare en ny kille som börjar, troligtvis den jag kommer jobba typ mest nu när Laura, som jag börjat tycka riktigt bra om, ska sluta. Han hade mycket erfarenhet, var typ 30, hade barn och från Vietnam. Vi kommer nog ha stenkul tillsammans jag och han. Jag hade hellre jobbat med britten. Jag verkar vara ganska rolig och trevlig, när man väl hör vad han säger dvs. Plus att hans Brighton-dialekt är som skönsång för mina öron. Mmm..

Facepalm

När man klockan 12 på natten ligger och inser att man gav fel nummer till den söte fransmannen.

Godmorgon förresten.

Igår.

Gårdagen blev väl lite utav ett fail, ett trevligt fail typ. Det var jag, det var Linn, Frida, Mathilda en till svensk tjej och plötsligt tre fransmän i den lilla studion på rue montmartre. Vi pratade, mös och hade trevligt. När vinet var slut och vi efter mycket om och men bestämde oss för att gå ut, och lät oss bli ledda av fransmännen, drog de bara med oss randomly lite överallt och ingenstans verkligen. Vi befann oss i centrum av nattlivet och de drog oss därifrån och de slutade med att jag, trött som en gnu efter att ha jobbat hela dagen, och med en känsla av att det inte skulle bli något värt av kvällen tog sista metron hem vid 2 tiden, halvsov i mina egna händer och dog i min egen säng en halvtimma senare.

Jag hoppas att jag inte missade för mycket och nöjer mig med det faktum att den sötaste av de tre, visserligen ganska töntiga, franmännen, medecinstudent på det, frågade efter mitt nummer innan vi skingrades.

Dagens fråga

Vad händer om man går på Paris gator i mjukisbyxor och fett håt?

Jag ska bara till tvättomaten, men ändå vet jag inte. Kanske blir indragen i en vit skåpbil, utkörd i förorten, anklagad för att förstöra bilden av paris och parisarna och välkommen in med premissen att jag klär mig ordentligt och enligt klädkoden; rent, klassiskt och propert.

Jag vågar fan inte. Jag drar på mig ett par jeans.

Over and out.

Vår

Kommer ut genom dörren efter jobbet och inser att våren har kommit till Paris. Ååååh, vad skönt.

Killen på jobbet är nog britt trots allt. Det är bara det att man aldrig hör vad han säger.

Det var något mer också... men det har jag glömt.
Skräll.

The rap of doom

Jag kanske har berättat för en del av er om mina kortisonrapar. Kanske inte för en del andra. De är något utav ett fenomen.

Som ofta efter att man gjort sig mätt och belåten kan det ju komma sig, som för att visa att allt är i sin ordning, att en tyst och nätt liten rap letar sig fram ur munnen. Jag är personligen ingen rapare, rapar aldrig högt eller speciellt ofta, skulle till och med nog erkänna mig fisförnäm i frågan, men är ju trots allt inget annat än människa. Precis dessa, annars diskreta och tillbakadragna rapar, förvandlas till något annat då jag nyligen och precis efter måltididen tagit mina tabletter.

Vad som händer är att smaken av tabletterna, som man annars aldrig känner när man sväljer dem, letar sig upp i halsen i form av en syrlig uppstötningsliknande sälta multiplicerat med 5 av dess äcklighet. Ett vit rökmoln, liknande de gröna som uppstår vid fisar och rapar hos de kära simarna som vi alla känner till, letar sig fram ur munnen såväl som ur näsan samtidigt som ansiktet reflexmässigt dras ihop i en grimars. Jag befinner mig i helvetet för ett ögonblick innan rökmolnet tunnas ut, ansiktsdragen rätar ut sig och ph-värdet i munnen återgår till det normala. Allt är som vanligt igen.

Den nya killen på jobbet och lite sånt

Jag lovar att inte blogga mer om verbkonjugationer.

Jag ser fram emot att komma till jobbet imorgon för det har nämligen börjat en ny kille. Nej, det är inte för att jag vill flörta, ragga, ligga, men för att pojken är lite utav ett mysterium. Nu gör jag det mer dramatiskt än vad det är. Saken är den att han ser okej ut, har bra stil men pratar så jävla lågt, blygt, pipigt och fjantigt så det finns liksom inget mer avtändande om jag nu skulle varit tänd. Jag känner bara för att säga: SPEAK UP BROTHER! Nåväl. Killen, som då inte pratar så bra franska säger sig vara från Brighton. Men inget i hans franska brytning, vilket det annars ofta tydligt hos engelskmän gör, skvallrar om att han är britt och när han sa något, med sin låga pipiga röst på engelska, tyckte jag det lät som han bröt på något annat språk. Liksom, mytar han?! Och varför skulle han i såfall göra det? Eller är det bara för att jag knappt hör vad männskan säger? Det återstår att se.

Nu har i alla fall även min mamma begett sig hem och saker-och-ting kan börja återgå till det normala. Igår, när jag hade min enda lediga dag så jag kunde hänga lite med henne var vi på fotoutställning på Hôtel de ville, fikade, och strosade mest runt. På kvällen åt vi japanskt. Gott men såklart inte lika gått som fois gras:n i måndags.

I tisdags var jag på musikquiz med lite random skandinaver på en irländsk pub i montparnasse. Jag kan inte annat säga än att fy fan vad kass jag är på artistnamn och låtnamn. Det spelar ingen roll om jag liksom känner igen varenda låt, eller som ofta, till och med kan sjunga med, det är liksom blankt, så blankt. Jag tror jag är värre på det än Johanna på skådisar. Jag tror faktiskt det!

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa bok. DET ska bli skönt!

Tu fais quoi?

Jessica är barnvakt idag till sitt yngsta barnbarn. Han är väldigt söt och snäll men också kanske den mest nyfikna varelse jag någonsin träffat på. När jag varit hemma i 5 minuter hade han hunnit fråga mig 10 gånger vad jag gör.
"Tu fais qoui"

Förutom att ungen, tro det eller ej piggade upp mig lite med sin söthet, så är jag i övrigt trött, förfyld och grinig. Vill inte jobba. Vill lägga mig i sängen och stanna där till jag kan andas ordentligt igen.

Förövrigt är jag ju ledsen att säga att jag fått den extremt opraktiska på alla sätt preferensen för fois gras. Vi var på samma vinbar som häromsisten med min mamma för att fira hennes födelsedag igår. Det är så jäävla gott! Och så jävla oetiskt. Och så jävla dyrt! Men, så jävla gott.

Men se där vad händer. Hör jag ett "Tu fais qoui"?

Grammammammatiik

Är ni som jag och vänder er till internet/bloggen så fort ni möter motgångar i pluggandet.

"Associez:
Qui est-ce qui et qu'est-ce qui         - compléments d'un object du verb qui suit.
Qui est-ce que et qu'est-ce que       - sujets du verb qui suit."

"OKEEJ!"

Jag pallar inte.

Amerikaner

Bredvid oss på restaurangen sitter två amerikaner. Amerikaner äter med gaffel. Punkt. Jag är inte speciellt fin i kanten, bryr mig om bordsskick eller etikett, men dessa två människor kunde liksom inte äta ordentligt. Så jävla taffligt. Två vuxna människor sitter och äter på lite finare restaurang med beter sig som två femåringar som fått ett par bestik i handen för första gånge. Jag mådde lite illa.

The arrival of the päron

Igår kom ju mina föräldrar hit. Bland annat för att fira moma som fyller år imorgon. Då det endast gått 3 veckor har man ju inte hunnit sakna dem ännu men i och med att jag jobbar på dagarna får jag lite lagom dos av dem. Det bästa är dock att det innebär restaurangmiddag varje kväll hela helgen. Ikväll blir det franskt här i Marais. Omnom.

Idag på jobbet fick jag förresten över 16 euro i dricks. Det var sweeet!

Kungen av konjugeringen

... sitter inte här. Eller jag är ganska kung.

Tillåt mig officielt konjugera de oregelbundna imperativen för er så blogginlägget får mening för mitt studerande:
Aller: Aie! Ayons! Ayez!
Être: Sois! Soyons! Soyez!
Avoir: Va! Allons! Allez!
Savoir: Sache! Sachons! Sachez!
Hur säger man då "gå dit"?
Vas-y eller i negation N'y va pas.

Jag sparar futur prochen till bussen imorgon.
En god nattsömn är också viktigt sägs det.

Natti!

Fashion

Idag har jag spenderat dagen med Nabil, som han visat sig heta, den lille singaporianen. Such a fashion fag! Tydligen är han 20 år, har assiseterat backstage vid stora modevisningar, skrivit för en tysk modetidning samtidigt som han var in the army (compulsory, han är inte armyguy annars) och jobbar nu som assistent åt en editor på L'officiel, ett franskt modemagazin. Han har hunnit priser och hoppas genom scolarship läsa fashion management på London collage of fashion. Om det han berättar är sant, vilket han ändå får mig att tro, så har jag en känsla av att han kommer komma långt den här killen. "Just a small asian guy", som han kallar sig. Vi har gått på Colett och Merci, Acne studios och pratat musik och konst.

Nu väntar studier för imorgon ska vi tydligen ha ett test. Omg.

Såhär några sekel senare..

..känner jag att Krunegårds alla låtar växer. Ojoj. Perfekt fransk-grammatik-musik.

News etc

- Hissen fungerar igen! Aaaah!

- Jag tror mina knipreflexer har slutat fungera. Jag har liksom gått och nästan kissat på mig lite hela dagen.

- Provjobbet igår var på en fransk restaurang som heter Café de l'Industrie, ett ställe jag sökte till innan jag fick jobbet på La Perla. Jag tänkte att jag lika gärna kan gå och prova eftersom det kan vara ett uppbyte, vilket det nog kan vara eftersom det är en lite finare restaurang, den är fransk och stämningen och personerna som jobbar där är liksom roligare. Jag tyckte det gick ganska bra men jag skulle få besked via telefon och de har inte ringt än så att jag börjar väl känna att det kanske inte gick så bra trots allt. Det krävdes liksom lite mer seriösa serveringsskills. Så.. fuck them.

- Jobbet på La Perla tickar annars på som vanligt. Det är okej vid lunchtid men därefter blir det liksom extremt lungt på vardagarna och då är det bara trist väntan. Alla får typ 5-kronors-ögon när jag säger att jag är 19. "Très jeune, très jeune!" Jo, så är det kanske, men jag har större ambitioner för mig själv när jag är 26 osv...

- Gårdagens tequilalektion var faktiskt fett intressant! Han var extremt kunnig min chef som en av världens 12 utanför Mexikos certifierade tequilaexperter. Han kände faktiskt väldigt stor skillnad på naturligt tillverkad och 100% agave-tequila och skittequila. Inte alls lite brännande och vidrig, som den man shottar i sig, utan liksom med en lätt fruktig smak. Jag fick lära mig massa, som jag visserligen nu glömt hälften av för att det var så mycket och så jävla krångligt men ändå! Jag känner att öl- och wiskyprovning är passé och att tequila is the new shit!

- Tanten har bakat snickerskaka som hon liksom låter stå framme hela tiden. Liksom livsfarligt!

- Idag har jag varit vid en tvättomat för första gången. Det var avancerat.

- Franskan går bättre och bättre. Jag förstår mer och mer även om jag fortarnde svårt att formulera mig...

- Jag har i debegynnande plusgraderna börjat använda Abdours jacka och trivs fett bra!

- I helgen kommer the mush and the fash för att fira mamma födelsedag. Jag har inte köpt present till varken henne eller Sanna som fyller år 19:e och 20:e vilket känns, ehm sådär.

- Jag köpte nya vantar förrut. Sådanna utan fingrar. Kändes 2012. Spillde nutella på dem 30 minuter efter införskaffningen.

Ehm. Ja

Aj

Där kom den. Huvudvärken. Som ett brev på posten för att tacka för utesluten sömn och ett dygn med 2 timmar i skolan, en timmes läxor, 6,5 timmas jobb och 3 timmars provjobb med början klockan 8 på morgonen och avslut klockan 23. Jag ska försöka behandla den med en god nattssömn och hoppas få återkomma med information och sammanfattning av de sanaste dagarna imorgon.

Mina tankar är också med mina noobs i Edinburgh. Mitt råd, som van ni vet, är att ta det varligt i storstan och svälja stressen med en pint på puben.

À demain.

Vaken

Här sitter lilla jag, fast jag inte borde. Vaken fast jag inte borde. Är trött osv. Men vill inte sova. Imorgon väntar nämligen skola 8-12, jobb 11.30-18 och provjobb på annan restaurang 20-23. Däremellan ska jag göra mina läxor och lägga mig i tid för lektionen dagen därefter. Behöver sömn Men nej.

Fast nu ska jag nog det ändå. Uppdaterar... på onsdag om mitt liv, om fransmännen osvosv. Åh, onsdag...Puss

Ögonblick

Jag ringde precis ett telefonsamtal på franska som jag skötte jävligt bra. Sånna ögonblick är i tider av total språklig förvirring guld värda. Bra jobbat Linn. Eloge!

Hur mycket tycker ni jag ska be om?

Il y a 14 heures

M A Rahman Jewel

• Linn i promise you i Love u Too Much...............? Linn can you send your bank details i want to send some money for Valentin gifts .Linn dont mind...?
  I hope you r well with your family and friends .Take care and pray 4 me
  Thanks
  ABDUR.................

Är det såhär man gör i detta landet?

Nog har jag, såhär innan jag klockan slagit två Paris-veckor fått en första kyss av en fransman. Det var..... intressant. Efter två små glas vin begav vi oss från den lilla lägenheten Mathildas skolkamrat och hennes roomie delade till Pop-In, en liten indie-bar i 11:e. Stämningen var gemytlig, musiken var okej. När de spelade Crystal Castal's Not in love i början fick jag höga förhoppnignar men sedan visade det sig vara lätt svårdansad musik, men det var trevligt trots allt. Helt plötsigt kommer en kille fram, tar min hand, snurrar mig ett varv och jag tänker att "Nåväl, jag kan väl låta mig raggas". Då börjar han brutalt hångla med mig. Det tar liksom inte mer än 15 sekunder från det att våra blickar möts till att jag har hans tunga i min mun. Till killen ifråga, som ändå ser helt okej ut, försöker jag liksom kroppsligt signalera "Vi kan väl dansa.. iaf till att börja med." Mitt budskap går inte fram.

Jag tycker ändå jag kan vara lätt slampig på dansgolvet, men oftast brukar man väl ta sig... sissådär några minuter av dansande, flörtande innan man ger sig in på mun-mot-mun-metoden. Eller? Den här killen gav upp tillslut. Så tänker jag... det kanske inte var han som var lite lätt puckad utan en kulturkrock?

Godmorgon

Det är lördag. Mot boulangerieet!

Bill och La perla

Idag på lektionen satt jag bredvid lilla Bill. Bill är, som sagt liten, kommer från Singapor, gillar dans, teater och musik, ogillar sport är med all säkerhet gay. Jag gillar Bill. Han är zöt. När han skulle, i tränandet på refleciva verb, interviewa mig om min dag som kändis låtsades jag vara en supermodell som var tillsammans med Joseph Gordon Lewitt. "I love hiim!", sa Bill och så fnittrade vi som två små 14-åringar resten av lektionen. Med mig hem fick jag en massa läxor att ägna helgen åt.

Efter det begav jag mig till provjobbningen på La perla. La perla är alltså en mexikans restaurang och bar ägd av någonslags indier. En ganska trevlig och rolig en dock, vilket kunde utläsas när han gick runt med en illorange mössa och tillhörande solbrillor och strossade runt i restaurangen. Vad han fått den ifrån uppfattade jag inte. Synd att jag inte haffade en bild. Där jobbar också Jonathan, den franska bartendern, kocken med för mig ännu okänt namn och okänt ursprung, Laura den spanska servitrisen, ehm en italiensk väldigt snäll servitris och nummera en borttappad liten svensk flicka, aka Linn Andersson, me, myself and I.

Såatte. Så var det med den saken. Jag är nöjd ändå.

My little pony, hoppar och skuttar, fiser och pruttar (appropå gurka lix)

Jag tror nu att jag hittat min spot. Det heter Café Crème och ligger i det såkallade hippa haute Marais i 3e. Det var på jakt efter ett annat café som på plats visade sig vare lite väl pretto-hipster som jag fan denna anpråkslösa lilla pärla i ett gathörn. Det är mysig ljus rustik inredning, lättsam stämning, lagom franskt och härligt oprentantiöst. Jag beställde passande nog en mycket god café crème och satt och läste länge i min bok samtidigt som jag lyssnade med halvt öra på de pågående franska samtalen jag hörde omking mig.

À bien tout.

2 cool for a school

Alltså det pain av att ha bränt sig riktigt rejält. AAJ! Som fan, vad ont det gör. 

Idag var alltså första dagen i skolan. Det gick förvånansvärt bra att imorse gå upp klockan 6.30 även om jag misstänker att det var en engångsgrej att det gick så lätt. Läraren verkar snäll. Klasskamraterna verkar... blandat. Det är en till svensk tjej och en norsk. Sen är det mest asiater... de är knepiga människor. En gammal iranier, en columbian, en zimbabwer.. etcetc. För tillfället har jag svårt att se mig själv på ett djupare plan connecta med dessa människor. Men fördommar kan svika... om än sällan.

Nivån verkar inte svida men det är å andra sidan första gången så det kanske inte gick ut så hårt. Lokalen  var kallt (därav rubriken...). Vidare sträcker sig inte mina reflektioner efter de två timmar jag haft än så länge. Det kommer nog mer.

Heydo

Bonjourno mes Amigos

Känner mig oinsprired. Tänker dock inte se detta som en ursäkt utan ser pliktens soldater kalla och sätter mig således ner för att snickra ihop en uppdatering.

Idag har jag:
- vaknat upp ensam i lägenheten då Jessica sov över hos sin dotter
- gått på interview kl. 10 på det stället som fram till länge igårkväll råde föga oförstånd vad det egentligen vad för ställe. Jag visste vem jag skulle prata med, vilken gata det låg och vilken tid. Dock inte vart. Detta pågrund av min totala okapacitet att uppfatta namn på ställen på telefon. Frågade två gånger vad stället hette och fick dessutom adressen men glömde bort gatunumret så fort jag lagt på. Hade liksom sökt på tre ställen. Jag löste situationen. Interviewn gick sådär och jag får besked på fredag.
- Köpt en kaka på Starbucks endast för att få låna toaletten. Klyftigt.
- Gått massor och lämnat in lite CV:n här-o-var. Bland annat på det stället där Galliano satt och yttrade divers anti-semitiska dumdristigheter som fångades på film och därigenom gav honom sparken som huvuddesigner på Dior.
- Frusit. Som fan.
- Fått bekräftat att jag ska provjobba på fredag.
- Ojat mig över det faktum att jag måste gå upp typ 6.15 varje morgon de närmsta 4 månaderna. Jag har liksom aldrig varit med om det. Aldrig regelbundet. 6.45 hette det för ett år sedan. Nåväl.
- Reflekterat över vilka fjantiga gatunamn de har ibland i den här staden. Typ (direktöversatt nu då) Gatan av de fyra flickorna, Gatan av de vita mantlarna. Ja så finns det ju inte bara gatan av St-Paul. Men också Gatan av St-Pauls kusin. Stackarn hade väl inget namn. Nu kom jag inte på fler bara för det.

Nåväl. NU ska jag till Sanna, son of Anders för middg. Kött står på menyn, så mycket vet jag. Hey

Alltså, fast jag bryr mig ju inte så egenligen. Liksom vilken nivå. Huvudsaken är ju att jag lär mig!

osv

Jag är tydligen inte bara dum, jag är korkad också!

Jag visste att saker och ting här nere gått för bra för mig. Kvarteret där jag bor är perfekt. Lägenheten är fin.  Tanten är trevlig och snäll. Jag hittar och jag trivs. Tredje personen ringede idag om jobb trots att jag knappt hade börjat söka. Jag ska således på min tredje arbetsinterview imorgon. Mötet på banken idag gick bra. Jag lyckas förstå och ta mig fram någorlunda med franskan. Men nu liksom:

Efter alla dess år av franska studier. 5 år sammanlagt. Efter alla dessa, ursäkta mitt skryt men klara MVG:n i franska. Vad är jag för Sorbonne. Fucking Elementaire. Jag känner mig kränkt. Och så börjar jag klockan 8 varje morgon. Lokalen jag ska vara i, för lokalerna är nämligen utpridda lite i Paris, är den som ligger aaallra längst ifrån där jag bor. Den nätta 25-minuterspromenad jag trodde jag skulle ha till skolan kommer nu istället handla om snarare 45, om jag har tur.

Elementaire. Det är jag det.

Jag åker hem

Fick mitt schema precis. Har placerats på nivå "elementaire". Nivå två av fem. Måndag till fredag, 8-10 på morgonen varje dag. Ah. Den är skön. HELVETE.

Antog utmaningen i den ensamme herdens blogg...

och slog på sidan 45 i Simon och ekarna, eager to know about årets sexliv.

Första hela miningen lyder:
"Hon hade dött i barnsäng."

Okeey.

Middag.

Nu har vi suttit och ätit middag i två timmar. Som hon pratar. Det är nice. Musslorna var nice.

Nu ska jag lägga mig och läsa klart min bok. Det blir nice.
God natt

Dagens

Har fixat ett Navigo-kort. Sånt man använder på metron oc bussen. Om man inte köper lösbiljetter. Ett sånt som gör att man känns stabil. Liksom. Jag BOR här. Jag är ingen turist. Är Parisare nu. Är cool. Osv.

Var på interview idag på La Perla. Ska provjobba på fredag. Vad hände där? Mina förväntningar är noll dock. Provjobbade allt ett par gånger i London innan det gick bra. Men still. Jag lär mig av allt tänker jag och känner mig cool som ens får ett provjobb inom två veckor.

Nu ska jag snart få äta lite musslor med tanten. Ååh vad franskt. Åååh vad gott!

Des fromages

Går till Monoprix för veckans storhandling. "Där har de ett stort utbud. Där hittar man vad man behöver." Plockar på min mina ägg, mina frukostpålägg, lite wokgrönsaker, champinjoner och annat smått och gott innan jag går sedan på jakt efter halloumin. Letar i samtliga av alla ostdiskar som finns utspridda på flera ställen i butiken. Finner otaliga sorters brieostar, camembert, hårdostar och chevre men ingen halloumi. Samlar mod till mig och går fram till två av de anställda i butiken som står och pratar, och frågar vänligt om de kan tänkas ha halloumi. Det kan ju finnas någonstans där just jag inte har kollat. När jag ställt frågan kollar hon på mig med ett förvrängt och oförstående ansikte. "C'est un fromage que on peut..." säger jag och gör steker-något-i-stekpanna-gesten. "Är den fransk-..?" Frågor hon och jag mumlar fram att jag tror att den är cypriotisk. Här har de bara franska ostar, kanske italienska och brittiska men inga cypriotiska förklarar hon skrockande och kollar på mig med med-stackars-lilla-dumma-utlänska-flicka-blicken. Mannen brevid gör samma sak. "DET ÄR NI SOM ÄR INSKRÄNKTA DUMMA JÄVLA FRANSMÄN" får jag lust att skrika. Istället andas jag in. Andas ut. Anpassar mig. "D'accord, merci". Roquefort it is.

Jag älskar

att komma på mig själv med att skratta högt, liksom riktigt högt, när jag läser mina vänners bloggar.

Nu ska jag ta en dusch. En dusch i ett badkar och utan duschdrapperi. Jag vet fortfarande inte hur förväntas jag bära mig åt.

Sa jag förresten att Alex Turner kom in i pilotbrillor och Elvisfrilla, hur otippat?

Fransmän, fransmän...

Det är söndagmorgon och jag går med en baguette under armen längst en av Paris snöbeklädda boulevarder. Ehhhh, men vänta nu. Det där lät ju inte som en classic inledning av en typ Pariskrönika. Det snöar alltså här. Jo, tack jag vet, jag hör hört att det är sjuhellsikes mycket snö i Sverige. Men det är ju Sverige. Nu snöar det här. Det snöar och det ligger kvar. Vad är oddsen?

Baguetten däremot. Åhhh, vad den är färsk och god!

Nåväl, konserten igår var bra. Eller, ja de var inga superlive-artister to be honest. Inte kassa men heller inte jättebra. Men nog är det roligt att gå på konsert alltid och speciellt när man kan sjunga med lite i låtarna. (Vilket visserligen kanske handlade om typ en fjärdedel av dem) Vad som var kul var också att 1) meddelängden i Frankrike är kortare än i Sverige så man ser liksom mycket mer, att 2) kolla på alla fransmän som "sjunger med" i de engelska texterna fast de egentligen inte kan engelska och därför ser ut som man gjorde när man mimade till engelska låtar var ca 6 år (rör lite randomly på munnen liksom) och 3) att de i snackstånden sålde öl men hade bytt ut de classiska snacksen, chipsen och pommes fritsen och istället sålde nothing but baguetter. Fransmännen är ju; ett skämt!

Tidigare under kvällen skulle jag ju också bjuda min kära syster på lite middag härhemma och slänger, händig som jag är, ihop en mycket trevlig pastarätt med pesto, aubergine, paprika och sallad. Besvikelsen som uppstår när den här kvinnan inte serveras något kött var inte nådig. Enligt henne är liksom inte en måltid komplett utan kött. Jag förklarade att vi nu liksom fick kompensera för att vi åt fois gras dagen innan och att jag anser att, även om man inte vill ta steget och bli vegetarian bör se det som nödvändigt att dra ner på köttätandet för att det liksom inte är hållbart och att jag när jag lagar mat själv numera, nästan bara lagar vegetariskt (true story) förstog hon liksom inte alls. Min syster är smart och allmänbildad, men ibland är hon fan så jävla dum! Shit.

Orkar ni förresten ens läsa mina långa blogginlägg nuförtiden. Jag känner ju att jag börjar spåra ur lite. Eller?

Här sitter jag i all sköns ro och lyssnar på superalternativ fransk musik

Känn på den här liksom.

Det känns så skönt att alla är så glada för min skull för att jag ska på den här konserten ikväll. Jag får, bitch,  dubbelfocken, och renodlat hat kastat mot mig. Ah, the love! Åh andra sidan, jag tror inte det kommer göra upplevelsen sämre. Heheheheeh. Puss

Nåväl. Gårdagen var mycket trevlig. Min syster bjöd mig på fiiinfin fransk vinbar där de serverade vin och franskt cuisine av högsta kvalité. Vi drack ofiltrerat vitt vin som såg ut som kiss, åt fois gras som smaka himmel (förlåt mina kära djurvänner, jag lovar det ska inte bli en vana) och frossade i smakrika ostar och diverse charkuterier tillsammans med purfärska baguetter. Här var det kvalite på grejerna!

La Garde robe

Därefter hookade jag upp med Mathilda, som jag träffade vid inskrivningen av kursen på Sorbonne och vi gick och tog oss en bira på en bar härborta i krokarna. Mycket trevlig chey.

Nu ska jag snart iväg och träffa Sanna. Vi ska till banken, fixa metrokort och sen ska jag bjuda henne på lite kvalitativ hemmalagad pasta med pesto innan vi beger oss iväg till arktiska aporna. På vägen ska jag ju förresten in på La perla och bekräfta att jag gärna kommer på interviewn på måndag. Seeeerriöst. Saker och ting går lite för bra. Jag väntar bara på bakslaget.

Gratisbiljetter är jättegott!

Har varit ute på ytterligare en liten job hunt idag och känner mig liksom redan lite coolare än igår. Börjar lära mig att lyssna efter de classiska frågorna om heltid och deltid, hur länge jag tänker stanna, om jag har erfarenhet och kan därmed besvara dem utan att pardonna dem tre gånger. Vad det gäller jobb har jag egentligen inte brottom alls och kommer låta det ta den tid det tar men ända sättet att bli bra på att söka är ju liksom att söka.. tänker jag.

Förövrigt ringde ju min syster förrut och sa att hon fått två biljetter till Arctic Monkeys-konserten imorgon av en kompis som inte kunde gå. Jag sa att dem taar vi! 

Chillaxing

Jessica, 60, tycker att jag hetsar med att komma igång med mitt liv. Att jag liksom gör mig hemmastadd snabbt, att jag söker jobb direkt och att jag håller mig sysselsatt hela tiden trots att jag precis kom. Så jag bestämde mig idag för att inte hetsa, för att vara fett oproduktiv och chilla hela förmiddagen. Jag har således spenderat förmiddagen i badet lyssnandes till fransk radio, liggat i soffan i vardagsrummet och stirrat upp i det runda dekorerade taket, läst lite franska och läst bok. Ganska skönt. Jag har förstått att mitt eget rum är det absolut kallaste i huset och håller mig därför därifrån, speciellt nu när tanten jobbar och jag kan känna att jag har hela lägenheten till mitt förfogande.

Förresten fick jag reda på att macaronerna (jag vet liksom inte hur man säger det på svenska utan att det blir makaroner, liksom; pasta) inte håller sig så länga och tänker nu, helt okynneslöst (är det ett ord?) smocka i mig TVÅ till mitt vanlijte efter lunchen. Omnomnom. Sen ska jag bege mitt till vegerianrestaurangen och show my pretty face and my CV. Which me bonne chance liksom.

Bisous, bai! (Som man säger här. De låter så jävla fjantiga när de försöker sig på ett casual bye)

Macaroner och arbetssökande

Jag är så fett jävla sugen på en till av mina macarons trots att jag bestämt mig för att det är en efter lunch och en efter middagen som gäller. Jag funderar på att fråga min syster hur länge de håller sig i ett försök att få en ursäkt att liksom möla i mig alla på en gång. Eller i alla fall en till just precis nu. Å andra sidan finns ju då risken att hon påstår att de faktiskt håller sig länge, vilket ju skulle vara ytterst förrödande. Fan också...

Nåväl. Jag ägnade nu ett par timmar på eftermiddagen att gå runt och lämna in CVn. Mest gick åt att gå runt och lite åt att lämna in CVn. Jag försöker liksom gå in på ställen som inte ser superfranska ut (aka enbart anställer män i vit skjorta och väst), där de kanske ser ut att rikta sig till ett yngre klientel och där de helt enkelt kan tänkas ge ett jobb till en noob som mig, dessa ställen är få.

Jag går in och intalar mig själv att inte se dum, rädd och extremt borttappad ut vilket råkar vara så väldigt svårt av den anledning att det är just preciis så jag känner mig. Jag tycker trots allt att jag låter ganska bra när jag drar min inövade fras för att liksom påbörja konversationen: "Bonjour. Je suis à la recherche d'un emploi. Est-ce que vous chercher quelqn?". Sen öppnar de munnen och det är då hela mitt ansikte börjar skrika av panik. Jag snappar upp några få ord som, oftast i alla fall, lyckas ta mig vidare till nästa steg i processen samtidigt som jag mycket uppmärksamt studerar deras kroppsspråk. Jag lämnade in på tre ställen varav två jag verkligen skulle vilja jobba på. På ett av ställena jobbade en skitsnygg kille och även om de inte ger mig jobb där (för de gör de NOG) så kommer jag säkerligen vara tillbaka. Cafe de l'Ange; You will see my face again!

Heydo!

Parisiska problem

ÅÅÅÅÅÅÅhhhhhhhhhhhhhhhuuuuuuuuurgggghhhhhhhhh, vad jag fryser! Visst är det mysigt att jag under min Parisvistelse få bo just i ett sånt där typiskt franskt gammalt hus. Jag har den 5 meter höga porten, jag har de snea och sluttande spiralformade trapporna, det höga taket och de öppna spisarna i varje rum, men jag har också, isolering à la 1700-tal. Här är det kallt som in i helvete och jag spenderar helst tiden i lägenheten om inte sovandes under mitt täcke och dubbelvikta tjocka filt, i två tjocka koftor, tofflor och mjukisbyxor. Jag vill ha våååååår!

Har idag varit i svenska kyrkan för att kolla deras anslagstavla och vad den hade för jobbannonser. Där fan jag tre vettiga annonser varav en tillexempel var en ekologisk och vegetarisk restaurang i Marais, som således inte borde ligga mer än sissådär 15 minuter härifrån. Lät himla käckt tyckte jag! Problemet är bara att på annonsen finns inget namn eller adress, bara ett telefonnummer. Detta innebär att jag måste ringa. Och prata franska. Eh. Jag tycker att det är jobbigt och ringa och prata engelska. Hur fan ska det gå med franska?! Inget kroppsspåk, man hör mycket sämre och allt kommer bara gå åt helvete. Här sitter jag och borde bara sätt igång men liksom... vill inte. Jag tror jag ska dra på det en stund till...

Var förresten i mataffären idag. Det finns mycket ost. Jag tänker, vad bra då ska det ju inte vara några problem att hitta halloumi till min lilla pastarätt jag tänkt slänga ihop till kvällen. Eh jo. Jag tänker, ja men okej, jag tar mozzarella. Eh nej. Jaja. Jag skiter i det. Nu ska jag bara hitta någon ost jag kan ha på knäckebrödmackan. Eh nej. Bara konstiga franska ostar. Jättegott men om jag vill ha liksom vanlig jävla typ billinge, hushållsost, prästost eller liksom... Neh.. Det går inte.

Det är inte lätt alltid. Inte alltid la vie en rose..

À la maison

Nu mina kära vänner kommer de där bilderna.

 Får jag lov att presentera: MA' CRIBB!

 Här är mitt rum. Här sover jag, hänger, fryser och har det bra.

 Här är min view från min lilla franska balkong. Classic Parisian.

Vardagsrummet. Tanten gillar prylar i mängder som ni kanske förstår.

Badrummet. När man tänder lampan sätts även radion på. Det är käckt tycker jag. Jag räknar också till totalt 19 läppstift. Kan vara bra att ha. 

 Hallen. Ja, den är spännande! Som ni ser kan man knappt öppna dörren till den lilla toaletten. Såklart är badrum och toalett separerat. Så när man gjort sina behov på toaletten måste man gå genom hallen till bedrummet för att få tvätta sina händer. Jag har haft mens den här veckan....

Köket. Så. Mycket. Grejer. Ska man steka något måste man öppna fönster och stänga dörren. Annars blir det rök i heeela lägenheten... fick jag lära mig när tanten kom hem och jag glatt stog ochs stekta mina champinioner.

Det var nog det! När jag var hos min syster igår kom en kompis till henne hem för att lämna mig en liten välkomstpresent! Den bestod av ett Parisisk survivalkit i form av baguette, saussison, camembert, pariskarta och inte minst macaroner. Detta tillsammans med en kopp te blir min kvällmat.

À bien tôt, mes amis!

Le test

Jag tyckte ändå att jag rockade. Litegrann. En del var svårt som typ när man fick ett ord och skulle skriva en mening som innehöll det ordet och inte hade en aning om vad ordet betydde men... det var också det som tydligen skulle vara svårast. På den skriftliga delen skulle man säga ett objekt som man tyckte extra mycket om och varför. Jag som sällan lägger så mycket känslor vid fysiska objekt valde min macbook. Hehe. Men liksom... true story! Den betyder! Muntliga delen gick typ bäst förrutom att jag började med att du:a henne. PINSAMT! Jag skulle lika gärna kunna sätt trampa henne på tårna med en stillettklack. Ne men typ. Ah, såå nu är det bara att vänta på dommen.

Vidare har jag idag varit på sjukhuset för att träffa en läkare. Jag satt och väntade i ca 45 minuter efter utsatt tid för att sedan komma in och få reda på att denna läkaren var en kirurg och således inte vad jag behövde utan att jag skulle få tid hos någon annan. Så att... så var det med den saken.

Idag är det fint väder men kallt som fan. Skönt då att man kan gå in i värmen. Eller!? Neh. Här i lägenheten är det liksom också kallt. Skönt då att man kan lägga sig med mjukisbyxor och tjockiskofta under täcket under den stora tjocka filten. Ja.

Jag borde hit the streets och leta jobb. Men det kan faktiskt vänta till imorgon också. Nu ska jag chilla, ta lite bilder i lägenheten som ni ska få se, äta mina macarons och dricka te i min Daniel-och-Viktoria-bröllops-kopp som jag tilldelades av tanten då den var den största hon hade att erbjuda.