Daxigen

Hallå musiken?! Don't let me down on this. Här är marslåtarna. 5 till antalet, som avtalat.

James Blake – Retrograde alltså den här låten. Den här snubben...
Bobby Womack – Please Forgive My Heart
Matt Corby – Brother
Yelle – L'amour parfait
Kat Dahlia – Gangsta

€F€I€T€T€A€

I veckan har jag haft besök av Vicky W. Vi har myst, lagat middagar, promenerat, smugglat oss in på mitterminsfest och tittat film och turistat litegrand. Det har varit trevligt även om hon knör lite mycket i sängen om nätterna. På tisdag åker kvinnan till Thailand i 3 månader för att träna boxning. Just like that. Stört.

Pluggandet har därmed kommit lite i andra hand. Det där PM:et som ska lämnas in nästa vecka, det där som jag inte börjat på, det där som ska handla om något jag inte kan något om, det där som ska innehålla förståelse om penningpolitik, ecb, hävstångseffekter, och fan och hans moster, det där PM:et - det är jag inte så taggad på. Lördagen är här, dagen jag seriöst skulle börja på det och jag kan inte förmå mig till att sätta igång påriktigt. Kan inte förmå mig att läsa ordentligt för det jag läser inser jag bara att jag inte förstår. Alla ekonomiska skrifter förutsätter en baskunskap jag inte besitter, en de inte verkar lära ut. Något diffust, bara pengar på papper, i aktier, obligationer på banker, på börser; i luftslott. 

En annan sak jag tänker på är att kollektivets upplösning börjar närma sig och jag inser hur mycket jag kommer sakna det. Nog för att det finns stunder när man önskade att man bodde närmre centrum eller kanske hade något helt eget men mest av allt har jag börjat inse hur bra detta ändå är. Känslan av att komma hem till någon att prata med, säga god natt innan man stänger in sig på ett rum som ändå är ens eget. Spontana skräckfilmskvällar, frukostar och kollektivmöten i mysrummet. Bo med folk som inte är den umgängeskrets man har om dagarna utan som fungerar som en extrn enhet fri från allt prat om studier. Det är så jävla nice.

Nu måste jag sätta igång. Fan.

I väntan på forsränningen

Klockan ringer 07.30 och jag vill dö. Den där fasansfulla morgontröttheten, den där som gör att folk i min närhet medvetet hållit sig undan i rädsla för att jag ska typ... mörda dem... har liksom inte varit så vanlig sen jag kom till Uppsala. I och med att jag oftast går upp mellan 8 och 9, vilket min kropp i någon mån kan acceptera har jag inte behövt dras med den där tröttheten, inte lika mycket i alla fall. I morse var den tillbaka. När klockan ringde kändes liksom inte livet värt att leva. Problemet med denna dag var att tröttheten inte försvann. Den följde med mig till ekonomikum och in på föreläsningen. Den försvann inte av en kaffe i pausen och inte av powernapen hos Gabriella innan lunch. Den försvann inte ens av en redig måltid eller vid kaffe nummer två på engelska parken. Jag insåg med fasa vad jag stog inför. Det enda rationella handlingsalternativet blev nu att åka hem och sova de två timmar jag egentligen skulle suttit och lyssnat på Dan krystat sitta och prata EU-skit på franska och sedan själv improvisera neutrala pronomen-övningarna vi haft i läxa. Jag gjorde så jävla rätt.

Jag ska ha mens snart. Om min kropp reagerar såhär en vecka före, då vet man att den är seriös med sina kommande blödningar. I better be prepared. 

Natural born killers weekend in Virå

Helgen började med Fittis på Fotografiska museet i Stockholm och den utställning jag velat se sedan i november: Burning Beauty av David LaChapelle. Vill ni ha en pretentiös utsvärmande recention kan ni ju höra av er men jag antar att ni faktiskt inte alls vill det så jag sammanfattar det som att det var NICE.

Därefter mötte vi upp Mia, Lukas och Jesper och tog tåget mot Signe och Nyköping och bilen ut till Virå där min förmögne väns familj hade sin lilla företagsverksamhet. Denna bestod i konferensanläggning, skjutbana, matlagningskurssmöjligheter och diverse leksaker för jaktintresserade. Tyvärr kom vi några timmar för sent för att stöta på Anders Borg som också varit där för att roa sig. Vi hade säkert kunna prata kalibrar och finanspolitik jag och han annars. Satan.

Det var dags att ta fram vapnen. Nervös som en 7-åring på första skoldagen tog jag i mina händer för första gången ett riktigt gevär. Jag planerade att komma ihåg vad det hette för att styla men det gör jag ju självfallet inte. Skotten lät högt och kändes ordentligt mot axeln men redan efter två-tre skott mot de vandrande djuren på filmduken framför mig var jag frälst. Kanske är det inte en supersympatisk sak att gilla men känslan av att kontrollera det det där geväret, att fylla på magasinet med amunition, ladda och skjuta var liksom sä jävla mäktigt.

Därefter rullade vi ner bilarna till den lilla stugan vid sjön där vi skulle spendera natten. Påvägen såg vi både viltsvin och stora flockar med kronhjortar. Där tillagade vi en fantastisk måltid med kött på kronhjort och drack av vinet vi bjöds på. Förmodligen ligger det inte i er veggisars intresse men finare än kronhjort blir det liksom inte i köttväg och det smakade så. himla. gott. Därefter väntade badtunnan, bastun och mys vid den öppna brasan i gott sällskap.

En halvtimme efter att jag gått och lagt mig runt 2 på natten i min lilla träcell där ute i skogen öppnas dörren av två män i blöta badbyxor, rockar och gummistövlar. "Får vi komma in?" frågar dem. "Självklart" svarar jag. De är inte främmande dessa män. Vi delar en 90-säng, två kexchoklad och mängder av mys innan jag lämnas ensam och somar till ljudet av den hårda vindens sus utanför.

Billigt är bäst.

Idag var jag i Flogsta i ändamålet att studera med krisgruppen. Krisgruppen har vi kallat oss sedan länge då vi möts för att i detalj diskutera och bena ut extremt oviktigt och irrelevant skvaller, spekulera och konspirationsteoria, passar nu ännu bättre då vi för vårt stundande PM tilldelades ämnet ekonomiska kriser. HUR SOM HELST, som bör sig gick vi förbi Ica väst, Sveriges billigaste icabutik, placerad i Flogsta. Jag blir fanemig lika förbluffad varje gång. Varjegång tänker jag; "Man borde bo i flogsta?!" Och det tänker jag inte för att Flogsta är det område som bor längst bort ifrån stan, för att det mest är stora höghus med långa korridorer, för alla skräckhistorier om detta mytomspunna studentgetto, för nej det låter ju inte så lockande, det tänker jag enbart på grund av Ica väst. Jesper håller mig ständigt uppdaterad om de fantastiska extrapriserna på Ica väst. En kvalitativ stor brödpåsa från pågen à Lingongrova för 10 kronor?! Hello?! Eller som idag; en Ben&Jerry 29.90?! Jag köpte, självklart. En fairly nuts. Den var SÅ god. Åh livet. Ja, sen pluggade vi lite.

Jag försökte sova redan för två timmar sedan. Det gick sig ej. Så jag tog en dusch. Peelade, hårinpackade, rakade benen och allt. Nu ligger jag här naken i min säng och känner min leeena kropp mot de nytvättade lakanen. Jag ska ta på mig snart.

Alltså som i ta PÅ mig. Inte TA på mig.

Gud.

Godnatt.

Tillbaka från skåneland

Jag är så att säga tillbaka. Uppsala välkomnade mig med med strålande solsken och avloppslukt. Halva Uppsala, dess sydvästra halva, luktade av bara helvete igår och jag kände liksom; men tack!!

Top 5 med Lundresan i fallande ordning:
5. Mysigheten i kullerstensgatorna.
4. Blekingskas brunch. Eh, amazing!?
3. Candy Palace. Ord saknas.
2. En av de roligaste förfesterna jag varit på in life och efterföljande insanedans på sydskånska. Levererar everytime.
1. Nya, gamla, underbara, älskade vänner. Vill ju bara ha meeer av eeeeeer.

Ska jag flytta?

Pust. Back to reality.

Jag är en jävla naturbegåvning

Jag är det. Så är det bara.

Alla kommer ut ur salen (alla som i de jag umgås med, en grupp på 5 individer och de jag råkade overhear så att säga) o ba: "Ååååh, den här duggan var sååå mycket svårare än alla övningsduggor." Jag känner plötsligt att min bekvämlighet med hur det gått liksom kanske bara var en illusion. När jag kommer hem är jag således snabb med att jämföra svaren jag skrivit upp på extrapappret med det facit som redan hunnits läggas upp på studentportalen.

För att få G, det ända betyget som uttdelas krävdes 12 av 20. Jag fick 17.

Så, nu behöver ni inte ens ge mig någon bekräftelse för den är jag uppenbarligen pinsamt bra på att överösa mig själv med. Men jag får göra det framför er väl? Bara för att det är ni?

ÅH SNART SES VI. HELVETE vad life är nice NU.

Duggelidugga

Om 44 minuter börjar min dugga och jag känner mig plötsligt nervös. Kl 14.00 sätter den igång. Vad är det för konstig tid som möjliggör att gå runt hela dagen och bli nervös? Vad hände med att börja klockan 8 när man vaknar upp en timme tidigare som en zombie och plötsligt bara infinner sig i tentasalen utan val än att prestera?

Kanske är jag också nervös för att jag inte pluggat som en slav. Kanske är jag nervös för att jag är medveten om att jag liksom insvept mig själv i någonslags falsk trygghet utifrån att jag på de övningsduggor jag gjort lyckats bra. Det är liksom x-frågor och jag brukar lyckas kunna gissa mig till det ungefärliga svaret. Ska man dock se sanningen i vitögat så kan jag ju inte direkt påstå att jag behärskar det här.

Men det är ju en annan femma. Nu ska jag bara klara duggan. Det är något annat.

I should go now.

Over and out såattsäg.

Val man tagit

Jag minns när jag satt där månaden innan stundenten och gjorde de där sista deriveringarna i matte c och glädje mig med att aldrig, aldrig kommer jag igen behöva bry min hjärna åt idiotiska matteregler. Shi fick jag. Här sitter jag igen. Idag har jag och Jeps H pluggat till duggan så hjärnan förvandlats till gröt. Hur fan gick det till?!

Imorgon är det över och sen finns det bara en sak att fokusera på; LUNDILUNDILUND.

Milstolpe

Scenario:

Man har en riktigt jävla dålig dag. Inte för att saker och ting inte går i ens riktning utan mest för att man liksom mår allmänt dåligt utan verklig anledning, tycker synd om dig själv och bara otrivs med livet. Man är TPL, jättemycket.

Då, när man egentligen precis ska ta fram boken och börja plugga för övermorgondagens dugga man bara ignorerat hela helgen får man syn på en kortlek brevid och vidtar första möjliga rationella handling; att lägga en patiens. Idioten brukar jag kalla den, den där när man ska få kvar enbart de 4:a essen i slutet.

Plötsligt händer det. För första gången i ditt 20-åriga liv klarar man den. Inte en enda gång när man gjort den på solsemestrarna gång på gång, inte en enda gång när man var haft tråkigt som yngre och i brist på annat, brist på vänner, suttit där vid soffbordet. I stället klarar man den på en av 2013 års hittils sämsta dagar. Vafan!?!

Det scenariot var min dag. 18:e februari 2013 blev dagen jag för första gången klarade av min patiens.

QL.

Februari

Idag är en sådan där dag som jag är sådär jävla trött att jag typ vill dö. Hade tänkt plugga hela dagen. Kommer förmodligen inte plugga alls. Orkar inte ens packa upp min matkasse. Måste vila först. Folk är oroliga för att jag verkar behöva sova så mycket. Det är ju skönt bara?!

Igår kom Emma hit för att spendera kvällen och natten. Vi åt asgod pasta med pesto till levande ljus i ett nystädat kök, mös, pratade och såg på Shutter island. Nu förstår vi den filmen. Sen sov vi. Den vanligtvis oanvända vänstra halvan av min 140säng kom till användning. Det var varmt och skönt. Anytime Emma, anytime.

I torsdags på alla hjärtans dag den 14:e februari satt jag på ög med Jesper och pluggade och lyssnade på kärleksballader. Allokertingsförlust, normalvinst, nyttomaximering och indifferenskurvor. Det var romantiskt. Sen gick hem och sov tidigt, ensam. En bra dag.

Världen är en bra spännande plats att få spendera sina år vid livet på.

Kapitlet Lukas och Filip (den lätt överdrivna versionen)

En kväll i oktober möttes för första gången min åländska klasskamrat tillika nära vän Lukas och min sambo och kära kamrat Filip i ett stökigt kök, på vår alldeles egna inflyttningsfest. Stämningen på festen var god, precis lagom sansad men med glada ansikten chattrandes och skvallrandes i de olika rummen. Några dansade, några mös i mysrummet och andra stängde in sig på några av våra respektiva rum för ett lungt glas vin.

Lukas hade en flaska fireball. Vi, syftades till jag, Tobias och Filip delade en annan. Någonstans i festens sorl uppstod förvirring kring de två flaskorna och en hätsk anklagan från en berusad och som alltid dumsnål Lukas kastades mot Filip om att en stöld av Lukas innehåll i flaskan skulle ha skett. Ingen var riktigt där för att vittna situationen, ingen var där för att höra vilka ord som utbyttes men alla var väl övertygade om att den lilla dispyt som infann sig skulle stanna där, i köket, på inflyttningsfesten. Kvällen fortsatte in på småtimmarna och en efter en droppade de ut. Lukas, tillsammans med sin själsfrände Jesper var de allra sista (förrutom MysMartin) att lämna lägenheten. Jesper har senare tillsammans med en musikalisk vän vid namn Bo beskrivit den känsla han och Lukas delat efteråt i låten hans vän framför här:

Endast ett fåtal gånger har de två stött på varandra och kyliga blickar har möts men aldrig bekräftats. Ord som oskön, dryg och socialt inkompetent har i hemlighet uttalats om den andre i dess frånvaro och den ömsesidiga tron om den andres oduglighet har sakta byggts på. Som vän till dem båda har situationen känns bizarr, löjlig men framförallt tråkig. Jag har tvingats dra mig för att föra samman dessa vängrupper till samma evenemang och lönlöst försökt övertyga den andre om den andres faktiska trevlighet. Allt var ju ett missförstånd och anledningen till att de uppfattar varandra som dryga är ju för att de just när de träffats varje gång, och bara då betett sig drygt, drygt som bara fan!

I lördags natt var det dags igen för deras öden att mötas. Denna gången på Kalmars dansgolv. Jag hade ängsligt bett Lukas att bara för min skull, hälsa på Filip. När han kom fram till sin fiende var blicken hård, bröstkorget uppblåst och munnen spänd, men han svalde sin stolthet och räkte fram handen. Han får.... dissen. Men bara först och sedan, ett besvarat handslag. Det är varmt, svettigt och trångt i klubbens källare men känslan i den lilla cirkeln av människor vi utgör, jag, Lukas, Mysmartin och Filip är iskall och fortsätter vara sådan till vi skingras. Handslaget var ett faktum, freden är en illusion.

Ikväll har från Filips sida, mellan mig, honom och Tobias, förhandlats fram ett tillstånd av vad Dixie chicks skulle kalla "ready to make nice" och imorgon ska en likadan inställning förhandlas fram för andra parten.

Deras nästa möte blir det avgörande.

2 B continued.

Helge N

Hejhej.

Igår hade jag på högst inofficiella lässchemat att ta mig igenom ca 40 sidor. Jag läste 2. Inte jättenöjd med det, men livet går vidare, ny dag nya möjligheter!

I helgen har jag också hunnit med två tämligen hipsteriga klubbar. Smålands fantastiska dansgolv med sina korta mörkhåriga skägga hipsters soch musik som från ett underland av musikalisk dunk och Kalmars med sina två våningar av gungande hissmusik. Jag har dansat, spanat, trivts, raggats lite på och sprungit därifrån. Som jag gör nu för tiden.

Förresten, har ni hittat mappen "övrigt" bland era facebookmeddelanden? Där samlas skräppost från random band som vill att man ska lyssna på deras nya skiva på myspace, där finns reklam och där finns skamliga förslag från män eller kvinnor på andra sidan jorden men där finns också guldkorn som från Roffe från Sollentuna;

22:45

Roffe Eriksson

Hej 
Skulle fina du Linn vara lockad att förutsättningslöst dejta en livserfaren romantisk singel som typ mig? 

Eh.... JA?!

Tips, läs gärna hans infobeskrivning. En kan ju inte annat än falla pladask. Den mannen vet vad kärlek är.

Sen så tänkte jag en gång till men skitsam

Förrut när jag skulle gå till Lidl (ah, that place and it's utterly random supply and wonderfully cheap fruits) såg jag vad som antagligen var de smalaste (proportioneligt sätt) människolår jag någonsin skådat. När jag traskade fram mot de första av tre delmål färden ämnades för - den fantastiska frukt-och-nöt-chokladkakan - kunde jag inte hjälpa att jag liksom kände mig lite skyldig. Jag sneglade förläget bort mot den unga kvinnan, innehavaren av de exeptionellt smala låren, för att se om jag liksom i hennes blick kunde tolka in någon form av förakt; förakt gentemot mig och mitt omotiverade torsdagsfrossande. Istället ser jag hur hon själv stapplar fram mot samma hylla för att plocka på sig - inte   mörk, inte mjölk- utan en vit chokladkaka; troligtvis den fetaste av dem alla.

Fördomar sometimes, can screw your mind, tänkte jag.

Sen köpte jag mjölk och kaffe gick till kassan och såg kvinnorna framför mig köpa 3 påsar rödlök. Pallar ej.

Lyssnar

Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på "En världomsegling". Det levererar. Jag skrattar. För att ytterkligare emphasise detta skrev jag ett litet mejl till studion för att uttrycka min uppskattning. Sen kom jag på att det inte var direktsändning. Betyder det att någon helt annan kan läsa mejlet? Satan. Pinigt. Vad hette förresten den där låten som ni spelade ca 45 minuter in i programmet. Den var nice.

I övrigt finns inte mycket att förtälja, vill jag påstå.

...

Seriöst, jag kommer verkligen inte på något. Återkommer.

Pryda människor kan ta sig i röven

Appropå saknar er när man säger något som ingen riktigt fattar alternativ tar fel. Igår när vi gick och pratade om fenomenet lurmus och lurkuk (den senare i detta fall), något jag framgångsrikt lyckats sprida bland mina kretser i Uppsala fällde jag en kommentar som tog emot med chockad reaktion. Vad jag sa var som att exemplifiera lurkukande på hög nivå var "Ta fram den och smek hennes slidmynning för att senare dra undan den".

När jag senare berättade det för Tobias reagerade han inte ens som om det vore konstigt. För det är det ju inte!?

Please?!

Fem G's

Andra inlägget på bara några timmar. You see I'm serious about this? But hey, jag tog en powernap för ny pluggenergi men vaknade upp med ny bloggenergi. Varför jag nu skriver är för att återuppliva den till synes insomnade återkommande "månadens låtar". Om jag verkligen tillkalla följande låtar februari är tveksamt då min musikexploration de senaste veckorna varit klart avtagande. Däremot tänker jag ge er vad jag lyssnat på under januari månad 2013. Först och främst vill jag gärna introducera er till vad jag ägnade mycket åt tentaveckan åt, den tenta som jag som nämnt fick VG på, som var en av de saker för de ca 3 veckor sedan tänkt blogga om men som aldrig blev av; min nya spellista Arga kvinnor. Den gör sig bäst när man är på äckligt dåligt humör, kanske för att man är stressad inför en kommande tenta eller för att man har PMS, eller som i mitt fall; båda samtidigt.

Något jag återupptäckt under samma vecka var storheten i Missy Elliot. Hon är fan en fantastisk kvinna. Så jävla hård. Så gävla G från den äkta gangsterhiphopens generation. Lyssna liksom bara på textraden 33 sekunder in i översta låten: "My attitude is bitchy 'cause my period is heavy". Aaaaaaah!!!!!!!!

Missy Elliott – Funky Fresh Dressed
Missy Elliott – Slide - Explicit LP Version
Jag fortsätter på spåret hårda rapkvinnor. Följande känns lite mer temporär och en av artisterna som kommer (tillsammans med sin liksinniga Azarelia Bankz!) till Way out West. Vi måste diiit!
Angel Haze – New York
Sen var tentan över och så också ilskan. Följande låtar är bara fina eller mysiga.
Martha Wainwright – Proserpina
Beirut – Elephant Gun
Efterklang – Modern Drift

Förresten. Igår åt jag Ben&Jerrys. På en måndag!

Ånger och CykelbeStyr

Lite vemodigt läser jag era mer eller mindre sporadiska blogginlägg och börjar på allvar längta tillbaka till bitterfittbloggarnas storhetstid. Så många underbara skratt de gett mig. Högljutt i min ensamhet har jag låtit skratten eka ut i rummen runt om i världen varifrån jag läst dem, era bloggar. Jag saknar min egen blogg; saknar den tid då jag såg underliga, roliga eller pinsamma sitationers bloggpotensial och filade på formuleringar på min resa därifrån mot tangentbordet. Det är en tid jag ömsom har velat lämna bakom mig i förmån för nyare forum, men samtidigt frenetiskt vill hålla kvar vid. Ja, jag vill nog hålla kvar. Så här har ni lite från mig just nu:

Mitt liv just nu är bra. Sådär läskigt behagligt och tillfredställande på en alldeles oöverdriven och balanserad nivå att jag likosm med rädsla börjar vänta på bakslaget och fundera över på vilket sätt det ska arta sig.

Igår när jag cyklade till ekonomikum hoppade min kedja inte mindre än 4 gånger på ditvägen. Varje gång tvingades jag stanna och infernaliskt med vad som kändes som en hand för lite föra tillbaka kedjan som Lukas en gång vuxet och pedagogiskt visat mig att man skulle göra. Jag var arg och det resulterade i en 10 minuters försening. Idag lämnade jag, efter att Jesper, en amatörcykelmekaniker med erfarenheter av hjärnskakningar som resultat av sitt eget jobb, (fråga mig inte varför jag ens bad honom) utan resultat försökt lösa sitationen, in den till CykelViktor på Dragarbrunnsgatan. Min vita Sjösala är som ny, snabb som ett spjut. Det känns underbart bra. Att cykla hem inom loppet av the Knifes nya låt Full of Fire var liksom inte ens svårt. Jag är fan bäst.

Idag fick jag också reda på att jag på förra tentan fick VG. Det kommer inte ge mig något i helhetsbetyget för stats A men det känns liksom ändå bra att veta att man kan, att det lönar sig, och så vidare. Ja, jag är fan bäst.

Mest av allt är kanske livet nice för jag vet att jag inom loppet av bara några veckor kommer få återse majoriteten av bitterfittorna igen. JAG SAKNAR TYP SÅ JAG DÖR JUST NU. Fast på ett positivt sätt.

Så, förlåt kära vänner. Nu har jag skrivit ett långt och äckligt positivt inlägg. Hädanefter ska jag återgå till mer frekvent, äkta bitterfittbloggande. Kan inte ni också göra det?

Årentyr

Life är tillbaka till det normala efter en fantastisk Åreresa. Jag har åkt skidor så låren bränner och andats kall fjälluft så halsen svider, ramlat så benen är blå och neglegerat sömnen så ringarna under ögonen suttit kvar i dagar. Men; det har varit så himla roligt! Skidåkningen var fantisktisk och jag har skrattat med mina lägenhetskamrater så det räcker för en månad frammåt. Se vad söta de är!

Igår var jag en sväng i Stockholm eftersom Gabriele och Alberto, italienarna jag lärde känna i London var på besök. Jag gillar inte italienska men det är så fint att de kallar varandra "Mi amore". De var däremot inte sugna på svensk fika, det betyder tydligen fitta på italienska. Det tyckte jag var kul. Sen var vi inne på pressbyrån för att de skulle köpa frukost; två paket ballerinaishkakor. Det var tydligen en legitim frukost. Så gör man inte i Sverige sa jag. Sen pekade jag på lösgodiset. "No, that is so unhealthy!" FOR REALS?!

Så. Nu har jag en veckas plugg att ta igen. Taggad. 

Åreåreåreåreåreåreåre

Hej mina vänner.

Första veckan med nationalekonomin överlevd. Igår när vi hade ett såkallat övningstillfälle i mindre grupper med äldre studenter som skulle hjälpa oss lite med matten osv kände jag att jag började komma tillbaka på banan lite grand. Vår störtsköne lärare, en masterstudent i nationalekonomi, gick suuuperlångsamt igenom typ vad en ekvation är (alltså, och mer) och sånt som man vet att man borde komma ihåg från gymnasiematte A och B och ett par poletter om hur man räknar ut elasticiteterna började trilla ner. Han sa att man inte behövde vara bra på matte för att klara nationalekonomi. "Om jag får rätt på plus och minustecknen på en tenta så är det bara tur. Jag är jättedålig och matte....... och jag är JÄTTEBRA på nationalekonomi." Sa han. Jag blev nästan lite kär.

Igår kväll var jag på popkvällen på Uplands. Där DJade Moneybrother. Han är snygg. Jag var sugen på att ragga. Sugen på män. Men jag är fan sämst. Jag kommer dö ensam. Osv.

MEN. Nu ska jag sätta igång med tvättning och packning för sent ikväll bär bussen av mot Åre. Jag skiter i AfterSki, festande och spring mellan stugorna. Jag ska åka en jävla massa skidor och det ska bli SÅÅÅ KUUUUUUUUL!

Hejsålänge

Den handlar inte om matematik.

Just det. Jag var ju på bio igår och såg Life of Pi. Den har fått 11 oscarsnomineringar. Jag ger den 2.5 av 5 popcornsfittor.

Asså, den var väl estetiskt flashig och emellanåt berörande. Den lyckades vara rolig, händelserik, actionfylld och känslofylld samtidigt men mest av allt var den en massa what-the-fuck, gudamoral och kändes som en saga. Den var på många sätt en one-of-a-kind men definitivt inte min kopp te.

Den här recentionen har troligtvis inte gjort er klokare men är ni nyfikna får ni la gå och se den. Jag kommer inte personligen rekommendera den. Men det finns ju uppenbarligen många som tycker att den är bra.

Pi's out. Heh.

Rationalitet my ass.

Igår hade jag min andra lektion i Nationalekonomi. Halvvägs in i föreläsningen kommer matematik in i...ekvatioen så att säga. Jag fattar ingenting. Jag orkar inte. Jag hatar att vara trög.

Fan.

Hur har livet kommit till?

Det ringer på dörren. Jag är ensam hemma. Jag gillar inte när det ringer på dörren och jag är ensam hemma. Det ter sig konstigt nog vara endast då främmande människor ringer på vår dörr. Jag kikar ut i titthålet och får syn på tre tillsynes ofarliga individer och bestämmer mig för att öppna. Det är en far och en mor i 40-års åldern och deras sissådär-7-årige son. I handen håller mannen, den enda som öppnar munnen överhuvudtaget, en brochyr. De berättar att de kommit för att prata lite om hur livet kommer till. Han frågar vad jag själv tror på. "Jag tror på evolutionen", förklarar jag sakligt men lyssnar vänligt och intresserat på vad jag har att säga. I brochyren, förklarar han, kan jag hitta perspektiv på livets uppkomst. Evolutionen är som känt en teori med många myter. De så kallade kreationisterna erbjuder en vetenskapligt bevisad perspektiv på den bibliska begynnelseberättelsen. Även det kan jag läsa om i brochyren. Jag tar emot brochyren, tackar så mycket, ler och stänger dörren.

Idioter.

Hej vänner.

Igår var en bra dag. Jag sov skitdåligt men när dagen väl började for real var life nice. Jag skrev en tenta. Kanske inte det roligaste i världen man kan syssla med men efter att ha ägnat typ varje vaken minut den senaste veckan åt att plugga var det liksom väldigt skönt att få gjort skiten för att kunna lämna det bakom sig. Det kändes som att det gick okej. Jag har nu, förutsatt att jag klarat den avslutat min första universitetskurs och skrapat ihop mina första 30 poäng. Känns vuxet ändå. Jag är bäst osv.

Sedan städade vi lägenheten. Nu är det ren. Det är också nice. Fett nice.

Sedan tog jag en powernap. Alltid nice. Men det var sen det blev bra på riktigt.

Emma anlände och efter lite chillande gav vi oss iväg till bion för Les Miserable. Här får ni ett utlåtande från den oblödige och opartiske av oss. Det var faktiskt en riktigt bra film! Det tog ett lite tag innan man kom över det faktum att de verkligen sjöng ut aallt. Men när det liksom lagt sig, man kom in i handlingen så drogs man liksom bara med. Mycket händer, filmen är snyggt filmad, de spelar bra och sjunger bra. Att de andra två lipade var kanske ingen större skräll men även jag stooorlipade i slutet. Fruktansvärt miserabelt, men otroligt skönt.

Sedan åt vi asgod mat på en grekisk restaurang och drack lite vin. Därefter var planen att jag skulle försvinna iväg till min tentafest på göteborgs men tanken att lämna de två kändes liksom inte riktigt okej när vi hade det såhimla trevligt. Vi gick således dit tillsammans och lyckades smita in just precis den minut när han-som-kollade-nationskort var på toaletten och helt plötsligt var vi alla tre på pol. kandarnas egna tentafest. Det är bara i toalettkön på en pol. kandfest man får höra folk diskutera hur man kan se sympatiköande vara något fördelaktigt ur ett liberalistiskt perspektiv på IR-teori. Men det var nice. Det var det. Efter två glas vin och två öl snurrade världen lite lagom när vi vandrade hem i vinternatten mot Gränby efter en trevlig kväll. Det var en kall natt, men det gjorde inget när jag hade Emma vid min sida. <3

Lärdommar

Ja, jag menade så klart Will Farrel i mitt förra inlägg.

Idag har jag lärt mig 3 saker:

Att jag gått 20 år av mitt liv utan att ha en aning om hur man gör när kedjan har hoppat på en cykel. För första gången stog jag inför situationen att jag inte befann mig 1 kilometer från Ponnygatan 7, kunde vandra hem och be pappi gå ut och fixa. Nej. Istället fick jag ringa Lukas, som martyrartat vaknade från sin powernap, tog sig ut och hjälpte mig. Kände mig inte som en strong independent woman. Men nu har han pedagogiskt och vänligt visat mig hur det går till. Nästa gång kommer jag kunna lösa sitationen helt själv. Det var inte så svårt...

Jag har också lärt mig att jag inte har några som helst muskler. Jag har liksom inte styrketränat för fem öre på ett helt år och kände nu liksom benen skakade när jag skulle ta mig ner för trappan efter passet. Då hade jag ändå myglat mig igenom hälften. Bara bad till gud att musklerna skulle hålla hela vägen ner för trappan utan att liksom bara vika sig. Måste fixa lite muskler.

Det sista jag har lärt mig är hur skönt det är att sitta i duschen. Vi har ju handikappanpassad toa med en supertrevlig sitts. Jag har dock aldrig förrens idag med mina trötta utslitna ben kommit mig för att testa det här med att sittduscha. SÅ JÄVLA NICE JU. Risken är att det blir sådär 50 minutersduschar bara. Men, det får man. Ibland.

Något som suger

Vem var det som sa från början att Bridesmaids var en bra film? Serri. Jag har sett halva. Pallar ej mer. Det är ju som en Jim Ferrel film fast med kvinnor?! Vilket liksom inte gör den sämre bara precis lika jävla o-rolig.

New Life back in Good Old Uppsala

Hej bloggen.

Livet back in Uppsala är väl som det är mest liksom. I måndags överraskade vi Lukas på sin 22-årsdag. Han blev glad. Han fick mjölk, för han dricker mjölk som en jävla kalvunge den mannen och en trimmer till sitt nya skägg. Han borde använda den. Det börjar gå för långt. Literally liksom. Säg inte att jag sa något. Jag menar det var snyggt ett tag men.. Nog om skägg.

Igår hade vi föreläsning med Stig-Björn från Filip och Fredriks Boston Tea Party. Han var ganska kul. Idag hade vi seminarium. Våran nya seminarieledare Mattias är ganska söt. På fredag får jag träffa honom igen. Då ska vi tala utrikespolitisk analys, svensk utrikespolitisk historia, EU, och biståndspolitik. Jag och han. <3 Och 14 andra...

New Life som Tobias nämnt inkluderar ju även mig. Idag var jag på årets första träningspass. It's the start of something new. Spinning. Asjobbigt. Skräll. Men det känns bra nu. Vi har också skaffat en såndär skojig fitness app som räknar kalorier hit och dit åt en. Jag känner att det finns risk för fanatism kring det här. Det är skitkul. I brist på tillfredställelsen man får av kakor och choklad och lösgodis och chips och åååhhh.....

Oh well. Back to biståndspolitiken.

Meningsfullheten

Förresten. Jag har inte kollat på serier på väldigt länge, för jag tänker sådär ni vet; det är lika bra att inte börja för då gör man det ist för att plugga osv. Hur som helst. Igår bestämde jag mig för att börja kolla på Modern Family. Den jag länge tänkt att jag skulle börja kolla på om jag liksom fick världens jävla infall och bara kände att jag MÅSTE kolla lite meningslösa serier.

Jag är på avsnitt 17 nu.

Hej 2013. Jag tänker inte älta 2012 inte fantisera om 2013. Bara blogga lite.

Åh hej bloggen. Vi börjar kännas som de där två vännerna som brukade vara astighta men som liksom sakta men säkert bara tappar intresset för varandras existens. Svårt att hitta tid för varandra och svårt att se vad varför vi en gång var så otroligt nära. Vi kanske håller på att bli allt för olika. Jag ska försöka leta och komma fram till något klokt. Jag vill inte ge upp helt än.

Jul i Sälen var nice. Skidor, bastu och mys med familjen, om än lite väl mycket mys med familjen kanske. Nog ältat om det. You've all heard it all. Regrederingens krafter tar över, man faller tillbaka i sina roller, lipar och går vidare. När jag ser dem nästa gång blir det lika fantastiskt. De 48 första timmarna. Lika mycket helvete resten. Livets gång.

Nyår var som känt fantastiskt. Maten god, alla var fina, livet var nice. Kul att jag ser apfull ut på varenda bild. Kulelikul. Som jag säger. Måste sluta med det. 

Nu kommer Januaris MjuziQ (tackar mysmartin för 2/5 låtar):

Django Django – Default 

Moderat – A New Error en sån där låt som låter typ samma i hela låten men ändå inte. Love it. 

Sbtrkt – Hold On (feat. Sampha)

Visage – Fade To Grey Synt.

Friends – I'm His Girl

Jag vill tacka två av de andra låtarna till en av de bästa filmerna jag sett; Laurence Anyways. Ja, den är på franska (kanadensisk dock), ja den är lite pretto men den är fantastic. Regisören är 23! Jag orkar inte förklara men se den bara.