I väntan på forsränningen

Klockan ringer 07.30 och jag vill dö. Den där fasansfulla morgontröttheten, den där som gör att folk i min närhet medvetet hållit sig undan i rädsla för att jag ska typ... mörda dem... har liksom inte varit så vanlig sen jag kom till Uppsala. I och med att jag oftast går upp mellan 8 och 9, vilket min kropp i någon mån kan acceptera har jag inte behövt dras med den där tröttheten, inte lika mycket i alla fall. I morse var den tillbaka. När klockan ringde kändes liksom inte livet värt att leva. Problemet med denna dag var att tröttheten inte försvann. Den följde med mig till ekonomikum och in på föreläsningen. Den försvann inte av en kaffe i pausen och inte av powernapen hos Gabriella innan lunch. Den försvann inte ens av en redig måltid eller vid kaffe nummer två på engelska parken. Jag insåg med fasa vad jag stog inför. Det enda rationella handlingsalternativet blev nu att åka hem och sova de två timmar jag egentligen skulle suttit och lyssnat på Dan krystat sitta och prata EU-skit på franska och sedan själv improvisera neutrala pronomen-övningarna vi haft i läxa. Jag gjorde så jävla rätt.

Jag ska ha mens snart. Om min kropp reagerar såhär en vecka före, då vet man att den är seriös med sina kommande blödningar. I better be prepared.