En kväll i oktober möttes för första gången min åländska klasskamrat tillika nära vän Lukas och min sambo och kära kamrat Filip i ett stökigt kök, på vår alldeles egna inflyttningsfest. Stämningen på festen var god, precis lagom sansad men med glada ansikten chattrandes och skvallrandes i de olika rummen. Några dansade, några mös i mysrummet och andra stängde in sig på några av våra respektiva rum för ett lungt glas vin.
Lukas hade en flaska fireball. Vi, syftades till jag, Tobias och Filip delade en annan. Någonstans i festens sorl uppstod förvirring kring de två flaskorna och en hätsk anklagan från en berusad och som alltid dumsnål Lukas kastades mot Filip om att en stöld av Lukas innehåll i flaskan skulle ha skett. Ingen var riktigt där för att vittna situationen, ingen var där för att höra vilka ord som utbyttes men alla var väl övertygade om att den lilla dispyt som infann sig skulle stanna där, i köket, på inflyttningsfesten. Kvällen fortsatte in på småtimmarna och en efter en droppade de ut. Lukas, tillsammans med sin själsfrände Jesper var de allra sista (förrutom MysMartin) att lämna lägenheten. Jesper har senare tillsammans med en musikalisk vän vid namn Bo beskrivit den känsla han och Lukas delat efteråt i låten hans vän framför här:
Endast ett fåtal gånger har de två stött på varandra och kyliga blickar har möts men aldrig bekräftats. Ord som oskön, dryg och socialt inkompetent har i hemlighet uttalats om den andre i dess frånvaro och den ömsesidiga tron om den andres oduglighet har sakta byggts på. Som vän till dem båda har situationen känns bizarr, löjlig men framförallt tråkig. Jag har tvingats dra mig för att föra samman dessa vängrupper till samma evenemang och lönlöst försökt övertyga den andre om den andres faktiska trevlighet. Allt var ju ett missförstånd och anledningen till att de uppfattar varandra som dryga är ju för att de just när de träffats varje gång, och bara då betett sig drygt, drygt som bara fan!
I lördags natt var det dags igen för deras öden att mötas. Denna gången på Kalmars dansgolv. Jag hade ängsligt bett Lukas att bara för min skull, hälsa på Filip. När han kom fram till sin fiende var blicken hård, bröstkorget uppblåst och munnen spänd, men han svalde sin stolthet och räkte fram handen. Han får.... dissen. Men bara först och sedan, ett besvarat handslag. Det är varmt, svettigt och trångt i klubbens källare men känslan i den lilla cirkeln av människor vi utgör, jag, Lukas, Mysmartin och Filip är iskall och fortsätter vara sådan till vi skingras. Handslaget var ett faktum, freden är en illusion.
Ikväll har från Filips sida, mellan mig, honom och Tobias, förhandlats fram ett tillstånd av vad Dixie chicks skulle kalla "ready to make nice" och imorgon ska en likadan inställning förhandlas fram för andra parten.
Deras nästa möte blir det avgörande.
2 B continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar