Sen jag vaknade i onsdags morgon för ca 62 timmar sedan har jag sovit i sammanlagt ca 8 timmar och däremellan varit vaken över 25 timmar i sträck förutom ca 20 minuters dålig sömn på tåget.
Nu är jag lite trött.
Det hindrar mig inte från att blogga! Peace and love var nice! Jag är nog glad att det var på Hultsfred och inte Peace and love som jag var hela festivalen. Peace and love var större och innehöll alla sortsers människor, något som känns både possitivt och negativt men jag gillade Hultsfred för att den var lite mindre, lite mer koncentrerad och mest innehållande musikintresserade hippiehipsters i vår ålder. Man märkte tydligt att temat peace and love här faktiskt genomsyrade hela festivalen vilket liksom trots dess storlek gjorde den mysig på något sätt men det kändes endå att det här var festivalandet och inte musiken som stog i centrum.
När jag ett tag under eftermiddagen kände, lång historia varför, att mycket hade talat för att det här liksom INTE var min dag så kände jag mig liite lätt bitter. Sedan spelade Mumford&Sons. Förlåt, Johanna, hata mig om du vill, men jag måste få säga det; det var HEEEEELT magiskt! Syntaren; Åååååhhhhh! OCH JAG KOMMER ALDRIG KUNNA FÅ HONOM!
Ååååh, vad bra de var! Björnstammen var, som alltid, galet mysiga, Regina Spektor otroligt charmig och mysig och sen ba; Laleh! Helt amazing! En sådan underbar människa! Man bara älskade henne när hon liksom spårade ut i sina DiLeva-samtal emellanåt, pratade om hennes blyghet, improviserade ihop en nylåt i väntan på instrumenten och sprang runt och hoppade på scenen som ett barn. Maggio avslutade vår kväll med ett bättre framträdande än på Fallens och hennes repertoar av liksom bara bra låtar.
Kanske kommer lite bilder temörra. Eller på söndag. När jag har tid. När jag inte är @Pråmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar