Jag var och tog prover i morse. Hon satte nålen i en dålig ådra. Varför satte hon den bara inte i den one fungerande ådran jag har? Som väntat forsade det inte blod direkt. Nej. Hon fick sitta där, klämma, trycka, dra. Det gör lite ont. Vanligtvis är jag ganska cool i sitautionen, det är aldrig en outhärdlig smärta vi snackar om och jag har liksom tagit mig igenom några hundratals blodprover de senaste åren och det brukar gå någorlunda prima. Woman's got experiance. När jag märker att det inte går bra däremot, då gillar jag inte läget. Det är väl psykiskt. Jag känner det ofta i nålsticket. Det gjorde liksom lite för ont. Jag märker snart att det kommer ta lite längre tid. Försöker resonera. Kommer logiskt tänkande verkligen hålla mig borta från illamående? Jag börjar känna färgen försvinna i ansiktet. "Jag börjar må liite illa nu". "Ja, jag är snart färdig." Tryck, kläm, dra. IllamåendeT. Svarta och gröna fläckar dyker upp framför ögonen. Lutar huvudet bakåt. "Bara ett rör kvar." Världen övergår sakta men säkert från mörkgrått dimmig till svart, svart som natten. Medvetandet är där, ögonen är öppna, allt är svart. 1 minut till och jag svimmar for real. Jag får lägga mig ner. Ocasual, var ordet. Världen kommer tillbaka. Jag åker hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar