Mina föräldrars senaste stora investering var en så kallad "free mower", en gräsklippare som går av sig själv. Det ser ut som något slags djur som rullar fram i godan ro, utan plan, mål och mening i livet över den redan välklippta gräsmattan. Det är en dyr apparat, det är inget som ska stickas under stol med, men med lite rabatt från västerservice tractor AB, min fars nya arbetsplats där gräsklipparna säljs, kom de någorlunda lindrigt undan. Otroligt smart grej det där, man slipper på så sätt tänka på att klippa gräsmattan själv! Synd bara att den sedan den installerades för ca två vecka sedan otaliga gånger hunnit klippa av sin egen hjälplina som utmärker dess revir. Inte nog med att den klipper av sin egen lina, vad den sedan gör är att den sätter igång ett gällt pipande för att informera om att "nu är det något som inte står riktigt rätt till här!" för att så fort man rör vid den för att åtgära problemet går över till sin nu-kommer-en-jävla-tjuv-och-tar-mig!-ton i form av ett konstant, öronbedövande tjut tills dess man lyckats trycka in pin-koden. Men....Käck apparat endå!
Igår fick jag också reda på att den har ett namn. Som om mina föräldrar, ständigt djurlösa och numera mestadels även barnlösa, tog första bästa till ett sällskapsdjur att ta hand om. Han heter Ullrik efter som han, enligt min pappa är lite som att ha ett får som går och betar på gräsmattan (får har ull....rik.. osv) Mamma tyckte att han skulle få heta Henning, med motiveringen; "Jag tycker han ser ut som en Henning", men hon fick lägga sig, cet är väl pappas lilla bebis i första hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar