Igår när klockan ringde kl. 6.55 efter 0 timmars sömn hade jag dragit på mig förkylningen av doom. Jag hade ont i halsen, huvudet, bihålorna och snoret var grönt som gräset. Jag lyckades tigga till mig lite vila på eftermiddagen så Arnaud kom hem tidigare. Jag hämtade barnen men fick vila lite innan kvällsbadet och sängläggningen. Halsen skaver ännu litegrand men jag mår betydligt bättre nu. Det uppskattas. Sjukligheten var dock värt den lediga eftermiddagen. Definitivt.
Någonting sedan tisdag eftermiddag, då jag skrev sist, och denna sekund har dock hänt. Att säga att jag tycker om jobbet vore en grav överdrift men när jag gick hem med barnen idag kände jag liksom att jag inte vantrivdes, som jag vid många andra tillfällen gjort. Jag tror det är för att jag liksom lyckats ha lite roligt med barnen. Jag har liksom lyckats vara lite sådär gullig som man är med kids, så där barnslig, rolig; fast på ett icke-sarkastiskt sätt utan på ett ytterst barnvänligt sätt.
Sitter förresten, i skrivande stund, bredvid Arnaud och hans vän och eventuellt arbetskamrat i soffan. De har precis, självklart på ett väldigt manligt sätt, visat varandra sin kärlek genom att ge varandra någon form av fin present. Vännen visar precis ringen som han just köpt till sin, som jag förstår det relativt nya, flickvän. 2400 €. Inga konstigheter. Det förtjänar hon. Professor på universitetet. Et elle est belle aussi...
Åter till dagboken. Jo, jag känner liksom att jag börjar connecta lite med kidsen. När man har lite roligt med dem så blir det också en gradskillnad mellan när man inte är arg och när man är det, så när man väl är det, så lyssnar de liksom. Oh well. Ibland illafall. Jag har dessutom börjat lära mig att negotiata lite med dem. Göra små överenskommelser med dem som de går med på. Få dem att tro att de får något bra tillbaka osv. Det är inte lätt, men jag tror jag påbörjat processen mot att knäcka koden. Barnakoden.
Idag har jag dessutom spenderat dagen med Eugene, den äldsta killen, som har varit ledig från skolan. Efter att tillsammans ha tagit oss igenom krisen med duvan i skorstenen, båda rädda och vilsna, upphetsade av den stundande spännaning, lossnade någonting. Vi åt lunch tillsammans och gick på stan och kollade rean. Han frågar hela tiden om vad jag tyckte, bekräftelsesökande som bara en 12-årig liten stackare är. Vi pratar om min fina Macbook air, som han är väldigt avundsjuk av, om pappas flickvän, och lite lite om tjejen han är intresserad av. Hon är ett år äldre och han har aldrig pratat med henne eller vet vad hon heter, men när jag frågar om han har en pojk- (gud nej?!) eller flickvän så tvekar han liksom, och syftar på henne.
Tidigt imorgon åker vi alltså till London och en nytt äventyr, och ny utmaning väntar. Det kan bara gå hur fan som helst. Vi ses på andra sidan.
Bon week-end.
torsdag 26 juni 2014
tisdag 24 juni 2014
Klagosång
Igår tyckte jag var en ok dag. Barnen var liksom oksnälla. Idag har inte varit en ok dag. Det börjar med att pappan meddelar att det ska ätas middag ikväll. Istället för att laga mat till 5 pers som vanligt, och som jag hade handlat för, så skulle det bjudas in kusiner och vi skulle istället bli 10 pers. ÅÅhkej. Iväg till Monoprix, mer fisk, mer potatis, sallad. Sen skulle jag ta med barnen för att ta bilder för deras fritidsaktivitetsansökningar. . Jaja, jo men det ordnar jag.
Dessutom tror Marie-Madeleine, den yngsta tjejen, hatar mig. Hon lyssnar inte. Säger emot varje dag. Mot allt. Vi gör fan inget annat än att bråka. Vet ni hur jävla omöjligt det är att argumentera med barn?! Hon testar mig och jag klarar fan inte ett ända jävla test. Inte för att jag lyckats bättre med den andra ungen men han är ju i alla fall inte mer jobbig mot mig än mot någon annan. Han är lika jävlig mot alla. Marie-Madeleine har valt ut mig som sin ärkefiende och jag kan inte annat än att försöka stå upp i kampen. Ungjävlar. 5 dagar till. Andas in andas ut. Det kommer gå bra.
Dessutom tror Marie-Madeleine, den yngsta tjejen, hatar mig. Hon lyssnar inte. Säger emot varje dag. Mot allt. Vi gör fan inget annat än att bråka. Vet ni hur jävla omöjligt det är att argumentera med barn?! Hon testar mig och jag klarar fan inte ett ända jävla test. Inte för att jag lyckats bättre med den andra ungen men han är ju i alla fall inte mer jobbig mot mig än mot någon annan. Han är lika jävlig mot alla. Marie-Madeleine har valt ut mig som sin ärkefiende och jag kan inte annat än att försöka stå upp i kampen. Ungjävlar. 5 dagar till. Andas in andas ut. Det kommer gå bra.
måndag 23 juni 2014
Lugnet innan stormen
Jag har sovit ut ordentligt, lagat mat för över 800 kronor och är nu redo att ta emot barnen. Det kommer gå bra. Andas in, andas ut. 30 minuter till av frihet. Jag ska visa dem att det är jag som bestämmer. Jag ska vara glad och gullig, jag ska laga god mat jag ska visa dem vad som är rätt värderingar. Andas in, andas ut. Jag kommer växa som psykologstudent, som människa. Det kommer gå bra.
söndag 22 juni 2014
Fête de la musique
För några år sedan kom Paris borgmästare på att det nog vore en trevlig idé att fira in sommaren. En annan trevlig sak, tänkte han, är ju musik, så vi firar med det. Reslutat blev den årliga fête de la musique som hölls i stan igår; en stor folkfest för människor i alla åldrar, även om ungdomarna var klart flest. Tänk er valborg fast i heeela stan och då en stad som är 10 gånger större än både Uppsala och Lund. Det var musik i varje gathörn, med allt från trubadurer via små jazzband med blåsinstrument till DJ-bås som pumpade ut elektro och stora scener med riktiga liveakter. Folk drack, dansade och alla älskade alla. Det var så jävla trevligt!!
Jag lyckades nästla mig in hos Oskars Limerickvänner och efter en lite trevande start och ett par öl så kände jag mig ganska bundis med hela gänget. Så fina människor! Förmodligen var det någon gång efter att jag och en av tjejerna skulle gå och kissa bakom en bil, hon lyckades tappa sin mobil i kisset och jag, i frenetisk sympati, hittade inget sämre än ett trosskydd i handväskan som jag gav henne som servette att torka av den med, som de insåg att jag ändå var ok. Ok när det gäller liksom. Vi dansade, traskade runt i Montmartre, dansade mer, kollade solnedgången vid Sacre Coeur tillsammans med några tusen andra och ett gäng bongotrummor. Kvällen var ljuv. Så småning om gick vi in på en klubb som kostade lite för mycket pengar och som spelade lite väl mycket franska 70-talsklassiker. Vid den tiden hade hjäspningarna redan börjat ta överhanden och jag insåg ganska snart att jag redan fått ut mer än vad jag hade vågat hoppats av mitt första och förhoppningsvis inte sista, fête de la musique. Efter mycket om och men lyckades jag hitta mig hem och när jag stängde ögonen var klockan strax efter 5. Sicken natt.
Jag lyckades nästla mig in hos Oskars Limerickvänner och efter en lite trevande start och ett par öl så kände jag mig ganska bundis med hela gänget. Så fina människor! Förmodligen var det någon gång efter att jag och en av tjejerna skulle gå och kissa bakom en bil, hon lyckades tappa sin mobil i kisset och jag, i frenetisk sympati, hittade inget sämre än ett trosskydd i handväskan som jag gav henne som servette att torka av den med, som de insåg att jag ändå var ok. Ok när det gäller liksom. Vi dansade, traskade runt i Montmartre, dansade mer, kollade solnedgången vid Sacre Coeur tillsammans med några tusen andra och ett gäng bongotrummor. Kvällen var ljuv. Så småning om gick vi in på en klubb som kostade lite för mycket pengar och som spelade lite väl mycket franska 70-talsklassiker. Vid den tiden hade hjäspningarna redan börjat ta överhanden och jag insåg ganska snart att jag redan fått ut mer än vad jag hade vågat hoppats av mitt första och förhoppningsvis inte sista, fête de la musique. Efter mycket om och men lyckades jag hitta mig hem och när jag stängde ögonen var klockan strax efter 5. Sicken natt.
lördag 21 juni 2014
Pengar, drycker och livsöden
Sitter på balkongen och smälter brunchen jag fått i mig efter den lilla smärta springturen. Jorå, ni läste rätt, tredje joggingturen inom loppet av en vecka. Brunchen bestod i knäckebröd med avocado, ägg, te, yoghurt och juice vilket är standard här på rue leteiller. Den finansierades till fullo, likt allt annat jag inmundigar av ett av pappans bankkort som ligger tryggt i min plånbok. Jag passar såklart på att köpa goda ostar, lyxiga juicer och frukter som man kanske annars aldrig unnar sig. Mmm, dessa oändliga jobbförmåner. Appropå jobbförmåner ska jag tydligen till London nästa helg. Jag tror pappan har lite business där. Det kommer kanske inte bli en londonhelg som jag planerat den då vi ska på Harry Potter-tur (ändå lite kul, I know you're all yealous out there) och diverse annat barnanpassat men det är ändå ett kärt återseende.
Något verkligt midsommarfirande blev det inte igår och det gör mig inte så mycket. Ska jag fira midsommar vill jag göra det i Sverige med mina vänner och annars kan det kvitta. För mig finns inga starka traditioner kring midsommar då jag spenderat de flesta med familjen på utlandssemester fram till de sista tre åren. Nog hade jag velat vara med er vännisar men jag hade en nice kväll med min syster på en uteservering med ett glas panaché och en tallrik charkuterier och ostar.
I det här landet, vilket jag innerligt uppskattar, är det ju alltså socialt accepterat att beställa in en såkallad panaché vilket innebär hälften öl, hälften lemonad, i ett litet sött glas som rymmer rimliga 25 cl. Det är godare än det låter! Ölsmak, men ändå sött, svalkande och lite lagom skonsamt för leverstackarn. Vill man vara ännu spexigare kan man beställa in en såkallad Monaco, som är samma sak fast med lite grenadine, dvs granatäpplesirap vilket ger drycken ytterligare sötma samt en ytterst tilltalande rosarödaktigt färg. Kommer säkerligen bli flera av båda sorter kommande månad.
Igår hade jag ett samtal över en kopp kaffe med städerskan. Vi pratade om skillnader mellan Portugal, Frankrike och Sverige, om familjen, pappans flickvän, föredetta aupairer, och diverse annat. Vi kom in lite på hennes liv och historia. Hon berättade att hon flyttat för för 25 år sedan för en man att de gift sig och fått en dotter tillsammans som nu är vuxen. Det enda jobbet hon hade kunnat få här i Paris då var som jobbet som städerska. Hennes man hade för några år sedan lämnat henne för en annan kvinna och hon blev kvar ensam och fortsatte jobba varje dag hos stenrika människor och göra deras städning, en syssla hon i själva verket avskyr över allt annat. Helst av allt skulle hon vilja bli florist och öppna en egen blombutik. Hon är över 50 år och har fortfarande den drömmen. Men det är svårt, påtalar hon flera gånger, när hon vet att hon har familj i Portugal att försörja på sin städerskelön, och ger ifrån sig en suck. En suck som talar om att hon ju är smärtsamt medveten om att hennes dröm aldrig kommer gå i uppfyllelse.
Hennes livshistoria är ju inte på något sätt unik, inte på något sätt extrem i kontrast till så många andra fruktansvärda livsöden det finns. Ändå lyckas den liksom stanna kvar och beröra mig och kanske är det just därför. Vetskapen om att hon är en av så otroligt många i den här staden och överallt annars som aldrig kommer kunna göra det de drömmer om, även om drömmarna inte är så storslagna. Skillanderna blir så konkreta när man befinner sig i ett hem med obegränsade ekonomiska tillgångar där lägenheten är den minsta av de typ 5 fastigheter de har runt om i landet och säkert utanför. Det är en galen värld vi lever i. Mer än så kommer jag inte fram till. Jag vet inte bättre.
Något verkligt midsommarfirande blev det inte igår och det gör mig inte så mycket. Ska jag fira midsommar vill jag göra det i Sverige med mina vänner och annars kan det kvitta. För mig finns inga starka traditioner kring midsommar då jag spenderat de flesta med familjen på utlandssemester fram till de sista tre åren. Nog hade jag velat vara med er vännisar men jag hade en nice kväll med min syster på en uteservering med ett glas panaché och en tallrik charkuterier och ostar.
I det här landet, vilket jag innerligt uppskattar, är det ju alltså socialt accepterat att beställa in en såkallad panaché vilket innebär hälften öl, hälften lemonad, i ett litet sött glas som rymmer rimliga 25 cl. Det är godare än det låter! Ölsmak, men ändå sött, svalkande och lite lagom skonsamt för leverstackarn. Vill man vara ännu spexigare kan man beställa in en såkallad Monaco, som är samma sak fast med lite grenadine, dvs granatäpplesirap vilket ger drycken ytterligare sötma samt en ytterst tilltalande rosarödaktigt färg. Kommer säkerligen bli flera av båda sorter kommande månad.
Igår hade jag ett samtal över en kopp kaffe med städerskan. Vi pratade om skillnader mellan Portugal, Frankrike och Sverige, om familjen, pappans flickvän, föredetta aupairer, och diverse annat. Vi kom in lite på hennes liv och historia. Hon berättade att hon flyttat för för 25 år sedan för en man att de gift sig och fått en dotter tillsammans som nu är vuxen. Det enda jobbet hon hade kunnat få här i Paris då var som jobbet som städerska. Hennes man hade för några år sedan lämnat henne för en annan kvinna och hon blev kvar ensam och fortsatte jobba varje dag hos stenrika människor och göra deras städning, en syssla hon i själva verket avskyr över allt annat. Helst av allt skulle hon vilja bli florist och öppna en egen blombutik. Hon är över 50 år och har fortfarande den drömmen. Men det är svårt, påtalar hon flera gånger, när hon vet att hon har familj i Portugal att försörja på sin städerskelön, och ger ifrån sig en suck. En suck som talar om att hon ju är smärtsamt medveten om att hennes dröm aldrig kommer gå i uppfyllelse.
Hennes livshistoria är ju inte på något sätt unik, inte på något sätt extrem i kontrast till så många andra fruktansvärda livsöden det finns. Ändå lyckas den liksom stanna kvar och beröra mig och kanske är det just därför. Vetskapen om att hon är en av så otroligt många i den här staden och överallt annars som aldrig kommer kunna göra det de drömmer om, även om drömmarna inte är så storslagna. Skillanderna blir så konkreta när man befinner sig i ett hem med obegränsade ekonomiska tillgångar där lägenheten är den minsta av de typ 5 fastigheter de har runt om i landet och säkert utanför. Det är en galen värld vi lever i. Mer än så kommer jag inte fram till. Jag vet inte bättre.
torsdag 19 juni 2014
La vie en rose
Jo, tack det rullar!
Jag cyklade vilse idag. I en lite hetsig del av stan. Med mycket nedförsbacke. Med dåliga bromsar. I rusningstrafik. När tågen strejkar så det dessutom är mer trafik än vanligtvis. Ja. Det var crazy. Men, mina vänner, jag har alla lemmar i behåll. Ni kan andas.
Sedan sist har jag väl ungefär joggat runt i Champs de Mars, parker vid eiffeltornet, pluggat i samma park, plinkat på pianot här hemma, traskat runt, länge och väl i Marais, Obercampf, Bellville, suttit i parken där med utsikt över hela stan. Igår satt jag också vid Canal st Martin, en av mina favieplaces i eftermiddagssolen och pratade med en random kille i flera timmar. Det var nice. När han frågade om han fick prata med mig, så tänkte jag ju först, som man gör: "Nej, för fan. Låt mig va." Men sen så tänkte jag: "Klart en kan prata lite. Här sitter jag med all tid i världen, inga planer, med franska jag bara pluggar för min egen skull. Lära sig bäst gör man ju genom att prata." Så det gjorde vi. Han var trevlig.
Imorgon ska jag ta bikyn igen till 16e - ett för mig ganska okänt arrondissement. Siktet är inställt på den stora Bois de Boulogne. Lummig och grön park, stor som satan. Tydligen poppis ställa att köpa lite säx om nättera.
tisdag 17 juni 2014
Nudity
Imorse vaknade jag med nackspärren av doom och alla mina storslagna planer på att jogga innan frukost byttes ut mot något betydligt lugnare. Jag ägnade ett bra tag åt att stryka barnens kläder, medan jag lyssnade på lite diverse värvetpods och gamla sommarprogram som är mitt ända sällskap i den stora lägenheten om dagarna. Jag plinkade lite på pianot och chillade ganska länge innan jag gav mig iväg till Marais för att sätta mig på ett café med lite franska. Jag hade köpt mig ett fabulöst lila essielack och kände mig pretty som satan innan jag började jämföra med folket som rör sig i de kvarteren. Jag insåg att jag hade lite att jobba på. Men det kändes ok. Det kändes bra att sitta där med min tekopp ensam bland de medvetna parisarna.
Tydligen åkte Arnaud iväg till Schweiz idag och kommer inte tillbaka förrens på måndag. Det betyder att jag kan bjuda in ALLA mina vänner och ha världens jävla brakfest. Tur för Arnaud att jag inte har några vänner här. Jag får nöja mig med att gå runt naken i lägenheten. Inte så illa det heller, hey!
Tydligen åkte Arnaud iväg till Schweiz idag och kommer inte tillbaka förrens på måndag. Det betyder att jag kan bjuda in ALLA mina vänner och ha världens jävla brakfest. Tur för Arnaud att jag inte har några vänner här. Jag får nöja mig med att gå runt naken i lägenheten. Inte så illa det heller, hey!
måndag 16 juni 2014
Linntid
Eftersom detta är lika mycket en liten resedagbok för mig som en kontakt med omvärlden (dvs er) på vill ja ju ändå berätta om min dag också. Pass på.
6.55 ställde jag klockan på för att vecka barnen en sista gång innan ledigheten. Som vanligt tog det för de minsta barnen ca 15 minuter att överhuvudtaget komma upp ur sängen och ytterligare 15 för att ta på sig kläderna med mig oavbrutet tjatandes vid sängkanten. Jag fixade frukost, bäddade sängar, tvättade 4 maskiner och traskade iväg till barnens mamma med lite grejer innan ledigheten till sist började på rikigt.
Efter lunch, pizza från gårdagens fotbollsståhej med massvis med gäster, tog jag mig ner på stan och införskaffade en veckas velib-pass för kan kunna ta mig runt. Därefter gav jag mig ut i trafiken och var väl inte nära döden fler än två-tre gånger. Målet var ett par nya solglasögen då mina gamla gått sönder och uppfylldes aldrig. Om man inte rör sig med tre-, fyr- eller femsiffriga belopp (€) så är shoppingutbudet här i Paris inte mycket att komma med. Dock finns en & other stories-butik som jag definitivt kommer återvänts till så fort lönen har trillat in.
Efter nog med äventyr kom jag hem och dammade av min gamla grammatikbok från kursen jag tog här för två år sedan och satte mig på en av de fyra balkongerna. Jag har nog beslutat mig för att inte lägga pengarna på en dyr frankkurs men känner mig i själva verket ganska taggad på att ta tag i grammatiken och öva lite glosor på egen hand. Det kan gå lika bra eller lika dåligt som projektet med joggningen. Jag återkommer.
Därefter lagade jag till torsken som jag aldrig behövde fixa till barnen då vi åt hämtmat både fredag och söndag samt satte mig här med bloggen, med en Värvet-pod, med film och med ensamhet. Pappan sover hos flickvännen ikväll. Åh, så mycket Linntid, så mycket Linntid.
6.55 ställde jag klockan på för att vecka barnen en sista gång innan ledigheten. Som vanligt tog det för de minsta barnen ca 15 minuter att överhuvudtaget komma upp ur sängen och ytterligare 15 för att ta på sig kläderna med mig oavbrutet tjatandes vid sängkanten. Jag fixade frukost, bäddade sängar, tvättade 4 maskiner och traskade iväg till barnens mamma med lite grejer innan ledigheten till sist började på rikigt.
Efter lunch, pizza från gårdagens fotbollsståhej med massvis med gäster, tog jag mig ner på stan och införskaffade en veckas velib-pass för kan kunna ta mig runt. Därefter gav jag mig ut i trafiken och var väl inte nära döden fler än två-tre gånger. Målet var ett par nya solglasögen då mina gamla gått sönder och uppfylldes aldrig. Om man inte rör sig med tre-, fyr- eller femsiffriga belopp (€) så är shoppingutbudet här i Paris inte mycket att komma med. Dock finns en & other stories-butik som jag definitivt kommer återvänts till så fort lönen har trillat in.
Efter nog med äventyr kom jag hem och dammade av min gamla grammatikbok från kursen jag tog här för två år sedan och satte mig på en av de fyra balkongerna. Jag har nog beslutat mig för att inte lägga pengarna på en dyr frankkurs men känner mig i själva verket ganska taggad på att ta tag i grammatiken och öva lite glosor på egen hand. Det kan gå lika bra eller lika dåligt som projektet med joggningen. Jag återkommer.
Därefter lagade jag till torsken som jag aldrig behövde fixa till barnen då vi åt hämtmat både fredag och söndag samt satte mig här med bloggen, med en Värvet-pod, med film och med ensamhet. Pappan sover hos flickvännen ikväll. Åh, så mycket Linntid, så mycket Linntid.
Mina studier
En har ju varit här förut. I Frankrike, i Paris. En har ju upplevt kulturkrockarna. Aldrig förut har jag dock kunnat uppleva dem på såpass nära håll och göra en såpass noggrann antropologisk studie som nu, som aupair i en fransk familj. Det är en högst besynnerlig företeelse att bara komma in i familj och bli en del av den, utan att vara en del av den, och dras in i besyr och konflikter som präglar just denna familjs vardag. I mitt fall har objekten för mina studier kommit att bli just medlemmarna i famlijen H, 6 stycken till antalet och deras nätverk.
Pappan är fransk både till etnicitet och sätt. Han är lång, väldigt tunnhårig och trevlig men rak, maskulin och emellanåt lite mansgrisig. Han tycker om:
- fruktansvärt ful konst
- bilar och racingtävlingar
- att bjuda hem sina vänner på kvällarna och bjuda på hämt-mat och champanj
- att få sina kläder tvättade
Han tycker inte om:
- sin föredetta fru, och hennes kontrollerande sätt och tendens att lägga näsan i blöt, i synnerhet vad gäller hans sätt att sköta hushåll barn, aupair och liknande
- när hans barn inte bär sig väl åt, då kan han ryta till, ganska högt
- att se när hans kläder blir tvättade.
Diagnos: frisk, tror jag, inte nödvändigtvis 100% vettig dock.
Mamman är alltså svensk men har bott i Frankrike de senare 15 åren och är betydligt mer fransk till sättet. Hon lämnade för två år sedan pappan för en annan man och idag kan de knappt fortfarande kommunicera med varandra. Hon tycker om:
- tydliga könsroller - vilket kan urskiljas i barnens rum i hennes lägenhet som jag fick besöka idag i samband med överlämning av diverse prylar. Pojkarnas rum: blått, grått och fräsigt. Flickornas; rosa och sött. Hon talar i termer av kvinnlig intuition och männens hopplöshet.
- det franska disciplinerade skolsystemet framför det "slöa" svenska systemet.
- att hålla sitt perfekta hem superstädat och i ordning. När jag kom dit idag kändes det mer som ett ursklipp ur en inredningstidning än ett faktiskt hem.
- att klä sina barn i tämligen propra vuxenkläder.
Hon tycker inte om:
- pappan - han kan enligt henne varken konsten att kommunicera, laga mat eller ta hand om ett hem.
- pappans nya flickvän. Hon är, enligt mamman, ful (värt att poängtera och ogilla någon för) har idéer om hur huset ska skötas och ogillas av barnen, framför allt den äldsta som fått höra hennes tillfredsställda stämma från pappans sovrum sena kvällar.
- ja, oreda.
Diagnos: Mani, störningar i anala fasen, misstänker eventuella ångestsymptom när saker är under hennes fullständiga kontroll.
E. är det äldsta sonen, 12 år gammal och går på fin skola varifrån han kommer hem vid kvart över 7 på kvällarna och har en samling skolböcker hemma som förmodligen väger över 15 kilo. Han tycker om:
- att sitta med pappans Ipad
Han tycker inte om
- sin pappas nya flickvän
- ingefära
- att lyssna på sin pappa - the guy is going tonåring.
Jag känner honom inte så väl. Han tar väl hand om sig själv.
Diagnos: förmodligen ingen. Det blir nog en traditionell bussinessarbetande familjeöverhuvud av den här med när han är färdig med flickorna. Det kommer nog gå fint med dem med.
A. är det äldsta av flickorna och 10 år gammal. Hon är urtypen av an duktig flicka, inte då en duktig flicka-med-bra-betyg utan en väluppfostrad tjej som tydligt tagit över sin mammas kontrollbehov och skulle lika gärna kunna göra mitt jobb. Hon kommer bli en perfekt hemmafru. Innan jag vaknar på morgonen har hon ofta ställt fram frukost och är det något jag undrar över med hushållet så frågar jag motvilligt henne, för jag vet ju att hon vet. Hon gillar:
- att gå upp tidigt på morgonen
- att ta hand om sig själv, hushållet, sina syskon
- att få håret flätat - tack Bea för att jag fick göra min första inbakade fläta ever på dig för två veckor sedan.
Hon tycker inte om:
- att uppträda - hade ont i magen hela kvällen före uppträdandet i skolan dagen efter.
- att inte få det hon vill ha när hon bestämt sig för att hon vill ha ett par nya skor tillexempel
Diagnos: generellt ångestsyndrom, eventuellt liknande hennes mamma när hon växer upp.
C-E. Är den yngsta av boysen och typ 6 bast kanske? Inte helst säker. Han är livlig och trotsig. Han tycker om:
- att leka med sin lillasyster, pappans Ipad eller med vem som helsts telefon.
- springa runt och leka och skrika parken eller göra samma sak i lägenheten som om det vore en jävla lekpark
- bada
- rota bland andras saker
Tycker inte om:
- att gå upp på morgonen
- att gå och lägga sig på kvällen
- att lyssna på mig
- att gå ur badet
Diagnos: Mamman tror det är något fel på honom pga att han typ rycker lite maniskt i sina kläder och sände honom till psykolog förmodligen för att se om han hade någon typ av koncentrationssvårigheter. ADHD vore inte orimlighet men hans bestyr kan mycket väl vara ett resultat av omgivningens förväntningar och klimatet föräldrarna emellan efter skilsmässan. Tror seriöst idioterna att barn inte fattar vad som pågår, tar in och påverkas av det?! Ha?! Psykologen hade föreslått att hela familjen skulle komma dit, och framför allt båda föräldrarna samtidigt. Men hey, det är ju ändå mycket att begära.
M-M. är yngst i barnaskaran och lik sin bror på många sätt. De leker tillsammans och bråkar lika mycket och hon får stå ut med en hel del. Hennes bästa vapen är lipet och det tar hon till så fort det behövs. (Hey, can't blame her. That's just how lillasystrar gets around). Hon gillar
- att borsta sitt hår, länge och väl
- oreos
- mig ibland
- att rätta min franska. Uppskattat.
Hon tycker inte om
- när hon inte får borsta sitt hår, länge och väl
- grönsaker eller när någon försöker få henne att äta grönsaker.
- mig ibland
Diagnos: Svårt att sätta en diagnos i denna tidiga ålder men vissa beteenden skvallrar om viss utseendefixering. Jag satsar på en kommande anorexia nervösa i tonåren. Inte mer än rimligt.
Därutöver har vi ju farföräldrarna som jag sedan tidigare kort presenterat och pappans nya flickvän. Farfar tycker om kött, vin, sina barnbarn och sashimin i sushin. Han tycker inte om vegetarianer. Farmor tycker om sina barnbarn och mycket olja i salladen men inte när barnen inte tvättar händerna innan maten.
Pappas nya flickvän tycker om att spela piano och göra yoga på morgonen när alla gått och bara jag och hon är kvar samt kläder i 90's stil, fast det dåliga från the 90's. Hon tycker inte om för mycket nutella på chokladkakan.
Därutöver kommer en pianolärare två gånger i veckan som jag inte hunnit få någon uppfattning av och en portugisisk städerska. Städerskan tycker heller om pappas nya flickvän och att det är så jävla mycket leksaker på barnens rum men har ett sätt som gör att man kan misstänka en viss förkärlek för pappan som mer än en arbetsgivare. Ytterligare material krävs för diagnos på de sistnämnda.
Det var nog alla mina anteckningar för min forskning.
På återseende.
Pappan är fransk både till etnicitet och sätt. Han är lång, väldigt tunnhårig och trevlig men rak, maskulin och emellanåt lite mansgrisig. Han tycker om:
- fruktansvärt ful konst
- bilar och racingtävlingar
- att bjuda hem sina vänner på kvällarna och bjuda på hämt-mat och champanj
- att få sina kläder tvättade
Han tycker inte om:
- sin föredetta fru, och hennes kontrollerande sätt och tendens att lägga näsan i blöt, i synnerhet vad gäller hans sätt att sköta hushåll barn, aupair och liknande
- när hans barn inte bär sig väl åt, då kan han ryta till, ganska högt
- att se när hans kläder blir tvättade.
Diagnos: frisk, tror jag, inte nödvändigtvis 100% vettig dock.
Mamman är alltså svensk men har bott i Frankrike de senare 15 åren och är betydligt mer fransk till sättet. Hon lämnade för två år sedan pappan för en annan man och idag kan de knappt fortfarande kommunicera med varandra. Hon tycker om:
- tydliga könsroller - vilket kan urskiljas i barnens rum i hennes lägenhet som jag fick besöka idag i samband med överlämning av diverse prylar. Pojkarnas rum: blått, grått och fräsigt. Flickornas; rosa och sött. Hon talar i termer av kvinnlig intuition och männens hopplöshet.
- det franska disciplinerade skolsystemet framför det "slöa" svenska systemet.
- att hålla sitt perfekta hem superstädat och i ordning. När jag kom dit idag kändes det mer som ett ursklipp ur en inredningstidning än ett faktiskt hem.
- att klä sina barn i tämligen propra vuxenkläder.
Hon tycker inte om:
- pappan - han kan enligt henne varken konsten att kommunicera, laga mat eller ta hand om ett hem.
- pappans nya flickvän. Hon är, enligt mamman, ful (värt att poängtera och ogilla någon för) har idéer om hur huset ska skötas och ogillas av barnen, framför allt den äldsta som fått höra hennes tillfredsställda stämma från pappans sovrum sena kvällar.
- ja, oreda.
Diagnos: Mani, störningar i anala fasen, misstänker eventuella ångestsymptom när saker är under hennes fullständiga kontroll.
E. är det äldsta sonen, 12 år gammal och går på fin skola varifrån han kommer hem vid kvart över 7 på kvällarna och har en samling skolböcker hemma som förmodligen väger över 15 kilo. Han tycker om:
- att sitta med pappans Ipad
Han tycker inte om
- sin pappas nya flickvän
- ingefära
- att lyssna på sin pappa - the guy is going tonåring.
Jag känner honom inte så väl. Han tar väl hand om sig själv.
Diagnos: förmodligen ingen. Det blir nog en traditionell bussinessarbetande familjeöverhuvud av den här med när han är färdig med flickorna. Det kommer nog gå fint med dem med.
A. är det äldsta av flickorna och 10 år gammal. Hon är urtypen av an duktig flicka, inte då en duktig flicka-med-bra-betyg utan en väluppfostrad tjej som tydligt tagit över sin mammas kontrollbehov och skulle lika gärna kunna göra mitt jobb. Hon kommer bli en perfekt hemmafru. Innan jag vaknar på morgonen har hon ofta ställt fram frukost och är det något jag undrar över med hushållet så frågar jag motvilligt henne, för jag vet ju att hon vet. Hon gillar:
- att gå upp tidigt på morgonen
- att ta hand om sig själv, hushållet, sina syskon
- att få håret flätat - tack Bea för att jag fick göra min första inbakade fläta ever på dig för två veckor sedan.
Hon tycker inte om:
- att uppträda - hade ont i magen hela kvällen före uppträdandet i skolan dagen efter.
- att inte få det hon vill ha när hon bestämt sig för att hon vill ha ett par nya skor tillexempel
Diagnos: generellt ångestsyndrom, eventuellt liknande hennes mamma när hon växer upp.
C-E. Är den yngsta av boysen och typ 6 bast kanske? Inte helst säker. Han är livlig och trotsig. Han tycker om:
- att leka med sin lillasyster, pappans Ipad eller med vem som helsts telefon.
- springa runt och leka och skrika parken eller göra samma sak i lägenheten som om det vore en jävla lekpark
- bada
- rota bland andras saker
Tycker inte om:
- att gå upp på morgonen
- att gå och lägga sig på kvällen
- att lyssna på mig
- att gå ur badet
Diagnos: Mamman tror det är något fel på honom pga att han typ rycker lite maniskt i sina kläder och sände honom till psykolog förmodligen för att se om han hade någon typ av koncentrationssvårigheter. ADHD vore inte orimlighet men hans bestyr kan mycket väl vara ett resultat av omgivningens förväntningar och klimatet föräldrarna emellan efter skilsmässan. Tror seriöst idioterna att barn inte fattar vad som pågår, tar in och påverkas av det?! Ha?! Psykologen hade föreslått att hela familjen skulle komma dit, och framför allt båda föräldrarna samtidigt. Men hey, det är ju ändå mycket att begära.
M-M. är yngst i barnaskaran och lik sin bror på många sätt. De leker tillsammans och bråkar lika mycket och hon får stå ut med en hel del. Hennes bästa vapen är lipet och det tar hon till så fort det behövs. (Hey, can't blame her. That's just how lillasystrar gets around). Hon gillar
- att borsta sitt hår, länge och väl
- oreos
- mig ibland
- att rätta min franska. Uppskattat.
Hon tycker inte om
- när hon inte får borsta sitt hår, länge och väl
- grönsaker eller när någon försöker få henne att äta grönsaker.
- mig ibland
Diagnos: Svårt att sätta en diagnos i denna tidiga ålder men vissa beteenden skvallrar om viss utseendefixering. Jag satsar på en kommande anorexia nervösa i tonåren. Inte mer än rimligt.
Därutöver har vi ju farföräldrarna som jag sedan tidigare kort presenterat och pappans nya flickvän. Farfar tycker om kött, vin, sina barnbarn och sashimin i sushin. Han tycker inte om vegetarianer. Farmor tycker om sina barnbarn och mycket olja i salladen men inte när barnen inte tvättar händerna innan maten.
Pappas nya flickvän tycker om att spela piano och göra yoga på morgonen när alla gått och bara jag och hon är kvar samt kläder i 90's stil, fast det dåliga från the 90's. Hon tycker inte om för mycket nutella på chokladkakan.
Därutöver kommer en pianolärare två gånger i veckan som jag inte hunnit få någon uppfattning av och en portugisisk städerska. Städerskan tycker heller om pappas nya flickvän och att det är så jävla mycket leksaker på barnens rum men har ett sätt som gör att man kan misstänka en viss förkärlek för pappan som mer än en arbetsgivare. Ytterligare material krävs för diagnos på de sistnämnda.
Det var nog alla mina anteckningar för min forskning.
På återseende.
söndag 15 juni 2014
Dimanche = söndag
Hej igen friends. Tänkte ge er lite franskaglosor i mina rubriker. You're welcome. Jag ljög också igår angående whatsup för nu har mitt wifi på mobilen lagt av som alltid i Sverige. Ni når mig via Facebook, Skype när jag är hemma, eller inte alls. Like back in the days.
Jag var och sprang med Sanna hennes kompis, tillika föredetta landslagsgymnast och personliga tränare, i tullerierna i morse. Först vanlig jogging, sen intervallträning och sen lite småjogging igen och till sist streching. Jag har sprungit ungefär en gång de senaste 2 åren tror jag. Så ni kan ju tänka själv hur bra min kondis är. Kanske blir det ändring på det nu. Förmodligen inte alls.
Det är väl ungefär det, samt ätit lite frukost, lunch och kaka, pratat med min bror och strukit lite barnakläder jag gjort idag. Kan eventuellt strukit sönder ett par shorts. Well done.
lördag 14 juni 2014
...och visst ja. Jag tror jag sa att jag skulle langa ett franskt nummer ni kunde what's upa mig på. Jag fick dock en blackberry som man inte kan ha what'sup på (tror jag?) men ni får gärna köra på på det vanliga numret som jag kan svara på när jag är i lägenheten. Fakum är att jag inte lyckats fixa 3G ens på den franska mobilen. Jag har inte ens internet på undervåningen, dvs på mitt rum. Det är så jävla nice typ?!
Snorungar och gamlingar
Barnapassandet är fortfarande åthelvete. Jag kan inte passa barn, jag vet inte hur man gör. Jag är inte naturligt puttenuttegullig, gosig, busig eller bra på att få dem att lyssna. Jag är tjatig, trött och tråkig. Men jag jobbar på det. Jag ägnar tiden då barnen inte är hemma åt att handla mat med min lilla dra-mat, bädda deras sängar, tvätta och stryka deras kläder och förbereda matlagningen. Det är ändå den bästa delen av arbetet. Jag känner mig som en housewife minus att man älskar barnen för att de är mina egna och minus att man absolut inte älskar mannen i huset. Men det är OK! Det är OK för nu är jag ensam i lägenheten i över 24 timmar och jag har gett mig uuut på Paris gator med min syster och det har varit så jävla trevligt. I fuckin love this city. Det gör jag. Det känns också ok för jag ska ta hand om barn och hus och man i ett dygn till och sen är jag ledig i en hel fantastik vecka för att göra precis det jag gjort det senaste timmarna; traska runt på gatorna, läsa böcker i en park, träna lite franska grammatik, kanske ta en joggingtur och bara vara.
Igår hade vi middag här i lägenheten och barnens farmor och farfar var på besök. Barnens farmor och farfar är gamla, traditionella och väldigt franska. Det är med dem jag ska spendera mina sista två veckor i Provence. Det faktum att jag pratar betydligt mer franska än den tidigare aupairen och att jag, till skillnad från henne, äter kött gjorde att jag genast föll den tjocke, skrockande patriarken till farfar betydligt bättre i smaken. "Det är ju det som är livet", dvs vin och gott kött, förklarar han tydligt artikulerande med en röst som dånar genom betongväggar. Farmorn charmade jag med en gedigen sallad och en, som hon själv vid flertalet tillfällen uttryckte, "delicieuse" gâteau au chocolat efter sushin. Det här med att charma vuxna människor gör jag bra, varför kunde jag inte få ta hand om dem istället? Å andra sidan tänker jag att det är de vuxna, och inte barnen, som betalar min lön. Såatte.
Men vänner, jag lär mig kanske någon gång, och barnen kanske slutar testa mina gränser. Min mamma säger att jag måste visa att det är jag som bestämmer och det är väl det jag ska försöka jobba på imorgon. Nästa gång kanske ni kan få en liten personpresentation. Det kan komma att vara på sin plats för att ni ska kunna hänga med i svängarna. Det finns viss fog för vad den tidigare aupairen uttryckte. "Jag har aldrig träffat så starka personligheter som i den här familjen".
onsdag 11 juni 2014
Alltså hej.
I mitt dagdrömmeri om det vackra parisiska gatorna på vilka jag ska vandra och caféerna och parkerna i vilka jag ska läsa mina böcker under min månad i Paris denna sommar har liksom det här med att jag ska passa barn och bo hos en främmande familj lite grand glömts bort. Kära vänner och läsare av detta nya blogginlägg, det förhoppningvis första av flera som ska dokumentera min sommar i baguetternas land; detta har jag nu, efter ett drygt dygn på plats i Paris, blivit väl påmind om.
Where to start? Jag kastades in i den stora två-våningslägenheten vid 5 tiden igår när de två yngsta barnen redan var hemma. Ett blogginlägg kommer definitivt tillägnas lägenheten i sig. Något alldeles extraordinärt. Hursomhelst. Namnen på de två yngsta barnen i det tidiga piagetianska konktretoperationella stadiet är alltså Marie-Madeleine (franskarnas version av Maria-Magdalena. Hur mycket kristen hybris ska man inte ha för att döpa sin unge till det) och Carl-Emanuel. Casual. De två andra barnen heter Astrid och Eugene och sköter sig själva i betydligt högre grad. Hade jag satt mig ner för att skriva det här första blogginlägget redan igår hade jag pratat om hur söööta och snälla de faktiskt är, hur jag kanske kommer bli en människa som snart gillar barn och hur ju barnen verkligen kommer bli mitt minsta problem.
Nu är inte fallet så, utan jag skriver blogginlägget idag, onsdag när mina känslor ser liiiite annorlunda ut. För, HELVETE vad tålamod de ska till för att ha hand om 4 barn. Såå mycket väntan, på att de ska bli klara med allt vad de har för sig, som de har för sig på ett fruktansvärt långsamt sätt, och så mycket tjat hit och dit om att de ska få göra ditt och datt innan de ska äta, borsta tänderna, bada, gå till parken eller gå och lägga sig. Alltså va? BARN?! Hjälp?! Då vet jag ändå att detta är franska richkids, vilket innebär väluppfostrade varianter av denna varelse som trotts allt säger "Tack Linn" när man köpt glass åt dem på pappas kort eller hällt upp lite schampoo i handen för att hetsa klart det där jävla badet, innan maten, innan, tandborstningen, läxorna och läggdags kl. 20 ska ske.
Imorgon har jag en dag till med Emelie när vi gör allt tillsammans. Därefter ska jag klara det här själv. Därefter ska jag se till att de har på sig skolappropriate kläder på morgonen, för oj då, på en fransk skola ska man nämligen se ut mer som en 50-årig man än det faktiska barnet man är. Därefter ska jag se till hämta dem från skolan, veta vilka dagar vilka aktiviteter gäller. Därefter ska jag laga middag till dem, VARJE DAG samt tvätta deras kläder och därefter ska jag se till att de här barnen blir vettiga (och helst genusmedvetna) medborgare av denna värld.
Mon dieu!
Where to start? Jag kastades in i den stora två-våningslägenheten vid 5 tiden igår när de två yngsta barnen redan var hemma. Ett blogginlägg kommer definitivt tillägnas lägenheten i sig. Något alldeles extraordinärt. Hursomhelst. Namnen på de två yngsta barnen i det tidiga piagetianska konktretoperationella stadiet är alltså Marie-Madeleine (franskarnas version av Maria-Magdalena. Hur mycket kristen hybris ska man inte ha för att döpa sin unge till det) och Carl-Emanuel. Casual. De två andra barnen heter Astrid och Eugene och sköter sig själva i betydligt högre grad. Hade jag satt mig ner för att skriva det här första blogginlägget redan igår hade jag pratat om hur söööta och snälla de faktiskt är, hur jag kanske kommer bli en människa som snart gillar barn och hur ju barnen verkligen kommer bli mitt minsta problem.
Nu är inte fallet så, utan jag skriver blogginlägget idag, onsdag när mina känslor ser liiiite annorlunda ut. För, HELVETE vad tålamod de ska till för att ha hand om 4 barn. Såå mycket väntan, på att de ska bli klara med allt vad de har för sig, som de har för sig på ett fruktansvärt långsamt sätt, och så mycket tjat hit och dit om att de ska få göra ditt och datt innan de ska äta, borsta tänderna, bada, gå till parken eller gå och lägga sig. Alltså va? BARN?! Hjälp?! Då vet jag ändå att detta är franska richkids, vilket innebär väluppfostrade varianter av denna varelse som trotts allt säger "Tack Linn" när man köpt glass åt dem på pappas kort eller hällt upp lite schampoo i handen för att hetsa klart det där jävla badet, innan maten, innan, tandborstningen, läxorna och läggdags kl. 20 ska ske.
Imorgon har jag en dag till med Emelie när vi gör allt tillsammans. Därefter ska jag klara det här själv. Därefter ska jag se till att de har på sig skolappropriate kläder på morgonen, för oj då, på en fransk skola ska man nämligen se ut mer som en 50-årig man än det faktiska barnet man är. Därefter ska jag se till hämta dem från skolan, veta vilka dagar vilka aktiviteter gäller. Därefter ska jag laga middag till dem, VARJE DAG samt tvätta deras kläder och därefter ska jag se till att de här barnen blir vettiga (och helst genusmedvetna) medborgare av denna värld.
Mon dieu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)