Med full vintermundering och resväska proppad med kurslitteratur springer jag hela vägen hemifrån till stationen. En sträcka på ca 2,5 kilometer går dubbel så snabbt som det gör i vanliga fall. Jag hade inte försovit mig, jag spillde inte ut mjölk över hela golvet, fick inte problem med packningen eller svimmade i duschen. Jag var bara mig själv, iklädd min vanliga okapacitet att skynda mig och göra något snabbare när det krävs. Orden som snurrade i mitt huvud hela vägen var bara att jag aldrig skulle hinna och flera gånger på vägen övervägde jag att ge upp och gå tillbaka och inse att jag nog skulle tvingas spendera helgen i Uppsala i alla fall. Jag hörde också min tidspessimistiska fars ord eka i huvudet. Han som så många gånger försökt få mig att ändra mina vanor. Jag tänkte att det är idag det händer, idag kommer slaget, idag straffar det sig.
Nog han jag. Med inte så mycket som en sekunds marginal snubblar jag in på tåget flåsande som en hund i fyrtiogradig värme. Ännu en gång lyckas jag, får min ståndpunkt om att det inte lönar sig att vara i tid bekräftad och lärde mig inte ett knyst av det hela.
Som en chef. Alltid som en chef.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar