Man sticker ännu en gång, med en uns av tro och hopp, in laddaren i uttaget. Det händer. Den röda lampan tänds och laddningen är ett faktum. Önskar, önskar, önskar att jag hade gjort det närmaren en bekvämare plats like soffan men jag är dömd till de höga stolarna i köket. Jag vågar inte ta ut laddaren innan min flytt.
Om exakt två dygn befinner jag mig troligtvis i mitt lilla rum på rundelsgränd, med ganska stor säkerhet i Uppsala city. Nerverna börjar stämma in. Kommer folk vara snälla? Kommer de vara för pretto? Kommer jag palla plugget? Hur ont kommer det göra när jag går in i väggen. Att jag gör det har jag redan räknat med.
Likt Johanna råkade jag ut för en lite fadäs med bilen häromnatten. Klockan var dryga 01.30 och jag skulle just ta mig ur den lilla återvändsgata Matilda vita villa ligger placerad på. Efter ett misslyckat försök att vända kolossen till Saab jag brukar rulla i bestämde jag mig för att, med den dåliga sikt natten hade att bjuda istället backa. Jag vrider, tvärtemot vad man lärt sig att inte göra frenetiskt på ratten i jakt på en rak färdriktning samtidigt som jag har ett lätt men konstant tryck på gaspedalen.KkkttrrSSsKktrRRRrsk. Jag trodde, kanske önsketrodde att det var busken men av skrporna på bilen att läsa, var nog trots allt var stenmuren strax brevid jag skrapade. Den bakra sidskärmen på höger sida behöver troligtvis tas bort och lackeras om. Pappa beräknar självrisken till 3000 kronor. Mina föräldrar verkar - Gud i himelen lär undra varför - ha förlåtelse och mercy att ge mig. Jag lägger undan till den dag fakturan kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar