När jag var liten var jag väldigt liten. Kortast, smalast, yngst och allmänt minst överallt och i alla situationer. Sen kom puberteten osvosv. Det var därför länge sedan jag känt mig som den söta lilla flickan. Men nu har det fan hänt något.
På jobbet har jag liksom lyckats bli den lilla söta, förvirrade, utländska flickan som inte riktigt hänger med och förstår - fin och titta på, hysteriskt rolig att skoja med. Jag tycker inte att det är jobbigt, jag tål att skojas med och jag är väl inte sen att skoja tillbaka, men det hela är jävligt confucing. Jag ser mig inte som söt. Ser de inte att jag är synisk, intelligent, realistisk och driven? Ser ni inte att jag egentligen är en bitterfitta?!
Och vad är egentligen myten om den svenska tjejen? Kommenterer till svaret "swedish" är ofta ett "nice!" med eftertryck och inte sällan ett "oh, i love sweden" när de i själva verket visar sig några sekunder senare att de aldrig varit där. Nog för att det kan vara smidigt att utnyttja det faktum att man som svensk verkar stå högt i rang men man det gör också att man sig liksom inte på om begriper om intresset ligger i mig som person eller som svensk.
Självbilden förändras. Jag tar mig från att känna mig som någotslagt utseendemässigt avarage till att befinna mig i de högre klasserna men också till att känna mig dummare något som svider och smärtar. Jag är ju SMART FÖR FAN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar