Soffan har återvänt och saker och ting ska återgå till det normala. Vi har hunnit med några ypperliga dagar tillsammans. Hon gav mig den dos bitterfitta jag behövde för att klara resten av tiden här i Paris utan abstinens. Fan bitterfitta är liksom något annat. Tack Soffis.
Paris har regnat i princip från den sekund sofias plan landat tills dess dagens lyfte. Jag tror hon varit nöjd ändå, det har jag. Vi har varit lite artsy, vi har försökt och misslyckats ragga fransmän samt kanadensare (kanadensare som jag ställer den intelligent frågan om varför det pratade franska... asså, vad i HELVETE), vi har druckit vin, upptäckt genialiteten i mohito och testat en god tequila-öl. Vi har fyllekäkat gröt och vi har promenerat. Sofia har handlat och jag har provat en massa kläder för att inse att jag bara är inne i en av de meningslösa perioderna när ingenting passar. Mest av allt har vi pratat och pratat.
Min värld vändes lite upp upp och ner sissådär i tisdags när jag skulle ha mitt möte med chefen då mitt tremånaderskontrakt på lördag går ut och mitt fortsatta arbete på La Perla skulle diskuteras. När jag berättar att jag planerar lämna Paris runt 20:e juni kommer sålädes en förlängning av kontraktet inte vara aktuellt. Vad som skulle vara aktuellt var nämligen en tillvidareanställning och att göra en sådant för en månad skulle liksom inte funka. Hence, jag skulle plötsligt från och med 5 maj inte längre ha något jobb. Att söka ett nytt jobb för en och en halv månad kändes övermäktigt och att stanna i Paris som tänkt i juni utan jobb högst oekonomiskt men att åka hem redan i början på juni ytterst motbjudande. Jag bestämde mig således för att gå tillbaka nästa dag, lägga på mitt sötaste leende, mina bästa övertalningsskills och kortet "jag-stannar-juni-ut". Det visade sig funka med hjälp av ett brev som liksom ska lösa administrativa hej-och-hån-med korttidskontrakt som han annars inte kan ge mig. Jag har till nästa vecka på mig att bestämma mig men, kära vänner, jag tror ni kommer få vänta mig först i juli.
Det var en sammanfattning, but i'll keep you posted. Hursomhelst, ikväll kanske jag ska träffa nörden. Wish me luck. Jag känner redan nu hur allt kommer sluta i lost in translation.
Jag fick dessutom reda på i tisdags, att Mathilda, den svenska tjejen jag träffat mycket här, åkt hem då en av hennes bästa vänner tagit livet av sig. Jag kan inte ens tänka mig in i situationen hur det skulle vara att uppleva något sådant. Min sista hälsning till er i detta långa, trista och ihoptryckta inlägg blir således: Tar ni livet av er så dödar jag er.
Sådär får man inte göra egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar