Sen sist

En vecka har gott, bloggsuget försvunnet. Plikten kallar dock för ett av mina förmodligen sista inlägg. Broborn har kommit. Broborn har åkt. Som vanligt kommer hon full av anekdoter, nyfikenhet, funderingar, massa oklarheter och framförallt mycket sköj. Vi har turistat lite men mest såklart hängt runt, myst, umgåtts lite med Julias franska kompis, ätit gott (och glutenfritt) hängt med min syster och kollat lite nattliv. Förhoppningsvis kan Brobbi ge er en mer ingående kartläggning av vad Paris, och kanske min språkkurs, gav henne. Men hon verkar positivt överraskad av staden, något som värmer mitt hjärta. 

Igår var det Frankrikes nationaldag och Julias oliv anlände preciiiiis in time till de sprakande fyrverkerierna. Inte mindre än en 40 minuter lång fyrverkerishow framför eiffeltornet välkomnade honom. Självklart också obehagligt mycket folk. Det var crazy, men ändå mäktigt. 

Nu väntar ett par dagar i deras sällskap, följt av mammas innan kidsen kommer tillbaka och resan söderut bär i väg. Räkna inte med några blogginlägg därifrån. Inte säker på om det kommer finnas internet i den gamla 10-rummaren som enligt barnens baktalande mamma förmodligen hade sin glanstid på 1800-talet. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska förvänta mig av det. Byn är liten och det kommer bli intensivt som satan, speciellt mycket egentid är nog bara att glömma. Jag kommer lösa det. 

I'm out

Parce que je suis une 90s bitch

Ytterdörren stängdes precis av Arnaud som inte kommer tillbaka förrens nästa onsdag. Tills dess har jag alltså lägenheten FÖR MIG SJÄLV, för Julia och för Sandra som snart kommer. Det blir kollektivet, Parisversionen. Det kommer bli najs.

Inte mycket har hänt sedan sist. Vädret har varit lite sissådär och jag och Julia har avverkat otaliga uteserveringar, browsat 12e och handlat lite. Jag har ju ett tag varit på jakt efter en lång kappa. En lite tunnare modell att dra på sig kyliga sommarkvällar, sen vår eller tidig höst. Igår sprang vi på Cos på en variant till halva priset och reahora som jag är kunde jag ju liksom inte låta bli. Den är i ljust jeanstyg. Det känns lite cray. Men fresh. Eller? Jag har redan använt den men prislappen sitter kvar. Ska suga lite på det. *SugSug* Julia köpte en vit lite fladdrig kjol. Vi handlar bara om den andra handlar. Eller-koeffecienten maxad. Alltid. Eller?

Jag tror jag konstaterat detta förut i bloggen men jag slutar liksom inte förvånas över Paris som staden med de förlorade själarna. Så många tappade människor, vilsna i livet, förmodligen många gånger höga på diverse naturliga och kemiska instanser och säkerligen flera gånger i en psykos. Så många människor i långa, djupa och långt bortifrån tagna konversationer med ett annat själv i samma kropp. Så många tragiska livsöden man springer förbi på gatorna, i metron. Så många man kastas in i och glömmer bort. Jag blir som stum. Vad gör den här staden med folk?

De två senaste dagarna overksamhet har fått oss på krigsstigen för lite kulturraffande. Idag ska vi bege oss till musée d'art moderne de Paris. Det ska bli spännande. Vet ej vad man ska förvänta sig. Sen blir det förmodligen lite mer promenerande, fler uteserveringar, mer carpning.

Hejsålänge

La nouvelle semaine

Den nya veckan välkomnar oss med lite efterlängtad sol och jag er med en liten efterlängtad uppdatering. (Hybris?) Jag förmodar att de flesta av er förstod att det förra inlägget författades av Julia, även om hon glömde skriva under med sitt namn precis som hon glömde överskriften. Som ny här i bloggdjungeln så förlåter vi henne och tackar så hjärtligt. KUL, tyckte jag! 

På lördagen steg vi upp sent och begav oss så långt norrut man bara kan komma för att besöka marknaden St Ouen, en ganska radikalt annorlunda del av Paris. Ju fler stopp på metron norrut vi kom, ju ovanligare blev vår vita hudfärg. När vi steg utfrån tunnelbanan och gick under periferiquen, motorvägen som omringar paris och markerar innerstadens yttre gränser, var vi slutligen framme. Vi gick förbi en hel del och ytterligare en hel del piratkopior, strassiga kläder, fulsmycken, förlängningssladdar, gamla tjockteveapparater och vattenpipor och så småningom öppnade sig en smärre skattkamare av gamla antikviteter, annorlunda moderna möbler och en hel del äkta vintigekläder. Även om prislapparna inte tillät oss köpa mycket av det här var det så häftigt att hitta sånt här på riktigt, att bara gå runt och kolla på de små hålen i vägen som ibland var som sex kvadratmeter museeum. 

Julia hittade en gammal Louis Vuittonväska som hon rykte i ganska länge innan hon ledsamt gick därifrån då kontakterna inte räckte till, kortet bråkade och prislappen fortfarande ändå var lite tveksam. Tror jag. Vi cyklade ner mot stan igen till Sanna och såsmåningom vidare hem till mig, utan Louis Vuittonväska, men med en ny liten klocka runt Julias handled, glada av äventyret som varit. 

Klockan var runt 8 när vi var hemma och hade handlat och än visste vi kanske inte att vi ännu inte avverkat hälften av de vakna timmar vi skulle ha avverkat. Kvällen spenderades nämligen, tillsammans med några Limerick-peeps m.fl på en klubb vid Pigalle. Nog hade jag innan hört talas om den där Carmen, jävligt trendigt hade jag hört (visserligen då för två år sedan) Det visade sig att var ett picky ställe, gratis, men bara folk som såg tillräckligt stylish ut, fick komma in. Efter en liten diskussion med den fruktansvärt självgode och äcklige killen vid ingången fick vårt lilla gäng komma in. Förmodligen delvis för att vi då, strax efter midnatt i princip var de allra första på klubben. Stället har tydligen varit nattklubb i över 100 år och beboddes en gång i tiden av författaren till den kända Carmen-operan. Stället var storslaget med och med en interiör i rokoko-stil. Två dansgolv, ett med kaos-dålig musik och ett med bra hiphops. Jag och Julia valde självfallet de senare, nedre, varmare och svettigare och dansade oss blöta av svett. Vi minglade med parishipsters, dryga pr-killar, trevligare killar och lite med François Hollands son och hans gäng.

Som vanligt krigade vi en bra stund för att hitta ett sätt att ta sig hem innan det blev taxi även denna kväll. Det där med nattransport är ändå något de skulle kunna bli bättre på i den här staden. Fo sho. 

Ytterligare en novell när en bara skulle skriva en liten kort update. Imorgon flyttar Julia in här en vecka och på onsdag kommer Sandra och Julias kompis franska kompis Ann från Dublin. Jag tror vi har mycket gottigheter att vänta. 

À bientôt, lovelies!!!

Kära Linns bloggläsare,

Här är jag, övertalad till att skriva ett gästinlägg. Jag hyser vanligtvis en viss aversion mot det skrivna ordet, det skapar ett visst obehag att det står kvar för evigt och lätt kan misstolkas. Psykologprogrammets politiskt korrekta klimat har fått mig att ständigt gardera uttalanden som görs. Eller? På tal om pk-hetsen fungerade Johannas senaste (?) inlägg som diskussionsunderlag för mig och Linn här, vad är det egentligen som spelar roll? På riktigt liksom. ETT LITET SIDOSPÅR. Är inte riktigt bekant med bloggformatet.

Jag anlände till Paris i tisdags. Efter en pissig jävla flight, på grund av min snålhet, flög jag först Gbg-Sthlm för att sedan fortsätta till Paris. I och med att den första turen var inrikes och försenad, hade jag  minimalt med tid att byta terminal och gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. När jag står i kön till den sistnämnda hör jag mitt namn ropas i högtalarna. Feluttalat, givetvis. Så det blev en kenyansk (här tänker jag - får en skriva så?) löpning till gaten. Och jag som alltid drömmer om att resa så jävla avslappnat och världsvant.

Väl framme i Paris blev jag mottagen på bästa franska vis av Linn. Hennes systers lägenhet i Montmarte är superpretty. Tisdagens morgonpromenad tog mig på 10 minuter till Sacre Couer som bjöd på en utsikt över stora delar av Paris. Därefter skedde det som tidigare nämnt lite svårigheter med lokaltrafiken, där jag underskattade fransmännen. Jag tänkte, det klart att de bara ropar upp de olika stationerna i högtalarna och inte har en display för oss som har problem med språkförståelsen. Hade jag bara varit lite mer uppmärksamhet hade jag ju noterat att det fanns en dislpay som meddelade exakt vad nästa stopp var. Anyways.

Paris har hitintills bjudit på långa frukostar, parkhäng, dumplings, långa promenader när vi inte hittar några hyrcyklar, uteserveringar, anka och cykel(tur)er. Cykelturerna är något problematiska för en person med katastroftankar. Jag tänker att det är ganska så stor sannolikhet att jag kommer bli nerprejjad av en buss, men har börjat förlika mig med den tanken. Ändå skönt. Linn däremot är totalt orädd. Har inga problem med att ta vänstersväng över en trefilig väg osv. 

Igår tog vi tag i livet rätt sent, men tog på eftermiddagen tag i oss själva och tog oss till Grand Palais för att kolla på en utställning med Robert Mapplethorpe. Väldigt väldigt bra. Väldigt väldigt mycket kuk. Och mycket svarta män som porträtterades (objektifierades?) som Linn och jag i diskussionen efteråt hade svårt att förhålla oss till. Patti Smith var även med, och jag blev sugen på att läsa hennes bok Just kids ännu en gång. Lästips! Därefter begav Linn sig hem för att byta om, och jag till parken framför Eiffeltornet för att läsa. Efter 10 minuter börjar en man några meter ifrån inleda en konversation med mig. I ett försök till Linn-anda, "varför kan en inte prata lite?", så svarar jag artigt. Men kan samtidigt inte låta bli att bli obekväm och känna "varför kan en inte få sitta och läsa sin jävla bok ifred?". När han Règis Blain lämnar mig säger han att jag ska adda honom på Facebook så kan han visa mig okända delar av Paris. Tack, men nej tack. 

Kvällen fortsatte med vin på en av balkongerna i Linns lägenhet. Klockan hann bli rätt mycket innan begav oss till ett väldigt trevligt område där vi tog ett glas och fortsatte prata om livet. Vi missade sista metron hem och började leta hyrcyklar. I en timme ungefär. Till slut gav vi upp och tog en taxi, även om det kändes som ett misslyckande.

Ikväll ska vi gå ut med fransmännen som Linn träffade i Limerick. Det ska bli spännande, min franska är väldigt bristfällig så får kanske erfara ett visst socialt utanförskap. Med det löser sig. 

Jag ber om ursäkt för det långa inlägget. jag kan inte hjälpa att slås av att ni kanske tycker det här är fullständigt ointressant. MEN. Tack för mig. Ridå.

Juli(a)lycka

SCHULIE har anlänt! Sent i tisdagskväll stog hon med sin lilla väska utanför araben på hörnet uppe i montemartre som bestämt. (Att säga araben är inte det politiskt okorrekta sättet att tala om den lilla kvartersbutiken, utan det ända.) Det var en sann glädje att återse hennes fräkniga lilla ansikte efter nästan en månad på olika håll. Vi traskade upp de 5 trapporna utan hiss med väskan, tog oss in i min systers lägenhet och började över ett litet glas vin, ost baguette och mango (en ville ju ge na hela paketet i välkomstsupé) ta igen den missade månaden i samtalsämnen. Ett projekt som fortsatte hela dagen igår, och förmodligen två veckor framöver.

Igår bjöd på förutom totalförvirring i lokaltrafiken, lyxfrulle hos mig, cykelturer, shopping, sightseeing, kanalhäng och restaurangbesök. Solen lyste på oss och Paris showed it's best. Det var en ganska fantastic dag och fler står att vänta. Idag inmundigats frukosten hos Schulie, dvs i min systers lägenhet och sen ska en spännande cykeltur mot 19e och parken Buttes de Chaumant ske. Det blir ny upplevelse för oss båda. I look forward.

Det slår mig nu att jag tänker, i klassisk Paris-anda, försöka få tillstånd ett gästblogginlägg. Visst vore det på sin plats?

Fer à repasser = strykgärn

Idag har jag lite att berätta. Jag har stannat inne hela dagen. Tvättat, strukit, ätit frukost, strukit, vilat, strukit, ätit lunch/middag och nu sitter jag här. Förklyningen verkar inte vilja lämna min kropp och jag har därför beslutat mig för att ta det väldigt lugnt idag. Väldiväldi lugnt.

Jag har de senaste veckorna, i sällskap med mitt hushållsarbete lyssnat på flera sommarprogram, Värvet-intervjuer och nu ett par P3-dokumentärer. Efter rekommendationer tog jag mig imorse ann Fredrik Wikingsson sommarprat. Jag var egentligen inte så sugen då jag visste att han skulle prata om "gamla människor" och jag alltid sett med viss skepsis på tendensen att bunta ihop "gamla människor" till en homogen, rasliknande grupp människor som alla är lika älskvärda eller gaggiga och sjuka, beroende på vem som pratar. En bit in i samtalet var jag fortfarande inte imponerad och tänkte att nog har de gjort mycket bra den där duon men på senaste åren har nog mest deras mediakåthet gått överstyr. Jag har liksom inte pallat mer. Men så ganska plötsligt, så kommer det där slutet och jag kan liksom bara inte hjälpa att bokstavligt bryta ut i gråt. Asså va?! Så fint ju! Skönt att det inte var någon hemma...

Ikväll kommer Julia. Jag är taggad!

Londres

I helgen har jag varit i London, min gamla kärlek tillika första tillflyktsort och hemifrån-hem. Det var på många sätt ett kärt återseende. I helgen har jag dock upplevt ett nytt London som jag tidigare inte sett. London från barnens, och framför allt, London från överklassens perspektiv. Nog har jag förstått att det finns pengar i den här familjen, men för varje dag som går överraskas jag av vad livet som svinrik verkligen innebär.

Själv är jag medveten om att jag är lyckligt lottad som född in i en svensk meddelklassfamilj, kanske så mycket svensson det bara blir. Jag har haft turen att nästan alltid få åka på semester minst två gånger om året och är väl pinsamt medveten om att jag nog var ett ganska bortskämt barn. Jag kunde lipa mig till det mesta och behövde inte ta något större ansvar för att hushålla med egna pengar, tvätta mina kläder eller laga min mat. Men alltså det här, dessa barn; det är något annat. Emellanåt måste jag bara vända bort mitt huvud för att dölja min gapande mun av häpnad. Hakan liksom tvingas ner och ögonen spärras tvångsmässigt isär. SÅ BORTSKÄMDA UNGAR JAG TROR JAG DÖR?!

Vi tar bilen till stationen, så klart, i en hejjääävlarns fart. Pappan kör värre än Sandra Lund, samtidigt som han smsar, ringer, pratar med mig, barnen, lyssnar på radion, och filar naglarna. Snart efter ankomsten till det fina hotellet bärs det iväg till Harry Potter studios, ett par kilometer utanför centrala stan. De yngsta barnen har bara sett en film, de äldre lite fler, men har inte jättebra koll på karaktärerna. Kanske är det jag som uppskattar mest att gå se hur specialeffekterna skapas, se de gamla inspelningsplatserna, kläderna och iscensättningarna, barnen vet ju varken vem Luna Lovegood eller Sirius Black är?! Men don't worry friends, jag var där för att berätta det för dem. Det blev dock exalterade när man fick åka på egen kvast och de spelades in någon film där man klippte in kidsen på kvasten i HarryPottervärlden. Sen erbjöds man såklart till orimliga summor köpa filmerna och bilderna som togs. Pappa köper allas bilder, allas filmer. 95 pund. Inga konstigheter. I gåvoshoppen i slutet vill alla ha varsin trollstav från karaktärer de inte särskilt bryr sig om vilka de är. 30 pund styck. Inga konstigheter. Som tack får pappa massa pussar på kinden. Vilken fantastisk man till pappa de har.

Vi gör också besök hos pappans gamla barndomskamrater. Ett tvillingpar som bor ett par hundra meter ifrån varandra och deras respektive familjer. De bor i Knightsbridge, ett fint kvarter vid Harrods med var sin blond dam och döttrar. Den ena av dem har ny flickvän sen ett halvår tillbaka. Hon är svensk, lång, blond och bär en högklackade skor och en kort klänning trots att det ca 15 grader och regn ute. Hon verkar snäll. Lägenheten har 5 våningar. Lägenheten har bastu, och en pool på bottenvåningen. En pool på bottenvåningen, i en lägenhet i centrala London, en av världens dyraste städer. Inga konstigheter.

När barnen andra dagen vill komma tillbaka till Arnauds vän för att låna poolen får jag några timmar ledigt. Jag passar på att ta en trip down memory lane, närmare bestämt östra London, Spitalfield market och Brick lane. Det är lördag och marknad. Marknaden är bättre än jag minns den och jag suger in det gamla livet. De spännande stånden med blandad skit och blandade fantastiska vintagefynd, lukten av bengalisk mat blandat med vindpustar av marjuana, de välformade löven i latten och de så många alternativa, snygga människorna på gatorna. Jag får precis vad jag behöver innan jag lite kaosartat tar mig tillbaka till den västra, välbärgade delen av staden. Tillbaka till barnen, pengarna och verkligheten.

Vi hinner med besök på Tower of London, brunch på en Gordon Ramsey-restaurang, sushi på hotellet och allmänt tråkigt väntade på Arnauds europeiska alumnigäng från universitetet i San Diego, den verkliga anledningen till resan. Vi återvänder till lägenheten i Paris med väskan fylld av nya souvenirer, fynden från rean på Harrods, och smutsiga kläder som fyller inte mindre än sex maskiner.

Nu, såfort berget av kläder att stryka är bestiget börjar min 2,5 veckor långa ledighet. Imorgonkväll kommer äntligen min älskade lilla Julia och vi ska göra Paris tillsammans, utan barn och utan måsten.

Livet har sett värre ut.