Är det inte något speciellt med första dagen på det nya året. Ingen dag är så stillsam, mörk och tyst som just den första dagen på et nya året. Samtliga i familjen är trötta. Halvhjärtade god fortsättning-önskningar delas ut, samt sparsamma erfarenheter från gårdagen. Man har sovit förbi den mörkaste tiden på dagen. Ingenting uträttas. Allt svävar lite lätt som på tunga regnmoln. En melankolisk ambivalens är resultatet av gårdagens fullständiga lycka, dagen trötthet, sorgen över att ett bra år just tagit slut och de nyfikna och ängsliga förväntningarna på vad det nya året ska ge oss.
Jag går klädd i min munkjacka med dragkedjan hela vägen upp för att täcka det brutala sugmärket signerat Johanna Arntsen som pryder min hals och tveklöst mest misstänkligör en annan, i detta fallet helt oskylig, man. Sugmärket bär jag endå med mig i ett par dagar för att starkare kunna minnas gårdagen. Minnas Josefin och Tobias i garderoben, minnas den kanske bästa barnafödandet någonsin med min man, minnas Sofias sensuella annanasätande, min och Emmas årets-första-bästa-intryck inne på toaletten, evigt dansande till musik man tycker om med människor man tycker om.
Jag hade höga föväntningar på nyårsafton och det tillät jag mig ha. Jag visste att vad som än händer kommer den kombinationen av människor som var där göra att det blir kul. Jag blev inte besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar