Början på slutet?

Lola gick iväg på yoga för ca 1,5 timma sedan. Sedan dess har jag (än så länge) lyckats förstöra både damsugaren och en tallrik i microugns/ungsfanskapet. Alltså va? När blev jag en jävla klant som förstör allt jag rör vid? Så jävla tröttsam grej och framförallt jobbigt när hon kommer hem, jag ska se henne i ögonen och erkänna för att sedan be att få låna lakan till min kompis. BÄST FAN du inte typ mensar ner lakanen nu Julia.

På det humöret.

Igår var jag på avskedsfest av två belgiska brudar som liksom är i vårt "gäng". Jo det finns nämligen ett litet erasmusgäng på ca 15 pers jag mer eller mindre är en del av. Ytterligare en kväll finner jag mig svintrött, nykter och går hem fett omotiverad efter förfesten. Alla tror de älskar varandra. Jag vet att det kommer glömma bort varandra efter 3 månader. Jävla losers.

Idag tappade jag min mobil i marken för 150:e gången. Denna gången sprack skärmen. QL.

Idag skulle jag också på möte får någon typ av läxhjälp för maroccanska kids, typ tamamgrej, kl 14. Maroccansk tid betyder det tydligen 15.15. Man bara YOU'RE FUCKINK WELCOME!¨

Jag är lite stressad för mina studier.

Min lugg är lite för kort. Ni vet för lång för att vara kaxig feministlugg. För kort för att vara kaxig... politisk neural lugg. Men det är ju faktiskt inte ett riktigt problem. Mest en reflektion.

Jag har kommit fram till två obotliga tillkortakommanden här i livet. Jag har aldrig i mitt liv lyckats steka en duglig omelette och jag har fruktansvärt svårt attt stoppa ett täcke i sitt påslakan. Det är såå svårt!

Just det, jag har pajat den nya duschslangen också. Jag har provisoriskt stoppat tillbaka den och tänker låta min roomie tro att hon pajar den för första gången nästa gång hon duschar. Kändes verkligen som det enda rimliga.

Roadtrip

Idag har jag haft en så jävla trevlig dag. På schemat stod en roadtrip med min svenske vän Jakob och hans besökande kamrat. Jag erbjöd mig att följa med i egenskap av chaufför då ingen av dem besitter rätten att lagligt ta sig fram med motorfordon. Målet var Corde-sur-ciel, stället jag besökte med erasmusgänget för länge sedan i ett pissigt regn. Idag sken solen. Som ni alla vet är vägen målet lika mycket som målet, eller hur man nu säger. Inte riktigt så förmodligen... HUR som helst var det verkligen fallet denna gång. Till somrig musik och med nedvevade rutor tog vi oss fram i ett toscanaliknande, böljande langsskap med vinrankor, vinrankor, små fina hus och mera vinrankor längst slingrande smala landsvägar i Frankrikes franskaste idyll. Det var dröm.

Imorgon kommer regnet, min flatmate (=måste städa!) och verkligheten tillbaka och jag måste återfinna mig med mina studier på biblioteket. Ah well.

I blindo

Ni minns kanske att jag och Julia förra året dansade med Francois Hollands son? Well, nu har jag dansat med en i franska fotbollslandslaget. Bugg. Han var i form. Inte jag.

***

Jag blundar. Från ett hörn av baren bara tre meter bort hör jag honom ropa "Axe! Axe!" Jag försöker lokalisera var ifrån rösten kommer och går fumlande framåt. Går in i någon. Vi börjar om. "Axe! Axe!" Händerna framför mig. Jag hittar fram. Så går det till tydligen, fast med boll, konkurrens och press.

Oklart? Så är det kanske när man är blind också. Igår var jag på en bar med Benny och hans blindfotbollslag som hade vunnit franska ligan. Han är "guide" vilket innebär att han styr spelarna när de ska göra mål. När jag kom till barren vid 10 hade de redan firat ganska väl. It was cray.

Lebbauran

Så var det ju den om när presentationen var gjord, tysken sprungit iväg och min andra gruppmedlem vänder sig till mig på väg mot metron och säger:
"Linn, får jag fråga dig en sak?"
Jag: "Jo, visst."
Hon: "Est-ce que tu aimes les femmes?" (Tycker du om tjejer?)

Vaccances 2.0

HEJ GÄNGET!!!

Humöret är nu bättre än sist jag skrev. Presentationen blev högst medioker, ett resultat efter alla de timmar jag la ner (när solen dessutom stekte utanför) inte känns skitkul. Trots det skrattade jag mig hela vägen hem över det faktum att skiten är ÖVER och att jag aldrig mer kommer behöva interagera med tysken. Det känns såå skönt.

Sen i fredags har jag då varit på semester och har haft besök av min kära syster och hennes kompis Guillame. Samma sekund som de kom till Toulouse gick vädret från att i två veckor bjudit på sol och högsommarvärme till spöregn och pissekallt. Förrutom vädret då, som ändå blev bättre, så har helgen varit supertrevlig. Vi har bara ätit på en massa asgoda restauranger och jag känner själv att jag börjat upptäcka nya finesser med Toulouse. Så att well, det vi gjort är ungefär att äta, sitta på terrasser, kaffe, cykla, någon kyrka lite butiker och promenader. De var nöjda, jag var nöjd.

Nu börjar lugnet återfunnit sig och mina planer för veckan är ungefär lika med noll. Men det känns gött. Kanske ska försöka att inte glömma det faktum att jag har en inlämning och fyra tentor om ça två veckor att förbereda - allt för att kunna till fullo hänge mig åt ankomsten av Mademoiselle Adern!

Moment captured

Hej bloggen.

Jag sitter här med min grupp. Jag är på lite bättre humör idag. Jag har inte sovit så bra pga arg, stressad. Hur är det ans möjligt att grupparbeten varje gång (och i synnerhet denna) skapar så jävla mycket KÄNSLOR?! Eller jo det förstår jag för det är typ det vi jobbar med men ändå kan min grupp liksom inte se det, gara kopplingen mellan alla terorier och vas som händer i vår grupp. Processer och arbetssätt som går emot allt vi lär oss. Eller i alla fall inte tysken. Han är för tillfället på G och härja med sina analyser; långdragna, självklara, med teorier vi inte presenenterar och det BRINNER i ögonen på honom. Jag kan höra adrenalinet pumpa när han pratar om Wheelan; BIBELN. Jag har gett upp att försöka öppna munnen. Det är inte läge. Han kanske hoppar på mig, jag vet inte. Han är galen. Han är helt jävla galen. Om 8 timmar är det över. Det är allt jag tröstar mig med.
I början sket jag fullstänigt i det här grupparbetet men nu när jag lagt ner så jävla mycket tid ska vi fan ha ett bra betyg här. Får jag inte det så finns cet risk att jag dödar tysken.

Vi ses på andra sidan. På andra sidan 15-minuters-presentationen of doom.

L'exposé

Jag håller för tillfället på med ett grupparbete, en présentation jag ska göra i monsterkursen. Jag hade ju fearat redan från början att göra ett grupparbete, att vara ett problem för min grupp. Well, I am. 

Det är alltså en presentation på 15 minuter plus några minuters frågestund det är frågan om, och MIN GRUPP ÄR SÅ JÄVLA SERIÖS?? Presentationer à la mysologprogrammet med strumpteater, stagade (obs läs igen med engelskt uttal) paneldebatter, ladies night eller rap-performences är här INTE välkommet. 

Problemet är kanske framför allt motivation. För mig är det här en skitkurs i arbets- och organsiationspsykologi, ett ämne som intresserad mig måttligt, utlärt på ett språk har har svårt för ett sätt som är allmänt tråkigt. Jag är på erasmus och vill maxa min fritid, minimera min studietid och satsar på ett betyg på 10/20, dvs godkänt, inte mer. De andra i min grupp vill jobba med det här, bryr sig och behöver ett bra betyg för att komma in på sin organisationspsykologimaster. JAG SLÅR MIG PÅ BOLLARNA, som en säger här, när en inte bryr sig. 

Självklart har denna lilla intressekonflikt börjat komma till ytan och viss irrition har anats från mina gruppmedlemmars sida. Och jag förstår dem, I really do. Jag tror till och med att de förstår mig. Tydligen kommer dock vårt betyg vara gemensamt, så vi liksom måste enas. Well, jag måste acceptera. Jag har således nu dödsjobbat på skiten hela helgen.

***

Okej jag skrev det där för två dagar sedan utan att avsluta och då var jag redan irriterad. Det är ingenting mot vad jag är nu. Dagen innan vi ska redovisa, och vi fortfaranda har flera timmars arbete framför oss. Låt mig förklara situationen. I min grupp finns en tysk (ej erasmus, flytande franska osv) som är trevlig och snäll men också DUM I HUVUDET. På det sättet att han är för snäll för att man ska kunna bli arg men också helt omedveten om hur tjurskalligt jävla tvärsäker han är på sin sak, såklart utan att ha anledning till det. Under hela grupparbetets gång har jag försökt initiera att jag trot att det kan vara ganska relevant för oss att fokusera på grupputveckling, ett visst steg och på Wheelans teoribildning (tack sammanfattningar på svenska by mysologklassen <333333) Men nejnej. Linn, du hara fattat fel. Och jag har ju tänkt att "Jo, men han låter ju såpass säker på sin sak, och jag är säkert bara lost in translation." Men han ändå försökt lobba för Wheelan för att liksom ändå få in nåågot av mitt jobb i det här arbetet.  Till imorse när han insett allt vi jobbat på i en vecka är irrelevant och att jo, det är nog de första stegen som är viktigast och gjort om gela presentationen under nattent. Vi jobbar på det gela dagen och bestämmer att, efter att jag försökt väl förklara, integrerar Weelan...

alltså jag orkar inte förklara men summan av kardemumman är att jag slösat 100 timmar på skit för att jag lyssnat på honom när han för ça 2 timmar sedan insåg ATT HADE VI GJORT SAKER OCH TING PÅ MITT JÄVLA SÄTT HADE VI VARIT KLARA INNAN HELGEN.

HELVETE VAD ARG JAG ÄR NU VET INTE VAR JAG SKA GÖRA AV DET????

Och jag vet liksom att allt härstammar från cet faktum att jag har NOLL jävla legitimitet som svenska borttappad erasmusstudent som inte kan uttrycka sig. 

Jag ska eventuellt gråta en stund nu, onanera eller googla bilder på blöta katter för att komma på andra tanker. Vet ej vilket som är bäst.

Vi hörs snart.

Päronvisit.

Igår kväll sa jag hejdå till päronen och idag sätter de sig på planet och åker hem. Det har varit trevligt och mysigt men ni vet hur det är: jävligt skönt när de åker också. De lyckades glömma sina väskor på flygbussen på vägen hit. (Ja, well det ligger väl i familjen etcetc.) Så vi fick börja lördagen med att leta reda på ett bussgarage mitt ute i ingenstans där väskorna fanns att hämta. När vi kom hem visade det sig att väskorna var uppbrutna och att en del grejer var stulna. Nästa anhalt blev således polisstationen för att göra en skadeanmälan. Man kan tycka att det var en tråkig start på deras semester, och det var det ju. Men mamma verkade var okej ändå eftersom polisen pratade såå bra engelska, var så hjälpsam och såå snygg!! Nåja.

Senare bjöd Toulouse på karneval, tåg, gigantisk brinnande råtta och diverse ståhej. Söndag och måndag bjöd solen till, vi njöt av Toulousepromenader och terasser, hyrde en bil och gjorde en utflykt Albi, sjukt mysig stad med gigantisk tegelkatedral och höga broar. Jag han också bli utelåst en natt.

De senaste dagarna har jag börjat sakna min psykolog. Att ständigt ha tillgång till en oberoende länk att prata om livet och reaktionerna med. Nettan, u out there? Att gå från att en gång i veckan djupdyka i life till att stå helt utan, på egna ben, utelämnad på det djupa haven tvingad till att ensam dyka ner och se efter vad det är som verkligen skapar oroligheterna på ytan. Ibland tänker jag att tiden i terapi var lite jobbig emellan åt. Nu tänker jag att det kanske är nu det börjar. Nu när jag börjar jobba på allt det där vi pratat om. Nu när jag möter de här situationerna igen, med min nya insikt, tvingar mig själv att försöka se det annorlunda, agera annorlunda. Det är nu det börjar. En trodde att resan, som min syster gillar att kalla de, var avslutad, men nej DEN FORTSÄTTER.