Ang snor och skam.

Alltså min nästa rinner så MYCKET. Jag undrar ibland; hur är det möjligt? Vart kommer allt ifrån? Om det produceras i sån racertfart i mina slemhinnor, vad får det liksom sina produktionsresurser ifrån? Vad är det för något jag snorar ut, egentligen? Lite av mig själv? Kommer jag kunna gå ner i vikt på det här viset?

Ikväll ska jag på middag med de andra skandinaviska brudarna. TYCK VAD NI VILL OM ATT JAG GÅR PÅ MYTEN OM MIG SJÄLV SOM UTBYTESSTUDENT OCH BARA UMGÅS MED ANDRA SKANDINAVER, JAG BRYR MIG INTE.

*skäms*

Jag har bjudit in Lola att komma med. Det är lite som att jag skäms för att det ska börja klockan sex. Ingen vettig fransyska skulle ju få för sig att bjuda in på middag klockan 6, här äter en ju aldrig tidigare än kl 8, men det har min norska väninna gjort. Orimligt dock jag skäms?

*skäms*

Skäms för att jag skäms.

*skäms*

Sen hoppas jag att vi går ut och rullar lite hatt. På stan. Snorar ner Toulouse litegrand. Det kan bli kul.

Puss&kram

Skönheten

Tänkte typ skriva jag tror aldrig jag har uppskattat ett täcke och en kudde såhär mycket men sen insåg jag att fan, det gör jag ändå typ VARJE gång jag går och lägger mig i min säng i Lund för den är fan skönast ever. Men det här är också bra. Mycket nöjd. Nu ska jag sova. Natti

Settling down.

Jag har flyttat!! Igår tog jag mitt pick och pack, satte mig i en taxi (det var faktiskt ganska mycket pick och pack) och lät mig styras mot min nya lya vid Palais de Justice. Det är en semicentral 3:a i ett typiskt touloisanskt rosa-orange stenhus, liiite för långt från närmsta metro som jag ska dela med Lola. Lola är en 24 årig franskiska som läser till barnmorska samtidigt som hon läser en master i filosofi. Knasigt tänker ni, men hon förklarade för mig igår att det är någonstans medicinsk inriktning och att hon intresserar sin för kvinnans makt över sin egen kropp under förlossningen, typ, om jag företog det rätt. Jag tyckte det lät fett intressant. Lola är snäll, söt, pratar en väldigt förståelig franska och det känns so far mucho bien. Jag hoppas det fortsätter.

Igår var jag på erasmusfiesta igen och jag börjar haja hela erasmusgrejen. Folk vet att erasmusstudenterna festar mycket, erasmusstudenterna vet att det förväntas av en, alla levererar. "Man är ju på erasmusutbyte" säger man och tvingar sina trötta lemmar ut i natten och sveper shortsen. Men det var trevligt igår. Även om omständigheterna stör mig finns det allt många fina individer bland dem. Jag blev dock tvånglad av en äldre amerikan och tvingades tillslut gå hem och vilse i ca 25 min i supervind och spöregn. Just de var mindre nice.

Idag har jag varit ledig. Jag handlat massa mat och annat (äntligen min första baguette och ost sen jag kom hit!), packat upp mina väskor och tvättat massa kläder. Det här är tråkig information, jag vet, men det betyder SETTLE DOWN, och det är så jävla skönt.

Jag borde kanske plugga lite subjonctif (först ta reda på vad det är) och läsa någon av de texterna jag fått i läxa. Jodå, jag har flera kurser samtidigt, regelbundet schema med samma lärare och samma salar. Lärarna föreslår hur vi ska anteckna, läser ibland långsamt från ett papper så att vi ska kunna skriva rätt av och hyschar, typ ofta, åt elever som pratar för mycket och förhögt. Hela grejen känns som back to gymnasiet. Men why not liksom?

Måste fan kväva min förkylning snart. Den pikar nu, som fan.

Tar saken i egna händer

Jag är lite osäker kring om det liksom är jag som inte riktigt förstår tillräckligt eller om det bara är så att föreläsarna liksom är väldigt grundläggande, repetitiva och självklara. Jag får känslan av att de står i två timmar och redogör för självklarheter jag vanligtvis tar för givna. Eller i alla fall att det redogör för något, i ungefär såpass långsam takt att man skulle kunna live-transpribera, i två timmar fast det skulle kunna sammanfattas på en kvart. Men det kan som sagt vara jag som inte förstår tillräckligt.

Jag skolkar lite och så. Det är ju inte så bra men det här med att vi har tre veckors lov, att jag inte fattar och att det inte känns så givande frodar inte direkt motivationen. Jag satsar på minimal skolinsats. Maximal fritid. Det är ingen som vill åka till Barcelona med mig i februari?

Nåväl, jag har ju varit lite förkyld, så min maxade fritid har ju kanske de två senaste dagarna varit ganska mycket SVTplay, och sen jag insåg att Tobbe är inloggad sedan i somras på min dator; Netflix.

Jag tänker dagligen på Antons sista ord när jag oroade mig för om jag inte skulle få några vänner här nere: "Men Linn, då har du ju en hel termin för att onanera och titta på serier." Så äre ju fan.

Iakttagelser

Det som är fiffigt med det här landet är att om man någonsin skulle glömma bort, så är de duktiga på att påminna en om dagligen, HUR FITTIGT JÄVLA VÄRLDELÖSA de är när det kommer till all typ av administration, logistik och att göra livet navigerbart för människor i allmänhet och eventuella utbytesstudenter i synnerhet. Everyday, ny väntan, nya besked om ny personer man ska vända sig till, ny ändhållpaltser och motsägande profetior. Jag blir så genuint jävla pissetrött på skiten. Jag är i allmänhet förhållandevis lugn kring det hela. Men någonstans ska det ju tavägen. Och det här är MIN blogg. Varsegoda.

Övriga iakttagelser:
- Toulousedialekten i sig är ganska knivig. De säger "demeng" istället för "dema(n)" med ett sånt där tveksamt n, som de gör på riksfranska. Exempelvis. (copyright LinnFonetix)
- Genus här går ut på att berätta om undersökningar som testar biologiska skillnader mellan råttor med manligt respektive kvinnligt kön och anta att det förmodligen är likadant på för människor. Man vet ju inte säkert men man kan ju ANTA det. Typ att kvinnor gillar söta saker i större utsträckning än män. Tack för kunskapen.
- På tinder här anger de ju inte likt i Sverige sin längd. I see why.
- På Mcdonalds här finns något som heter "McCity". Det är som en happy meal fast med en glass istället för leksaken. Jävla vinst! Har varit på donken 5 gånger sen jag kom hit. Det blir nice med ett kök på torsdag.
- I Italien äter man verkligen pasta varje dag. Ibland tillsammans med potatis. Och bröd.
- Alla använder tip-ex. Det var länge sen för mig.
- Jag börjar bli förkyld.

Vänligen, hon från Sverige

De här erasmuskalasen är ju festliga på sitt sätt. Alla är där på samma villkor. Desperata skriker alla "Se mig! Gilla mig! Bli min vän!" Alla vill ju vara den som egentligen hänger med fransmännen själva men ingen tränger sig igenom den tjocka väggen som finns emellan de riktiga invånarna och plastvarianterna som vi erasmusstudenter gestaltar. Så alla vänder sig till de andra erasmusarna. Har man en gång hälsat på en person så är det plötsligt helt legitimt och sätta sig där och äta sin lunch med den personen. Då är man vänner. Jag har mängder av vänner här. 

Och så har vi de givande konversationerna:

Hej! Jag heter Linn. Du då?... Ja, skandinavien, jag kommer från Sverige.... Ja, dit har du alltid velat åka, jo men det är fint på sommaren....Kallt annars.. Vad läser du då? ...Jaha, jag läser psykologi... Ja, jo skål!

Hej! Var kommer du ifrån? Jaha, jag kommer från Sverige... Ja, haha! ....Linn heter jag och du då?....

Och så börjar det om, och om, och om igen...

***

Jag har i alla fall hittat ett boende nu. Finally! Efter ca 100 (no kidding) besvarade annonser och 6 besök i olika kollektiv. På torsdag är jag ute ur den här cellen. Inga mer tragiska sovnödlösningar eller plastbestick. Vi snackar riktigt utrustat kök, vardagsrum, 120-säng MED täcke och kudde. Rubbet, mina vänner. Och en supertrevligt fransk barnmorsestuderande till kombo. Jag tror på detta. Toulouselivet börjar kanske förhoppningsvis sakta men säkert stabiliseras. 

***

Jag funderar också lite på det här med mina studier. Allt det där med plugg är liksom än så länge som en liten liten parentes bland allt det andra. Jag vet inte vilken kurslitteratur jag förväntas läsa, inte hundra säker på att jag får läsa det kurser jag vill, vet inte vem jag ska vända mig till heller. Men jag ser det liksom inte som ett problem heller. Vilket i sig är ett problem. Eller?

Nu ska jag snart ut på min andra tinderdejt. Måste ju öva min franska. 

På återseende. 

La dolce vita.

Okej friends, jag har ju inte riktigt varit så duktigt på att keep ya'll posted här men det beror på att jag ägnat ungefär varje minut sen jag kom till Toulouse åt att RODDA RUNT. Jag ska inte ljuga för er. De första dagarna här har varit ganska så jävligt pissiga. I måndags flyttade jag in i cellen till korrerum jag har fått tilldelat och jag vill liksom inte vara den som är den. Tänker att jag är en person som är ganska bra på att finna mig i saker men nu äär jag den som är den. Rummet är plastigt och har obehagligt gröna väggar och sjukhusbelysning. Sängen är liten och det finns varken täcke eller kudde. Då jag beslutat mig för att ta mig härifrån snarast möjligt har jag heller inte införskaffat mig täcke eller kudde, eller lakan som jag var tvungen att slänga på flygplatsen pga övervikt. Jag sover således med ett par tröjor som kudde och med påslakan, handduk, min maxikofta och halsduk som täcke och i underställ. Mitt påslakan har gått sönder.

Köket innehåller in diskho, spis och ugn, inga konstigheter. Dock förväntas man själv ha allt att laga sin mat med och äta den på, vilket man ju OBVIOUSLY som utbytesstudent inte har. Det ljuva korridorslivet där man kan gå ut och sätta sig i köket och lära känna nya folk existerar liksom inte, har typ aldrig sett att någon varit i köket när jag gått förbi och har inte en ändå gång varit där själv. Kl. 22.30 låser de köket. Korridorsfest? No. Eftersom jag beslutat mig för att ta mig härifrån snarast möjligt har jag inte införskaffat mig några köksattiraljer. Jag diskar mina plastbestik med tandkräm.

I måndags var introduktionen till skolan för alla erasmustöntar och i vanlig ordning sker det hela i värdelös fransk anda. Sätt dig där och gör det, stå i kö i 30 minuter för att få förklarat personligen något för dig något de lika gärna skulle kunna för alla samtidigt. Vänta här, och vänta där. Få en massa information på franska som inte hänger ihop. Att pussla ihop med kurser hit och dit, vilket man förväntas göra själv är lite utav en gissningslek. Eller som att gå i en stor labyrint. Du provar dig fram litegran, återvändsgränd, tar ett annathåll, kommer lite närmare, återvändsgränd. Tillbaka på ruta ett, osv om från början. Samtidigt är det ingen som riktigt förväntar sig något av en som utbytesstudent. Vi förväntas vara registrerade på kurserna först i mars och tills dess kan vi göra lite bäst fan vi vill. Hur de sen går på eventuella examinationer om man inte varit på föreläsningar de första veckorna, det är en annan femma. Antar jag.

På lektionerna förstår jag ca 50 procent av vad som sägs. Det är också lite småjobbigt. Det känns lite som att leva i någonslags tjock bubbla där inte all info tränger sig igenom skalet. Eller som att se riktigt riktigt dåligt. Du anar ljus och konturer men har svårt att liksom urskilja detaljer och ibland gör det att man inte ens förstår helheten. Alla säger att det löser sig, att det känns bättre efter ett tag. Så jag lever på det.

Ehm.. ja det var väl lite av mitt just nu. Bra saker är att jag har ställen att ta vägen. Hela tiden arrangeras erasmusvälkomstevent och folk är ändå väldigt snälla liksom. Jag slipper känna mig ensam i det hela. Varenda utbytesstudent verkar vara ungefär lika lost som jag. Även om saker och ting inte riktigt går som jag hade tänkt, som la dolce vita, här nere, så klarar jag mig på att leva ungefär en-två veckor fram i tiden, då jag ser framför mig att allt bara löst sig.

Jag ser fram emot att det blir lite varmt också. Det är väldigt kallt. Sådär fuktigt kallt som tränger in i benen. Brrr. Saknar min värmekudde.

Hejsålänge.

Bytisblogg 1

Coucou! Att säga Bonjour är liksom superformellt, att säga Salut är lite allmänt stelt och det man förväntas använda när man liksom hälsar på sina vänner är "Coucou". Alltså come on?! Hur jävla ÜBERTÖNTIGT låter inte det?! Ima vänja mig.

Så välkommen då, välkommen tillbaka trogna läsare sedan 2011 och välkommen alla nya läsare till the little blog of mine. Ta för er bara av mina pinsamma skrifter från mina postgymnasiala år i främmande länder för här finns allt samlat. Allt, helt ocensureat. Det är också här mitt nya äventyr kommer dokumenteras. Den gamla designen och nostalgiska headern signerad J.Arntsen 2012 kommer få stanna. Inget annat känns rimligt.

Ah well. Jag är på plats. På plats i den stad som ska vara mitt hem i fyra månader och det känns just för tillfället ganska bra. Jag kan inte påstå att det varit heelt smärtfritt. Började med att gå till tåget och kände liksom för en gångs skull att jag var i god tid och liksom hade koll på läget. Skön och lite ovanlig känsla ju, för min del. Sekunden innan jag kliver på tåget inser jag att jag glömt köpa tågbiljett. Efter febrilt (eller egentligen inte..) letande efter en icke-existerande toalett att gömma mig på blir jag upplyst om att en ju kan lösa det med sin lilla app. Tack snapchat, Chrissy och tack dagens teknik, verkligen tack. Jag fattade inte att jag skulle arkivera biljetten själv, fick en liten varning av konduktören och ett konstaterande att det var ju okej FÖR DENNA GÅNG. TUR för mig. Därpå följde lite övervikt och jag blev ett lakan fattigare, lite spring på Londons flygplats (aldrig resa utan att springa) och så vidare och så vidare.

Slutligen befann jag mig på hostelet där jag delar rum med tre inte väldigt kommunikativa tjejer i minst två nätter framöver. De svarar liksom typ inte på tilltal... Personalen är supersnäll men att folket i allmänhet här verkar lite mysko kanske förklaras av att jag lyckas boka, vilket jag senare fick reda på, ett hostel i den enda delen av centrala Toulouse en lite ska akta sig för om kvällarna. Det är jag, några andra förvirrade och ovetande nykomlingar och drogförsäljarna.

Nåväl, jag har hunnit med ett besök i en väldigt trevlig lägenhet jag hoppas få bo i. Jag har hunnit äta min första Toulousiska middag. Ensam. På Donken. Jag har hunnit gå vilse och jag har hunnit köpa cigaretter. Jag är överlag nöjd och ser fram emot nästa dag.

Om jag ändå bara kommit ihåg att ta med mig tandborsten. Imorgon är allt stängt och på måndag kan jag återfå en trivsam andedräkt. Nåväl. Godnatt så.