Daxigen

Hallå musiken?! Don't let me down on this. Här är marslåtarna. 5 till antalet, som avtalat.

James Blake – Retrograde alltså den här låten. Den här snubben...
Bobby Womack – Please Forgive My Heart
Matt Corby – Brother
Yelle – L'amour parfait
Kat Dahlia – Gangsta

€F€I€T€T€A€

I veckan har jag haft besök av Vicky W. Vi har myst, lagat middagar, promenerat, smugglat oss in på mitterminsfest och tittat film och turistat litegrand. Det har varit trevligt även om hon knör lite mycket i sängen om nätterna. På tisdag åker kvinnan till Thailand i 3 månader för att träna boxning. Just like that. Stört.

Pluggandet har därmed kommit lite i andra hand. Det där PM:et som ska lämnas in nästa vecka, det där som jag inte börjat på, det där som ska handla om något jag inte kan något om, det där som ska innehålla förståelse om penningpolitik, ecb, hävstångseffekter, och fan och hans moster, det där PM:et - det är jag inte så taggad på. Lördagen är här, dagen jag seriöst skulle börja på det och jag kan inte förmå mig till att sätta igång påriktigt. Kan inte förmå mig att läsa ordentligt för det jag läser inser jag bara att jag inte förstår. Alla ekonomiska skrifter förutsätter en baskunskap jag inte besitter, en de inte verkar lära ut. Något diffust, bara pengar på papper, i aktier, obligationer på banker, på börser; i luftslott. 

En annan sak jag tänker på är att kollektivets upplösning börjar närma sig och jag inser hur mycket jag kommer sakna det. Nog för att det finns stunder när man önskade att man bodde närmre centrum eller kanske hade något helt eget men mest av allt har jag börjat inse hur bra detta ändå är. Känslan av att komma hem till någon att prata med, säga god natt innan man stänger in sig på ett rum som ändå är ens eget. Spontana skräckfilmskvällar, frukostar och kollektivmöten i mysrummet. Bo med folk som inte är den umgängeskrets man har om dagarna utan som fungerar som en extrn enhet fri från allt prat om studier. Det är så jävla nice.

Nu måste jag sätta igång. Fan.

I väntan på forsränningen

Klockan ringer 07.30 och jag vill dö. Den där fasansfulla morgontröttheten, den där som gör att folk i min närhet medvetet hållit sig undan i rädsla för att jag ska typ... mörda dem... har liksom inte varit så vanlig sen jag kom till Uppsala. I och med att jag oftast går upp mellan 8 och 9, vilket min kropp i någon mån kan acceptera har jag inte behövt dras med den där tröttheten, inte lika mycket i alla fall. I morse var den tillbaka. När klockan ringde kändes liksom inte livet värt att leva. Problemet med denna dag var att tröttheten inte försvann. Den följde med mig till ekonomikum och in på föreläsningen. Den försvann inte av en kaffe i pausen och inte av powernapen hos Gabriella innan lunch. Den försvann inte ens av en redig måltid eller vid kaffe nummer två på engelska parken. Jag insåg med fasa vad jag stog inför. Det enda rationella handlingsalternativet blev nu att åka hem och sova de två timmar jag egentligen skulle suttit och lyssnat på Dan krystat sitta och prata EU-skit på franska och sedan själv improvisera neutrala pronomen-övningarna vi haft i läxa. Jag gjorde så jävla rätt.

Jag ska ha mens snart. Om min kropp reagerar såhär en vecka före, då vet man att den är seriös med sina kommande blödningar. I better be prepared. 

Natural born killers weekend in Virå

Helgen började med Fittis på Fotografiska museet i Stockholm och den utställning jag velat se sedan i november: Burning Beauty av David LaChapelle. Vill ni ha en pretentiös utsvärmande recention kan ni ju höra av er men jag antar att ni faktiskt inte alls vill det så jag sammanfattar det som att det var NICE.

Därefter mötte vi upp Mia, Lukas och Jesper och tog tåget mot Signe och Nyköping och bilen ut till Virå där min förmögne väns familj hade sin lilla företagsverksamhet. Denna bestod i konferensanläggning, skjutbana, matlagningskurssmöjligheter och diverse leksaker för jaktintresserade. Tyvärr kom vi några timmar för sent för att stöta på Anders Borg som också varit där för att roa sig. Vi hade säkert kunna prata kalibrar och finanspolitik jag och han annars. Satan.

Det var dags att ta fram vapnen. Nervös som en 7-åring på första skoldagen tog jag i mina händer för första gången ett riktigt gevär. Jag planerade att komma ihåg vad det hette för att styla men det gör jag ju självfallet inte. Skotten lät högt och kändes ordentligt mot axeln men redan efter två-tre skott mot de vandrande djuren på filmduken framför mig var jag frälst. Kanske är det inte en supersympatisk sak att gilla men känslan av att kontrollera det det där geväret, att fylla på magasinet med amunition, ladda och skjuta var liksom sä jävla mäktigt.

Därefter rullade vi ner bilarna till den lilla stugan vid sjön där vi skulle spendera natten. Påvägen såg vi både viltsvin och stora flockar med kronhjortar. Där tillagade vi en fantastisk måltid med kött på kronhjort och drack av vinet vi bjöds på. Förmodligen ligger det inte i er veggisars intresse men finare än kronhjort blir det liksom inte i köttväg och det smakade så. himla. gott. Därefter väntade badtunnan, bastun och mys vid den öppna brasan i gott sällskap.

En halvtimme efter att jag gått och lagt mig runt 2 på natten i min lilla träcell där ute i skogen öppnas dörren av två män i blöta badbyxor, rockar och gummistövlar. "Får vi komma in?" frågar dem. "Självklart" svarar jag. De är inte främmande dessa män. Vi delar en 90-säng, två kexchoklad och mängder av mys innan jag lämnas ensam och somar till ljudet av den hårda vindens sus utanför.