Billigt är bäst.

Idag var jag i Flogsta i ändamålet att studera med krisgruppen. Krisgruppen har vi kallat oss sedan länge då vi möts för att i detalj diskutera och bena ut extremt oviktigt och irrelevant skvaller, spekulera och konspirationsteoria, passar nu ännu bättre då vi för vårt stundande PM tilldelades ämnet ekonomiska kriser. HUR SOM HELST, som bör sig gick vi förbi Ica väst, Sveriges billigaste icabutik, placerad i Flogsta. Jag blir fanemig lika förbluffad varje gång. Varjegång tänker jag; "Man borde bo i flogsta?!" Och det tänker jag inte för att Flogsta är det område som bor längst bort ifrån stan, för att det mest är stora höghus med långa korridorer, för alla skräckhistorier om detta mytomspunna studentgetto, för nej det låter ju inte så lockande, det tänker jag enbart på grund av Ica väst. Jesper håller mig ständigt uppdaterad om de fantastiska extrapriserna på Ica väst. En kvalitativ stor brödpåsa från pågen à Lingongrova för 10 kronor?! Hello?! Eller som idag; en Ben&Jerry 29.90?! Jag köpte, självklart. En fairly nuts. Den var SÅ god. Åh livet. Ja, sen pluggade vi lite.

Jag försökte sova redan för två timmar sedan. Det gick sig ej. Så jag tog en dusch. Peelade, hårinpackade, rakade benen och allt. Nu ligger jag här naken i min säng och känner min leeena kropp mot de nytvättade lakanen. Jag ska ta på mig snart.

Alltså som i ta PÅ mig. Inte TA på mig.

Gud.

Godnatt.

Tillbaka från skåneland

Jag är så att säga tillbaka. Uppsala välkomnade mig med med strålande solsken och avloppslukt. Halva Uppsala, dess sydvästra halva, luktade av bara helvete igår och jag kände liksom; men tack!!

Top 5 med Lundresan i fallande ordning:
5. Mysigheten i kullerstensgatorna.
4. Blekingskas brunch. Eh, amazing!?
3. Candy Palace. Ord saknas.
2. En av de roligaste förfesterna jag varit på in life och efterföljande insanedans på sydskånska. Levererar everytime.
1. Nya, gamla, underbara, älskade vänner. Vill ju bara ha meeer av eeeeeer.

Ska jag flytta?

Pust. Back to reality.

Jag är en jävla naturbegåvning

Jag är det. Så är det bara.

Alla kommer ut ur salen (alla som i de jag umgås med, en grupp på 5 individer och de jag råkade overhear så att säga) o ba: "Ååååh, den här duggan var sååå mycket svårare än alla övningsduggor." Jag känner plötsligt att min bekvämlighet med hur det gått liksom kanske bara var en illusion. När jag kommer hem är jag således snabb med att jämföra svaren jag skrivit upp på extrapappret med det facit som redan hunnits läggas upp på studentportalen.

För att få G, det ända betyget som uttdelas krävdes 12 av 20. Jag fick 17.

Så, nu behöver ni inte ens ge mig någon bekräftelse för den är jag uppenbarligen pinsamt bra på att överösa mig själv med. Men jag får göra det framför er väl? Bara för att det är ni?

ÅH SNART SES VI. HELVETE vad life är nice NU.

Duggelidugga

Om 44 minuter börjar min dugga och jag känner mig plötsligt nervös. Kl 14.00 sätter den igång. Vad är det för konstig tid som möjliggör att gå runt hela dagen och bli nervös? Vad hände med att börja klockan 8 när man vaknar upp en timme tidigare som en zombie och plötsligt bara infinner sig i tentasalen utan val än att prestera?

Kanske är jag också nervös för att jag inte pluggat som en slav. Kanske är jag nervös för att jag är medveten om att jag liksom insvept mig själv i någonslags falsk trygghet utifrån att jag på de övningsduggor jag gjort lyckats bra. Det är liksom x-frågor och jag brukar lyckas kunna gissa mig till det ungefärliga svaret. Ska man dock se sanningen i vitögat så kan jag ju inte direkt påstå att jag behärskar det här.

Men det är ju en annan femma. Nu ska jag bara klara duggan. Det är något annat.

I should go now.

Over and out såattsäg.

Val man tagit

Jag minns när jag satt där månaden innan stundenten och gjorde de där sista deriveringarna i matte c och glädje mig med att aldrig, aldrig kommer jag igen behöva bry min hjärna åt idiotiska matteregler. Shi fick jag. Här sitter jag igen. Idag har jag och Jeps H pluggat till duggan så hjärnan förvandlats till gröt. Hur fan gick det till?!

Imorgon är det över och sen finns det bara en sak att fokusera på; LUNDILUNDILUND.

Milstolpe

Scenario:

Man har en riktigt jävla dålig dag. Inte för att saker och ting inte går i ens riktning utan mest för att man liksom mår allmänt dåligt utan verklig anledning, tycker synd om dig själv och bara otrivs med livet. Man är TPL, jättemycket.

Då, när man egentligen precis ska ta fram boken och börja plugga för övermorgondagens dugga man bara ignorerat hela helgen får man syn på en kortlek brevid och vidtar första möjliga rationella handling; att lägga en patiens. Idioten brukar jag kalla den, den där när man ska få kvar enbart de 4:a essen i slutet.

Plötsligt händer det. För första gången i ditt 20-åriga liv klarar man den. Inte en enda gång när man gjort den på solsemestrarna gång på gång, inte en enda gång när man var haft tråkigt som yngre och i brist på annat, brist på vänner, suttit där vid soffbordet. I stället klarar man den på en av 2013 års hittils sämsta dagar. Vafan!?!

Det scenariot var min dag. 18:e februari 2013 blev dagen jag för första gången klarade av min patiens.

QL.

Februari

Idag är en sådan där dag som jag är sådär jävla trött att jag typ vill dö. Hade tänkt plugga hela dagen. Kommer förmodligen inte plugga alls. Orkar inte ens packa upp min matkasse. Måste vila först. Folk är oroliga för att jag verkar behöva sova så mycket. Det är ju skönt bara?!

Igår kom Emma hit för att spendera kvällen och natten. Vi åt asgod pasta med pesto till levande ljus i ett nystädat kök, mös, pratade och såg på Shutter island. Nu förstår vi den filmen. Sen sov vi. Den vanligtvis oanvända vänstra halvan av min 140säng kom till användning. Det var varmt och skönt. Anytime Emma, anytime.

I torsdags på alla hjärtans dag den 14:e februari satt jag på ög med Jesper och pluggade och lyssnade på kärleksballader. Allokertingsförlust, normalvinst, nyttomaximering och indifferenskurvor. Det var romantiskt. Sen gick hem och sov tidigt, ensam. En bra dag.

Världen är en bra spännande plats att få spendera sina år vid livet på.

Kapitlet Lukas och Filip (den lätt överdrivna versionen)

En kväll i oktober möttes för första gången min åländska klasskamrat tillika nära vän Lukas och min sambo och kära kamrat Filip i ett stökigt kök, på vår alldeles egna inflyttningsfest. Stämningen på festen var god, precis lagom sansad men med glada ansikten chattrandes och skvallrandes i de olika rummen. Några dansade, några mös i mysrummet och andra stängde in sig på några av våra respektiva rum för ett lungt glas vin.

Lukas hade en flaska fireball. Vi, syftades till jag, Tobias och Filip delade en annan. Någonstans i festens sorl uppstod förvirring kring de två flaskorna och en hätsk anklagan från en berusad och som alltid dumsnål Lukas kastades mot Filip om att en stöld av Lukas innehåll i flaskan skulle ha skett. Ingen var riktigt där för att vittna situationen, ingen var där för att höra vilka ord som utbyttes men alla var väl övertygade om att den lilla dispyt som infann sig skulle stanna där, i köket, på inflyttningsfesten. Kvällen fortsatte in på småtimmarna och en efter en droppade de ut. Lukas, tillsammans med sin själsfrände Jesper var de allra sista (förrutom MysMartin) att lämna lägenheten. Jesper har senare tillsammans med en musikalisk vän vid namn Bo beskrivit den känsla han och Lukas delat efteråt i låten hans vän framför här:

Endast ett fåtal gånger har de två stött på varandra och kyliga blickar har möts men aldrig bekräftats. Ord som oskön, dryg och socialt inkompetent har i hemlighet uttalats om den andre i dess frånvaro och den ömsesidiga tron om den andres oduglighet har sakta byggts på. Som vän till dem båda har situationen känns bizarr, löjlig men framförallt tråkig. Jag har tvingats dra mig för att föra samman dessa vängrupper till samma evenemang och lönlöst försökt övertyga den andre om den andres faktiska trevlighet. Allt var ju ett missförstånd och anledningen till att de uppfattar varandra som dryga är ju för att de just när de träffats varje gång, och bara då betett sig drygt, drygt som bara fan!

I lördags natt var det dags igen för deras öden att mötas. Denna gången på Kalmars dansgolv. Jag hade ängsligt bett Lukas att bara för min skull, hälsa på Filip. När han kom fram till sin fiende var blicken hård, bröstkorget uppblåst och munnen spänd, men han svalde sin stolthet och räkte fram handen. Han får.... dissen. Men bara först och sedan, ett besvarat handslag. Det är varmt, svettigt och trångt i klubbens källare men känslan i den lilla cirkeln av människor vi utgör, jag, Lukas, Mysmartin och Filip är iskall och fortsätter vara sådan till vi skingras. Handslaget var ett faktum, freden är en illusion.

Ikväll har från Filips sida, mellan mig, honom och Tobias, förhandlats fram ett tillstånd av vad Dixie chicks skulle kalla "ready to make nice" och imorgon ska en likadan inställning förhandlas fram för andra parten.

Deras nästa möte blir det avgörande.

2 B continued.

Helge N

Hejhej.

Igår hade jag på högst inofficiella lässchemat att ta mig igenom ca 40 sidor. Jag läste 2. Inte jättenöjd med det, men livet går vidare, ny dag nya möjligheter!

I helgen har jag också hunnit med två tämligen hipsteriga klubbar. Smålands fantastiska dansgolv med sina korta mörkhåriga skägga hipsters soch musik som från ett underland av musikalisk dunk och Kalmars med sina två våningar av gungande hissmusik. Jag har dansat, spanat, trivts, raggats lite på och sprungit därifrån. Som jag gör nu för tiden.

Förresten, har ni hittat mappen "övrigt" bland era facebookmeddelanden? Där samlas skräppost från random band som vill att man ska lyssna på deras nya skiva på myspace, där finns reklam och där finns skamliga förslag från män eller kvinnor på andra sidan jorden men där finns också guldkorn som från Roffe från Sollentuna;

22:45

Roffe Eriksson

Hej 
Skulle fina du Linn vara lockad att förutsättningslöst dejta en livserfaren romantisk singel som typ mig? 

Eh.... JA?!

Tips, läs gärna hans infobeskrivning. En kan ju inte annat än falla pladask. Den mannen vet vad kärlek är.

Sen så tänkte jag en gång till men skitsam

Förrut när jag skulle gå till Lidl (ah, that place and it's utterly random supply and wonderfully cheap fruits) såg jag vad som antagligen var de smalaste (proportioneligt sätt) människolår jag någonsin skådat. När jag traskade fram mot de första av tre delmål färden ämnades för - den fantastiska frukt-och-nöt-chokladkakan - kunde jag inte hjälpa att jag liksom kände mig lite skyldig. Jag sneglade förläget bort mot den unga kvinnan, innehavaren av de exeptionellt smala låren, för att se om jag liksom i hennes blick kunde tolka in någon form av förakt; förakt gentemot mig och mitt omotiverade torsdagsfrossande. Istället ser jag hur hon själv stapplar fram mot samma hylla för att plocka på sig - inte   mörk, inte mjölk- utan en vit chokladkaka; troligtvis den fetaste av dem alla.

Fördomar sometimes, can screw your mind, tänkte jag.

Sen köpte jag mjölk och kaffe gick till kassan och såg kvinnorna framför mig köpa 3 påsar rödlök. Pallar ej.

Lyssnar

Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på "En världomsegling". Det levererar. Jag skrattar. För att ytterkligare emphasise detta skrev jag ett litet mejl till studion för att uttrycka min uppskattning. Sen kom jag på att det inte var direktsändning. Betyder det att någon helt annan kan läsa mejlet? Satan. Pinigt. Vad hette förresten den där låten som ni spelade ca 45 minuter in i programmet. Den var nice.

I övrigt finns inte mycket att förtälja, vill jag påstå.

...

Seriöst, jag kommer verkligen inte på något. Återkommer.

Pryda människor kan ta sig i röven

Appropå saknar er när man säger något som ingen riktigt fattar alternativ tar fel. Igår när vi gick och pratade om fenomenet lurmus och lurkuk (den senare i detta fall), något jag framgångsrikt lyckats sprida bland mina kretser i Uppsala fällde jag en kommentar som tog emot med chockad reaktion. Vad jag sa var som att exemplifiera lurkukande på hög nivå var "Ta fram den och smek hennes slidmynning för att senare dra undan den".

När jag senare berättade det för Tobias reagerade han inte ens som om det vore konstigt. För det är det ju inte!?

Please?!

Fem G's

Andra inlägget på bara några timmar. You see I'm serious about this? But hey, jag tog en powernap för ny pluggenergi men vaknade upp med ny bloggenergi. Varför jag nu skriver är för att återuppliva den till synes insomnade återkommande "månadens låtar". Om jag verkligen tillkalla följande låtar februari är tveksamt då min musikexploration de senaste veckorna varit klart avtagande. Däremot tänker jag ge er vad jag lyssnat på under januari månad 2013. Först och främst vill jag gärna introducera er till vad jag ägnade mycket åt tentaveckan åt, den tenta som jag som nämnt fick VG på, som var en av de saker för de ca 3 veckor sedan tänkt blogga om men som aldrig blev av; min nya spellista Arga kvinnor. Den gör sig bäst när man är på äckligt dåligt humör, kanske för att man är stressad inför en kommande tenta eller för att man har PMS, eller som i mitt fall; båda samtidigt.

Något jag återupptäckt under samma vecka var storheten i Missy Elliot. Hon är fan en fantastisk kvinna. Så jävla hård. Så gävla G från den äkta gangsterhiphopens generation. Lyssna liksom bara på textraden 33 sekunder in i översta låten: "My attitude is bitchy 'cause my period is heavy". Aaaaaaah!!!!!!!!

Missy Elliott – Funky Fresh Dressed
Missy Elliott – Slide - Explicit LP Version
Jag fortsätter på spåret hårda rapkvinnor. Följande känns lite mer temporär och en av artisterna som kommer (tillsammans med sin liksinniga Azarelia Bankz!) till Way out West. Vi måste diiit!
Angel Haze – New York
Sen var tentan över och så också ilskan. Följande låtar är bara fina eller mysiga.
Martha Wainwright – Proserpina
Beirut – Elephant Gun
Efterklang – Modern Drift

Förresten. Igår åt jag Ben&Jerrys. På en måndag!

Ånger och CykelbeStyr

Lite vemodigt läser jag era mer eller mindre sporadiska blogginlägg och börjar på allvar längta tillbaka till bitterfittbloggarnas storhetstid. Så många underbara skratt de gett mig. Högljutt i min ensamhet har jag låtit skratten eka ut i rummen runt om i världen varifrån jag läst dem, era bloggar. Jag saknar min egen blogg; saknar den tid då jag såg underliga, roliga eller pinsamma sitationers bloggpotensial och filade på formuleringar på min resa därifrån mot tangentbordet. Det är en tid jag ömsom har velat lämna bakom mig i förmån för nyare forum, men samtidigt frenetiskt vill hålla kvar vid. Ja, jag vill nog hålla kvar. Så här har ni lite från mig just nu:

Mitt liv just nu är bra. Sådär läskigt behagligt och tillfredställande på en alldeles oöverdriven och balanserad nivå att jag likosm med rädsla börjar vänta på bakslaget och fundera över på vilket sätt det ska arta sig.

Igår när jag cyklade till ekonomikum hoppade min kedja inte mindre än 4 gånger på ditvägen. Varje gång tvingades jag stanna och infernaliskt med vad som kändes som en hand för lite föra tillbaka kedjan som Lukas en gång vuxet och pedagogiskt visat mig att man skulle göra. Jag var arg och det resulterade i en 10 minuters försening. Idag lämnade jag, efter att Jesper, en amatörcykelmekaniker med erfarenheter av hjärnskakningar som resultat av sitt eget jobb, (fråga mig inte varför jag ens bad honom) utan resultat försökt lösa sitationen, in den till CykelViktor på Dragarbrunnsgatan. Min vita Sjösala är som ny, snabb som ett spjut. Det känns underbart bra. Att cykla hem inom loppet av the Knifes nya låt Full of Fire var liksom inte ens svårt. Jag är fan bäst.

Idag fick jag också reda på att jag på förra tentan fick VG. Det kommer inte ge mig något i helhetsbetyget för stats A men det känns liksom ändå bra att veta att man kan, att det lönar sig, och så vidare. Ja, jag är fan bäst.

Mest av allt är kanske livet nice för jag vet att jag inom loppet av bara några veckor kommer få återse majoriteten av bitterfittorna igen. JAG SAKNAR TYP SÅ JAG DÖR JUST NU. Fast på ett positivt sätt.

Så, förlåt kära vänner. Nu har jag skrivit ett långt och äckligt positivt inlägg. Hädanefter ska jag återgå till mer frekvent, äkta bitterfittbloggande. Kan inte ni också göra det?

Årentyr

Life är tillbaka till det normala efter en fantastisk Åreresa. Jag har åkt skidor så låren bränner och andats kall fjälluft så halsen svider, ramlat så benen är blå och neglegerat sömnen så ringarna under ögonen suttit kvar i dagar. Men; det har varit så himla roligt! Skidåkningen var fantisktisk och jag har skrattat med mina lägenhetskamrater så det räcker för en månad frammåt. Se vad söta de är!

Igår var jag en sväng i Stockholm eftersom Gabriele och Alberto, italienarna jag lärde känna i London var på besök. Jag gillar inte italienska men det är så fint att de kallar varandra "Mi amore". De var däremot inte sugna på svensk fika, det betyder tydligen fitta på italienska. Det tyckte jag var kul. Sen var vi inne på pressbyrån för att de skulle köpa frukost; två paket ballerinaishkakor. Det var tydligen en legitim frukost. Så gör man inte i Sverige sa jag. Sen pekade jag på lösgodiset. "No, that is so unhealthy!" FOR REALS?!

Så. Nu har jag en veckas plugg att ta igen. Taggad.