My guilty pleasure

Den ensamme herden skrev härom dagen om sin guilty pleasure. Jag tänkte jag skulle göra detsamma.

You know my music. Lite gammalt, lite nytt, lite allt av allt, lite pop/mjukrock/mys-hipsterstyle. Liksom. Min guilty pleasure dock är hiphopen. Inte den jävla fjant-RnB-stilen som kallas hiphop i folkmun idag som Chamillionaire, Akon, T-pain och de gänget håller på med. Jag snackar rikig jävla mother-fucking 90's hiphop med niggers som Dr. Dree, Nate Dogg, Method Man, Dead Prez och Notorious B.I.G. Jag säger som Gangster-Johan. Jag går bara tillbaka till mina rötter.

It's Bigger Than Hip-Hop

Ovan har ni min mini-hip-hop-spellista som jag tar fram någon gång ibland och avnjuter och känner mig lite G. Samtigt som jag känner mig jävligt o-G liksom. För hur coolt är det?

Ja vet att Kanye West är med på listan. Han tillhör väl snarare den övre genren RnB/Hiphopen. Han är liksom min dubbel-guilty pleasure. Men jag tycker han är bra. Så enkelt är det. Senaste han gjort med Jay-Z äääär ju bra. Jag har väl i alla fall blattefittan med mig på det?

Förövrigt tycker jag folk är lite harsh mot Kanye. Killen äär ju trots allt psykiskt sjuk typ. Har gudskomplex. Inte på papper men typ. Han bara tycker om sig själv lite för mycket. Men sånt får man ju inte. Var inte så svenniga.

Tisdagar på Skräcklestugan

Klockan 19 varje tisdag är det kalas på Skräcklestugan. Då bjuds det nämligen nämligen på musikunderhållning. Ibland är det de unga "Sommarartisterna" som fått som sommarjobb av Vänersborgs kommun att spela på Vänersborgs olika sommarscener. Ibland är det Vargöns storband som bjuder på sommarkryss. Ibland är det dansunderhållning och ibland, som idag, är det Statsmusikkåren som spelar.

Redan strax innan klockan 18 kommer de första ivriga pensionärerna för att haffa sig en filt, en dyna och de bästa platserna. Vid klockan 18.45 ställer de sig i kön för att få sin våffla med kaffe. Innan klockan hinner slå 19 är det fullt ute på serveringen. De som vill spara lite mer på pensionspengarna ställer sig en bit ifrån eller tar med sig tältstolen och sätter sig strax brevid - eller varför inte mitt i serveringen, lite strategiskt bakom buskaget framför terassen.

Å så börjar det.
"Vilken tur att det klarnade upp! Det blir en fin kväll"
"Våfflan smakar minsann lika gått som vanligt."
"Visste du att de haft samma recept sen de började här på 40-talet? Hemligt säger de. Ja, jag minns när jag var ung, då var de farmorn hanses som hade stugan. Hon styrde stället med järnhand, sas det."

Orkestern drar igång med klämkäcka gamla klassiker som man aldrig tycks tröttna på. De små tanternas ansiken lyser upp där de sitter med benen i kors och klappar takten lite lätt mot låret.

"De spelar då alltid musik som gör en glad. Sånt gillar jag!"
"Ja, och stiliga är de i sina uniformer."
"Han är duktig den där Ulf Wadenbrandt, ett riktigt energiknippe och en trevlig prick likaså verkar han vara."

Inte mindre än en timme spelar det. Solen börjar nästan gå ner vid horrisonen och färjar himlen lätt rosa. Kylan tränger sig på. Efter att de spelat den sista låten belönas det med en rungande applåd och de bugar och packar ihop sina instrument. Deras skara av trogna fans är nöjda även denna gång. Tanterna och gubbarna reser sig kommer in med sina koppar och tackar så mycket.

"Vilken härlig kväll. Vi får minsann passa på att komma nästa vecka. Sommar är ju snart över och då är en förvisad till tv:n på kvällarna."
"Ja, vi ses nästa vecka klockan 19 på Skräcklestugan."

Måndagsfunderingar

Vaknade precis från en casual två-timmarslur. Så jääkla skönt. Klockan stog på kvart i sju imorse och den lite för sena läggningen kvällen innan gjorde sig snart påmind. Tog mig ann bloggen nu för att undvika att somna om ytterligare en gång. Borde kanske tagit mig ut och tränat istället men då kommer jag bara bli hungrig och äta får jag inte förrens vid tre efter ultraljudet. Elakt att inte lägga en undersökning man ska fasta innan på morgonen. Åh, nu kommer den förresten, hungern. Fan. Dessutom konstaterade ju tysken att jag hade lite feber så jag ska väl ta det lite vackert för att inte dra på mig en ny jävla bihåleinflammation eller liknande. Spela lite Sims i en timma kanske? Tysken gav mig också två brochyrer om mina diagnoser. Tyckte jag var mogen för det nu. Där står tydligen "allt man inte vill veta". Det var i alla fall snällare än det man kan läsa på internet. Jag tror ändå jag ska gömma dem för mamma...

Ojoj. Nu får jag skynda mig med simsande innan jag ska iväg igen. På ultraljudet jobbar alltid de läkare som har svårt med svenskan. Här behöver de nämligen inte kunna säga så mycket mer än; "Håll andan", "Andas igen" och möjligtvis "Nu kan du ta på dig igen". Det har varit polskar, araber eller som förra gången, en hårdhänt brutal jävla dansk. Jag tycker illa om danska läkare. Jag är alltid lite nervös, oasett om det varit en biologisk omöjlighet eller inte att de med sin brytning ska säga; "Men Linn, det ligger ju ett foster här." Etc. Hoppas de inte gör det denna gången heller.

Life at Skräcklestugan

Alltså jag är så galet trött på Skräcklestugan. Så galet trött på det sletna, snea, oplanerade köket. Så galet trött på fettet från våffelgärnen. Så galet trött på ständigt klibbiga, illaluktande händer som varit i alla sorters mat, äckliga trasor, disk och allt annat. Så galet trött tillgort småprat och "skojiga" ordvitsar med chefen lugna dagar, på stressad vresighet och klagomål på petitesser från hans sida när det är mycket att göra. Så galet trött på gäster som inte fattar att kaffet liksom omöjligtvis hinner kallna på de tre minuter de tar för oss att grädda våfflan, du kan för i helvete ta med kaffet på en gång.

Jag har nu jobbat i tre dagar. Det är så jäääävla lite o göra. Jag gillar och jobba när det är stressigt, för då går liksom tiden. Nu tickar sekundrarna fram som en vresig pensionär med rullator över övergångsstället som liksom går eeextra långsamt bara för att de kan. "Som tur är" har vi ju kvällstidningar på jobbet. I fredags kunde jag således roa mig med att läsa Aftonbladet från pärm till pärm, samt Sofis mode. Den bestämde jag mig för att bläddra igenom båda fram och tillbaka. I går läste jag både Aftonbladet och Expressen. Skönt att det inte står exakt samma fucking sak i båda tidningarna. Fast jo. Idag han jag bara med Aftonbladet, men det var för att jag skulle hinna spela 500 med chefen tre gånger. Jag vann bara en av tre gånger, men jag vann sista gången och det är väl ändå den som räknas?

Alltså jag vet, jag borde inte klaga. Jag torkar inte bajs. Det är egentligen inget på mitt jobb alls. Förrutom LÖNEN. Men jag tillåter mig själv nu, då jag vet att jag på tisdag gör min sista dag att klaga lite. För jag är faktiskt, såhär efter fyra somrar, helt enkelt jävligt trött på skiten.

Dagens Johanna

Eftersom jag varit busy de två senaste dagarna med att klippa och slinga mitt hår, viktiga skypesamtal, hejdåhäng med mina bitterfittor samt framför allt jobba får bloggen lida. Men misströsta inte. Jag bjuder i stället på den här. Varegoda.

The demon inside

En kväll någongång i april/maj fick jag och Marigona ett besök av varsin demon som tog sig in i våra kroppar. Såhär såg det ut. 

Vad som egentligen hände var att blixten från min mobilkamera liksom fastnat på våra hornhinnor och skappat en prick framför ögonon. Reaktionen är dock oförklarlig. Vi upplevde det som lite obehangligt...

Banksy's bitch

Alltså. Såg precis en dokumentär om Banksy. Jag är så jävla såld. Det måste vara den coolaste människan som existerar. Jag har länge tyckt om street art. Nu.. gillar jag det ännu mer. Det bästa av allt; jag ska flytta till mannens fucking hometown. Jag ska leta efter honom. Hitta honom. Ta på honom. Ingen vet vem han egentligen är, hans riktiga namn eller hur han ser ut, men JAG ska hitta honom.

Min bakgrund är tydligen ett work of Banksy också.

Host host

Nyss hemkommen från ett par timmar på stan med The Victorious Victoria. Vi inmundigade en utsökt sushitallrik samt kaffe och en delad brownie. Jag ligger nu i soffan med mensvärk och rethosta. Ylar och tycker synd om mig själv. Hostar och hostar.

"Vatteeeeeeeeeen" får jag fram mellan hostningarna.

 Så kommer min bror med ett glas vatten och räcker fram en halstablett:

"Fis-Hermans vän?"

Jag stoppar tabletten i munnen, skrattar som en jävla idiot i 3 minuter, dricker mitt vatten och mår bättre igen. Ska nog spela lite Zimz nu.

Bilder från arkivet

Once upon a time I was in Sälen med min familj. Vi bestämmer att vi ska göra vad vi gör bäst; casual posing. Följande tre bilder är tagna med ca 5 sekunders mellanrum.

Everything is cool.

"Ops, my bad!"
(Observera Sanna, den klubbade Sälen.)

Fuck!

The Golfer

Slog just min bror i minigolf i Vargön. Det tog nog hårt. Jag tog det jättebra!

Dear Bitterfittor (well.. and you few other geeks)

O, hallo my most beloved friends and devoted readers of my blog.
(Please read the following text with your most British accent)

The morning have been just splendid. I woke up with in a marvelous mood and with a big bright smile on my face. The reason, of course, is that it is today only two weeks till I am leaving with my associate for London. In this very minute, two weeks from now, we are probably just about arrived in the city.

However, today I have done no more than drinking my morning tea with two slices of bread, looking at flatshare advertises and spending time with my utterly deared brother Fredrik, again practicing my British accent with him. Very delightful!

I hope the rest of the day will be just as magnificent; for me aswell as for You!

Best regards!

Dagens jävla filmtips

Har precis sett på "The fighter". Den förföll för mig vara en film om boxning, ett ämne och en sport som aldrig intresserat mig. Har alltid ansett den vara på tok för brutal för min tycke och smak. Filmen handlade förvisso om boxning men utspelade sig i ett 80-talets Lowel, en amerikans småstad med merparten låginkomstagare och i en familj bestående av, hur ska jag uttrycka mig bibliskt, riktig jävla WT, något som däremot intresserar mig.

Filmen handlade om de två bröderna Micky och Dicky. Jag kunde inte i början låta bli att förundras och irriteras lite att de valt Christian Bale som den äldre och Mark Whalberg som den yngre, när verkligheten och synen avslöjar motsatsen. Deras (läs: främst Christian Bales) skådelarinsats och rolltolkning var dock magnifik och man förstog varför de valt dem. Så jävla vidrig var han, Christian Bale. Han är bra på det.

Visst, filmen hade sina amerikaniteter och var kanske liite onödigt lång men likt Oscar anser jag den på grund av skådespeleri och regi vara sevärd.

Recensenten loggar ut.

Dagens jävla uppmaning

https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx

Här mina kära vänner. Jag ger er till och med länken. Minimal fucking ansträngning. Vi är väl överens om att ni inte behöver organ om hjärnan dör? Då är ni liksom döda. Inte ens om ni planerar att ta er till himlen och Allah efteråt. Jag menar, dit tar man ju inte med kroppen ändå. No excuses.

.. och det värsta är att man inte ens förvånas längre.

Marigona apropå var jultomten bor:

Är nordpolen ovanför Sverige?

Eller är det typ sydpolen?

Tankar om gårdagen

För en gångs skull en Lipzkväll att minnas. Som känt var vi 12 härliga kvinnor iklädda snabba brillor och reflexvästar som stormar ut från tjejtoan klockan 23.30 och äger sedan resten av kvällen. De allra flesta, likt jag, helt eller nästan helt nyktra. Säkert 10 förfråganingar om varför.

Anledningen från början: Absolut ingen alls! Kanske lite för att de var sista gången för många av oss.
Den officiella anledningen: Möhippa.
Anledningen jag angav: För att vi skulle kunna hitta varandra.
Bästa reaktionen på den: Hon tittar på mig med stora ögon, tittar på sin killkompis, på mig igen. Kompisen säger: "Fan, va coolt.". "Ja, fan va coola ni är" instämmer hon. Jag instämmer också.

Därför var det värt det:
1. Jag skiter så fullständigt i vad jag gör för intryck på Lipz av så många anledningar.
2. Vi hittade varandra.
3. Vi ägde alla småfeta WT-brudar i kortkort, slimmat och urringat. Att se ut som en jävla idiot på Lipz (som vi väl andå kanske gjorde) ger en inte mindre ragg än när man ser ut som en prostituerad. Såå kåta är de där inne!
4. Den stegrande reaktionen när vi möter en kille i korridoren. "Jävlar vad snabba solglasögon alla HAAR!"

Jo men visst, jag var nöjd med kvällen.

Tuppiluris

Nu har jag varit vaken i nästan två timmar. Då är väl en timmas tupplur befogat eller?

Morgonrage

Jag har förut aldrig riktigt förstått er, mina kära vänner, och eran ilska över bilars inredning - att den alltid är olika i olika bilar - tills idag när jag skulle parkera en bil som vi tilfälligt bytt mot vår. Först, få in backen. Okej den ligger vid ettan, men man kan inte få in den med våld, man kan inte få in den genom att dra upp spaken, det finns ingen knapp på spaken att trycka in, nej man ska trycka NER spaken. Jojo, jag löste ju det. Jag rullar bak. Jag lägger i ettan och rullar upp på uppfarten. Det finns ingen handbroms. Vad i helvete!? Jag sitter kvar i bilen med foten på fotbromsen i ca 10 minuter och letar och letar efter något att dra i. Är det en sån där foxy bil à la Emma som har någonslags automatisk handbroms? Jag släpper bromsen. Rullar bak. Uppenbarligen inte. Nemen se där! En liten jävla knapp! En knapp som man inte ska trycka ner, inte föra åt något håll utan liksom trycka upp. Make sence!

Nu vänder jag mig till er biltillvärkare. Ni gör det fan inte lättare för oss med era jävla hittepå! Jävla er!

Yo!

Jag mår bättre nu. Ifall ni liksom undrade.

Förut när jag och Sanna skulle hämta mamma i stan hade vi på lite RixFM. Det var kalas på RixFM. Först spelade de I got a feeling. Sen spelade de Waka Waka. Sen, mina vänner - och sätt på högsta volym nu - spelade de den den här. Seriöst RixFM?! SERIÖST?!

Imorgon åker jag för fjärde gången på ca en-och-en-halv vecka fram och tillbaka till Göteborg. Fattar ni tråkigheten i det eller? Denna gången för att släppa av min syster. Efter en heel vecka här hemma åker hon nu hem. Så nu kan det äntligen bli lite "lugn and ro" som min syster själv skulle uttryckt det, liksom med engelsk brytning. Hon hälsar!

Sanna har som 26:åring ännu inte insett att hennes tid som G är över. 

Eller det gör hon inte alls..

Idag tog jag även och utsatte henne för hennes första facerape. Det var kalaskul! Hon tyckte jag var noob och varnade mig för att jag kunde bli ett par skor och en kofta fattigare. I don't think so. Jag var ganska snäll ändå. Skrev; "När jag blir stor ska jag bli som min lilla syster". Fick massa likes. Bland annat av två fransmän. Dumma jävlar. De fattar ju inte vad som står.

Nu till sängs. Gonatt snuttisar!

Jävla skagenröra

Jag har ätit bakpotatis med så jävla mycket skagenröra. Blev så jävla mätt. Mår så jävla illa. Jävla skit.

Barnkorv

Vi var förbi och kollade på menyn hos Väner kök och bar i jakten på en restaurang idag. Där kunde man bland annat serveras "barnkorv". Det låter väl gott?

Dagens trevligheter

Alltså.. jag sa ju det kanske men... LONDON FÖR FAN! Nu är det bokat. Jag, Johanna, och Josefin ger oss av den 6 september och intar den stora staden. 3 veckor från idag. Nu väntar vandrarhemsbokande, boendespaning, jobbsökning och packningstänkande. Nu är det for real.

På schemat idag står boka klipptid, promenad, skriva coverletter för 3 ställen mina syskon spanat in åt mig samt restaurangätande med la famillia. Mina föräldrar har nämligen silverbröllopsdag idag. De har varit gifta i 25 år. Stått ut med varandra i en kvarts jävla sekel! (inklusive de ca 8 år innan de gifte sig). Det är fan knappt mänskligt eller?

Don efter person. Eller?

Denna bild föreställer: Stor hand. Liten snus. Sugen blick.
Ganska kul.

Årsboken

Fick presic årsboken. Jag som inte ens trodde jag beställt den. Har bläddrat igenom den hur som helst. Visst gav den mig några fniss i min ensamhet. Profilerna var ju roligast. Elins om 10 år, Rostnäs dolda talang och Sofias och Viktorias smeknamn. Mest skrattade jag ju dock åt mig själv.

"Dold talang: Det är inte många som vet, men jag är en jävel på flugfiske."

Hysteriskt roligt. Är det egentligen konstigt att man skrattar åt sig själv? Mina skämt är ju min humor och följaktligen den jag tycker är roligast. Inte alls konstigt. Jag är ju jättekul.

Känslor från lördagen

Först satt vi på Strandgatan. Det var såhär trevligt.

Sen satt vi på Backan. Det var såhär trevligt.

Sen satt vi på MAX. Det var såhär trevligt.
Balex på G att beställa hamburgare nr. 2.

Såhär nöjd blev hon.

Sen tog vi farväl av denne man. Min man.
Här ser han ganska nöjd ut men det var ju jävligt tråkigt mest.

Se in i hans ögon. Det känns som om man sitter och tittar på en. Betraktar en med den där luriga blicken. Eller hur?
Jag som inte ens hunnit put ma' face on!

Livets dilemman

Jag vet inte om ni känner till min 200-vännersprincip. Ja, nu är jag på facebook igen. Den är ganska simpel hur som helst. När jag härom veckan nådde 200 vänner bestämde jag mig för att det var ett jävligt bra tal. Det ville jag behålla. Så det ska jag. Ett tag åtminstånne. Det innebär inte att jag inte släpper in fler. Bara att om en åker in, måste en annan ut. Än är det mest några stackars gamla folkuniversitetarettor som fallet offer för min slunga - liksom meningslösa människor som jag aldrig ens skulle fundera på att säga hej till om jag såg dem på gatan. Nu ligger jag helt plötsligt på 199. Wtf? Betyder det att jag måste rekrytera en ny?

Uh.

Vaaaaaaaaaaaarför är inte jaaag på way out west???? Helvete.

Mochi-mochi

Undrar verkligen när vi år se en blogg från denna fina jänta.
Visst har hon inget mellan tänderna? Det kan vi nu vara säkra på.

Slumpa-vänner-facebookaren.

Aaah, den genuina besvikelsen som uppstår man fått en vänförfrågan på facebook och man inser att man blivit ett offer för slumpa-vänner-facebookaren; den är brutal. Han som antingen är ny på facebook med runt 30 vänner alternativt med sissådär sju-, åttahundra stycken. Kanske har man en gemensam, troligtvis en som tackat ja till förfrågan precis lika ovetande om vem människan är som jag. Rasmus Rally Nilsson, 95:a från Vänerborg med en profilbild på en muskulös man i 30-årsåldern. Vem fan är du? Vad vill du mig, och varför skaffar du dig inga riktiga vänner? Fan vad jag hatar slumpa-vänner-facebookaren. Han förstör min annars o så ljuva facebookstund innan läsning och läggdags.

Krigszonen

Känner att jag inte levt upp till mitt uppdrag som bitterfittbloggare här ännu. Men nu så. Nu kommer mitt första jävla bittra inlägg. Mitt första hat! Det kommer inte handla om patriarkatet, om svälten i östafrika eller ignoransen inför klimathotet. Nej, mina kära vänner. Nu är jag bitter, arg och förbannad på riktigt. Något som hämmar min lycka här i livet. MIN HY! JAG DÖR!

Nog för att jag aldrig haft anlag för någonslags porslinshy. Det är väl liksom smällar man får ta. Jag har sedan, iaf 11 års ålder, alltid varit den som alltid gått runt med en finne eller två, oftast ganska stora och oftast väldigt rodnande. Det går i perioder, ibland mer, ibland mindre, aldrig inget. Men nu; det är fan inte klokt. Det är fan INTE klokt. De går inte att räkna. Det är minst 5 nya varje dag och de är har dessutom en rodnad runt varje finne på ca 1.5 cm i diameter. Det är kaos, det är krig och det är sorg i mitt ansikte.

De har nu dessutom spritt sig ner på kroppen. Jag har röda utslag och plitor på bröstet, benen och på armarna. Ikväll tar jag sista penicillinpillret och ber samtidigt till gudarna att i alla fall dessa försvinner. Ansiktsfinnarna får jag väl ta med mig i graven, ty de lär bli min död.

P.S. Nästa person som framför mig gnäller om en ny stor finne (som man ju fan aldrig seer i alla fall), den ger jag en käftsmäll. Damn right, i will.

Bortgjord

Facebookchatten bråkar lite med mig för tillfället. Ni vet, allt man skriver kommer inte fram, etc. Kan bli lite besvärligt. Leda till att man måste skriva en del saker flera gånger, etc. Brukar inte vara så mycket mer än fett irriterande. Idag, dock, fick det en lite mer ödestiger konsekvens när jag chattade med min vän och kollega Rickard. Jag skriver:

du är ju man
tror jag
(Min poäng med att inleda så här var att jag skulle komma till att jag ville ha tips om vad jag skulle köpa till min bror i födelsedagspresent. Men när jag skrivit detta så inser jag att det är ett lite konstigt sätt att inleda en konversation och ett smått brutalt skämt dyker upp i mitt huvud. Det är liksom.. lite för roligt för att bara kastas bort, därför skriver jag det, varefter jag snabbt överöser honom med en massa:
hahaah
SKOJA
det var inte alls det jag skulle skriva

osv...och sedan min verkliga fråga. Facebook levererar dock inte dessa senare kommentarer utan liksom nöjer sig, och lämnar ensamt mitt brutala skämt:

"Jag är lite sugen på kuk nämligen"

Tack facebook.

Minns ni när jag cyklade hem såhär ända från stan?

Detta inlägg illusterar liksom ett dubbelfail. 1. Mina solbriller, som jag alltså cyklat hem hela vägen från stan med utan att inse att jag bara har en lins. Jag vill inte ens tänka hur jävla dum jag måste sett ut. Seriöst. Fy fan. 2. Jag gör klassikern trycka på spela in ist för ta kort. De blir alltid så knasigt, inte sant?

Om en månad....

Jag går ut genom en anonym och tillintetsägande port i en lite smalare gränd i östra delen av staden. Jag är iklädd ett par höga jeans, mitt senaste blusinköp från en secound hand-butik i närheten, mina herr-skor, ett guldigt klockhalsband och orangeröda läppar. Jag har lite brottom - slutade jobbet för bara en halvtimma sedan och har redan hunnit hem och byta om inför afterworken på puben några kvarter bort. Jag svänger runt hörnet och kommer direkt ut på en av kvarterets huvudgator där de unga, hippa människorna fladdrar förbi med sina shoppingpåsar och take-awaymuggar. Jag väljer att ta tuben då jag fortfarande är lite trött i fötterna efter helgens krogrunda, flera dagarn jobb på restaurangen och promenaden runt Regents Canal med James igår. Han är en medellång kille med mörkt, nästan snaggat hår, ljusbruna ögon och en fantastiskt brittisk accent som jag träffade på en efterfest hemma hos en kollega i helgen. Han har precis börjat andra året på läkarlinjen på universitetet utanför staden.....

URSPÅÅR... Okej, men London blir nog niice.

Månadens budgetkaos

Såhär i tider av Londonplaner och ledighet försöker man tänka i baner av besparingar. Man lägger undan tankar på klädinvesteringar och onödiga utgifter i förmån för ett framtida drägligt leverne när man vet att de likvida medlen kommer vara knappa. När jag därför idag skulle på en gratistur till Göteborg, då min pappa ändå i andra ärenden hade vägarna förbi, var planen att inte köpa något annat än en present till en nyss nyfylld vän. Efter ca en halvtimma, den tid det tar för mig att slå en lite lov inne på Topshop, har jag redan spenderat 1200 kronor. BRA JOBBAT, LINN!

Kan trots allt inte låta bli att vara lite nöjd, köpte ett par skor, sånna där som ser ut som herr-fin-skor. Kommer se ut som Lollipod himself. Förrutom det köpte jag ett par blåa coola brallor samt ett supercasuall laxfärjat linne. (Observera Sofia-färgbeskrivningen, inspirerad av den extremt utsökta laxtallrik jag nyss inmundigade från laxbutiken i Ljungkile) Nåväl, kanske har den på mig i kollektivet imorgon. Räknar kallt med en samling där då och att alla bitterfittor är närvarande.

Puss nu.

Fuldagar

Det är något speciellt med söndagar. Man är liksom alltid ful då. Hur man än bär sig åt. Söndagar är fuldagar. Det är trist tycker jag.

OD

Det är inte många som vet. Men jag lever ett ganska farligt liv. Att ha en kronisk sjukdom OCH vara disträ samtidigt kan nämligen få direkt ödestigra påföljder. Idag gjorde jag ett misstag, som inte ska stickas under stol med, har begåtts även ett par gånger tidigare. Jag sitter helt casually i soffan med min frukosttallrik, min tekopp och, som idag, söndagens tabletthållare från CrackBooken. Så tänker jag. "Nu ska jag ta mina morgontabletter." Så gör jag det. Sväljer dem alla 6 som vanligt i en klunk. Så sitter jag kvar en stund med ögonen på Tilde de Paula i morgonsoffan. Så tänker jag. "Nu ska jag ta mina morgontabletter". Så gör jag det. Fast det gör jag ju inte. För jag tar ju middagsdosen, eftersom morgondosen redan är tagen. OVERDOSE!!!

Starstruck

Ännu en natt när tankarna inte vill gå och lägga sig och låta hjärnan vila. Det snurrar i huvudet. Jag snurrar i sängen. Det är då tar till min nya nattavana för sömnlösa nätter. Jag tar med täcket, datorn och ett par hörlurar och lägger mig på altanen. Jag låter The tallest man on earth (evigt tack Johanna) sjunga och spela för mig, andas in den kalla friska luften och låter ögonen vandra över den stjärnklara himlen. Stjärnfall. Jag njuter litegrann.

The Pilot

Klockan stog på 8.30, jag trog på mig ett par trosor och lät dagen börja. En regnig sådan. Jag brummade iväg till Näl 10 minuter senare, ännu tom i magen, och rullade in i magnetröngentunneln för en liten photo shoot.

Jag passar på att, i sann modebloggaranda, redan nu lägga in min första dagens outfit. Yesbox. Detta var inför photo shooten. Jag är här iklädd en casuall vit bomullsrock från landstinget och ett par sportiga vita ankelstrumpor. No bra needed (läs: allowed).

Resten av dagen har spenderats lunchande på golfklubben med släkten. Ja kära vänner, jag missade ju släktgolfen i år i och med min rehabilitering så att säga. Släktgolfen är ett fenomen för sig jag troligtvis senare i bloggen kommer göra ett inlägg om. Just nu är jag dock alldeles för upptagen med att just rehabilitera mig. Tog mig en tvåtimmars-nap när jag kom hem. Den var skön.

Sårå. Då var vi igång. Ikväll vankas som vi vet fittkalas och i kollektivet. Det blir niiice!
Åhoj!