Det är 13 grader i lägenheten. Det ryker från munnen ibland vid utandning och jag har tiggt till mig att vi ska sätta på den där elektriska värmaren som spottar ut sig rök och lite märklig brändtgummilukt och skapar ont i huvudet. Man ba; skönt och komma till sydfrankrike. Not.

Right?

Jag sitter och lyssnar på kombon, Max, som hjäper sin 13åriga lillebror med engelskläxan. DET ÄR FAN DET SJUKASTE! Vi är på nivån: "I have, vad betyder det?". Frågan: Hur säger man idag? Tuesday? Today? Han försöker lära sig uttalet på "right". Det är ju samma som "white?". Sen sitter han där som en liten skällande hund med 6 olika uttal av right som liksom aldrig blir right.

Jag hallucinerar, som man skulle uttryckt det med eftertryck på direktöversatt ren franska. Man ba: varför sjukt inte alla fransmän redan vid födseln. Lite den känslan.

Nya bekantskaper

Hej igen bloggen. Min french boyfriend har studier upp över öronen (vilket jag visste) tills han också tar semester fredag eftermiddag. Dessa tre dagar får jag alltså klara lite på egenhand. Idag tillexempel, medan han skrev prov, åt jag lunch här i hushållet med hans två kombis och den ena kombosens pappa och lillebror som var på besök. Oidentifierbar brun gryta med mycket linser. Fyra sorters ostar till dessert. Nom. Lillebrorn ska stanna i en vecka här i hushållet. Inatt jobbar Max och den andra kombon, så då är det jag, Ben och lille Justin som ska underhålla oss. Mysigt!

Bienvenu

Hej och välkomna alla nya och gamla fans av the littly bloggy of mine. Jag tänker inte, såhär 8 månader sen mitt senaste inlägg HA NÅGON JÄVLA PRESTATIONSÅNGEST att mitt nya välkomnande inlägg ska vara spektakulärt på något sätt. Tack, ville bara sänka era förväntningar.

Nåväl. Jag omöppnar bloggen som min lilla soptipp för ångest, reflektioner och mer eller mindre meningslösa små livshistorier från min nya tid i utlandet. Jag är som ni ju alla vet tillbaka i Toulouse Frankrike i den något runkiga lägenheten tillhörande min french boyfriend och hans två kamrater. Jag har 3,5 månaders praktik framför mig men först och främst lite jävla semester. Mm.

Alltså det här med tid, det FUCKAR MED EN, när man gör sådana här grejer som och byta life. För en vecka sedan hade jag mitt etablerade liv i Lund med mina älskade vänner som bara bekräftar mig från alla håll, mina studier, och bara trivs och myser i mitt äntligen centrala förstahandskontrakt i Lund med två av mina närmaste vänner och mina grejer i mitt hem. Ah och sen ba: nu i Toulouse ska börja ett annat liv i ett annat land, med annan sysselsättning på annat språk med andra människor, få som jag känner, men en pojkvän: VA?! Nu, igår när jag precis kommit fram, ögonblicket uttråkad på flyget och det när jag hispig sprang runt i lägenheten på Södra esplanaden med Johanna igår förmiddags och pillade med packning; det känns som att det händer på samma gång. ÄR tid verkligen kronologiskt eller är det bara en strukturalistiskt konstruktion vi alla gått med på genom vårat språkbruk, som Lacan själv hade sagt?? Lacan är fransmannen myten legenden jag ska försöka förstå mig på inför min praktik då han utgör grunden för min handledares terapeutiska sätt. Förstått har jag ännu verkligen inte gjort. Han hade förmodligen inte alls sagt så. Det var min tolkning av de fem sidor jag ängsligt tog mig igenom på flyget. Men ja, hängde någon med i detta ens? Jag bara känner att det är ett jävligt könstigt fenomen ibland det här med tid. Det är allt.

Tillbaka till verkligheten. Saker som har hänt:
- jag har träffat min handledare. Hon verkar vara en söting och hon gillar Ruben Östlunds Turist som jag personligen älskar också. Bra grej. Kommer praktiken bli bra? Ingen aning men hon verkar snäll min handledare. Hon heter Véronique, eller som jag i bloggen kommer referera till henne: Véro.
- jag har tappat bort min plånbok. Jaharå. På flyget förmodligen. RÖÖÖÖÖÖV.
- det var allt det oväntade. Resten får ni räkna ut själva.

Nå. Jag återkommer snarast. Har inte så mycket för mig atm så bloggen kanske får froda, kanske inte. Ska försöka hitta tillbaka till hur man skriver och hur man håller en röd tråd tills nästa gång.

Hejsålänge.

Glömde publicera från 4:e juni:

Sista dagen. Det känns mest av allt jävligt ledsamt. Ganska ledsamt att lämna Toulouse för en sommar i Vänersborg med få (men några <33) av mina vänner på plats. Väldigt ledsamt att lämna Benny. Sista veckan har varit ett par tårar (alltså bara lite), tankar och ångest. Men också stekande solsken, 30 grader och Toulouse på sitt allra bästa humör. Det är en sådan jävla trevlig stad när man vant sig vid att vara svettig 24/7.

I veckan har jag hunnit spendera en dag på playan med Mette för att försäkra mig om en nåååågorlunda respektabel bränna för att folk ska tro mig när jag säger att jag spenderat hela våren i södra Frankrike. Det var inte helt oväntat AMAZING.

Jag har också åkt på min första fortkörningsböter på motorvägen mellan Narbonne och Collioure en vacker dag med mina fina svenska vänner. Det var förmodligen på samma väg som jag satt med en vinflaska i handen, bara för att känna mig sådär äkta fransk och lät mig smaka vinet. Men det var ju bara på skoj? 45€ fattigare blev jag brevet adresserades till Benjamins päron som självklart undrade hur sjutton en fortkörningsböter i södra Frankrike med hans bil kunde bli till när han själv befann sig med blindisarna i långt uppe i norr. Well.

Jag ska snart gå och ta min sista lunch, sista kaffe och sista promenad i staden med Mette. Sen ska jag ta min sista middag och sista natt i samma säng som min lilla frenchy. Sen Paris, och kanske några sista tårar.

Två av varandra oberoende personer har nu sagt att jag dansar som MØ. Det är något med det brett särade benen. Jag tror inte de menade det som en komplimang men jag tog det som en sådan. 

Åh.

Fans, så ja. Jag är här! Okej?

Jag ligger i min säng med den för mig inte helt vanliga känslan bakis. Igår var jag på grillkväll med de få erasmusar som är kvar plus lite random frenchys. Sen cyklade jag iväg till Bennys korvfest och träffade hans banditvänner. Där var testosteron, rom, rök och koks. Vem är jag? Sen gick vi på nyöppnad klubb jag, och de 15 boysen. Gick före i kön. För vi känner folk.

Sen sist har jag ju haft mysologbesök och det var obviously väldigt mysig. Vi åkte till kusten vid spanska gränsen och mös och hjälpte Jakob sörja. Jag har varit på atlantkusten och till Dune de pilar. Det tog oss 3 timmar att nå denna eftertraktade turistattraktion som verkligen bara ett enormt gigantiskt sanddyna precis vid havet. Och sen har jag gjort mest absolut ingenting.

Mest av allt har jag ju, ni vet, tänkt. Det är mindre än en vecka kvar av min vistelse här i Toulouse och inte helt oväntat nog har den existensiella ångesten slagit in. Det är ju ett litet låtsasliv man lever på ett utbyte som det här. Det är som semester fast ändå inte. Man pluggar fast man gör inte det. Man skaffar vänner man aldrig kommer se igen. Han etablerar ett liv och skapar ett sammanhang man sedan helt och hållet lämnar. Och så en relation, blir lite kär typ. Och lämnar det.

Det som kanske skrämmer mig mest är den kanske delvis orimliga känslan av att det kan vara sista gången. Jag har slitit med franskan i 5 månader nu och snart kommer jag kanske aldrig behöva den igen. På mina semestrar visst, men på riktigt. Vad hände med 18-åriga Linn som var så övertygad om att ett globe trotarliv låg för hennes fötter? Vad hände liksom när hon började på psykologprogrammet och begränsade de möjligheterna såpass avsevärt? Man är ju friare än man tror, jag vet, och vill jag ut och tillbaka igen så löser jag ju det. Men ändå? Kan en få känna lite? Men det är liksom bara hela tanken på att komma tillbaka till Sverige och bli för bekväm som skrämmer mig. Att glömma bort hur mycket jag älskar och får ut av sådana här saker. Orka ta sig igenom det jobbiga och bara göra det. Att åka på erasmus är ändå lätt. Blir det lika lätt nästa gång? Blir det av då? Resa är fantastiskt men att etablera sig i annan kultur och låta sig marineras i deras senapsvinegret på riktigt liksom. Det är ändå så nice. Och Frankrike liksom. Det äär nice.

Well. Jag ska försöka ta mig ur sängen och till parken. Lägga mig där istället. Tänka lite mer.

Les pyrénées.

Vi tar oss genom de bergiga landskapen, de små pittoreska dalbyarna och upp längst slingrande zick-zackvägar. Uppåt, uppåt fortsätter vi genom en grind till en liten liten väg, som liksom inte ens är en väg som leder oss fram till den lilla lilla stugan. 

I den lilla lilla stugan, finns ett litet litet kök, några sängar, ett bord och inte mycket mer. Utanför den lilla lilla stugan finns de stora, branta pyrinéernas toppar och en natur som tar andan ur en. Här ska vi två, utom all omvärldskontakt och verklighet spendera helgen. 

Han har fixar bil, fixat mat, fixat vandringsskor och stuga. Han kör, städar, grejar, installerar skorsten, tänder brasan och lagar maten. Jag bäddar eventuellt sängen samtidigt. Och ligger i den.

Vi går på vandring och jag har lite svårt att andas där uppe men det gör inte så mycket för det är himla fint. Jag väljer att ramla ca 5 gånger i snön och åka på rumpan i snön ner för berget. Det kändes rimligt. 

Jag har läst, chillat, myyst vandrat, varit ofräsch, badat halvnäck i iskall liten flod, bränt mig på rumpan, kissat massa utomhus och ätit väldigt god grillad anka och med smält camembert framför en brasa med vin och njutit av utsikten. Det var en helg magnifique. 

The norway way

Sen kobra gjorde det fantastiska onaniavsnittet (alltså seeeee det om ni inte redan gjort det!!) så har jag varit lite besviken. Nu kollade jag precis på deras program om tidresor, mediokert i allmänhet men inslaget om Norges slow-tv där det oklippt filmar typ en tågresa eller annat väldigt alldagligt. Alltså känslan av välbehag som infann sig inom mig. Vilket land! Vilket jävla mindfullnessfolk! Jag ska dit i sommar, så äre bara! Kolla kobra!

FREEE-dag.

Idag har jag skrivit min sista tenta. Aaaah det gick riktigt jävla pissedåligt. Jag vet inte ens vad som händer om jag inte klarar mina tentor här. Får jag ta en ny kurs hemma? Komma tillbaka hit för omtentorna i juni? Är totalkörd i bajs och får jobba på Skräcklestugan i Vbg-resten av livet. INGEN VET! Just nu känner jag att jag skiter i allt.

Ikväll ska jag rulla hatt med erasmusissarna. Jag spenderade en ganska trevlig kväll med dem härom veckan och har återfått viss respekt hos mig. Snart åker alla hem och jag kommer förmodligen inte sakna dem såmycket men det har ju fyllt sin funktion vid vissa tillfällen.

Imorgon ska jag och Benny dra ut i bergen i ingenstans i en stuga utan el och vatten och vandra och sånt. Jag är ganska taggad. Om ni inte ser mig igen kanske det är för att han lämnat mig i en dal. Let's hope not.

Det var det. Vi hörs väl efter helgen då, hoppas jag. Kram på er.