Åh.

Fans, så ja. Jag är här! Okej?

Jag ligger i min säng med den för mig inte helt vanliga känslan bakis. Igår var jag på grillkväll med de få erasmusar som är kvar plus lite random frenchys. Sen cyklade jag iväg till Bennys korvfest och träffade hans banditvänner. Där var testosteron, rom, rök och koks. Vem är jag? Sen gick vi på nyöppnad klubb jag, och de 15 boysen. Gick före i kön. För vi känner folk.

Sen sist har jag ju haft mysologbesök och det var obviously väldigt mysig. Vi åkte till kusten vid spanska gränsen och mös och hjälpte Jakob sörja. Jag har varit på atlantkusten och till Dune de pilar. Det tog oss 3 timmar att nå denna eftertraktade turistattraktion som verkligen bara ett enormt gigantiskt sanddyna precis vid havet. Och sen har jag gjort mest absolut ingenting.

Mest av allt har jag ju, ni vet, tänkt. Det är mindre än en vecka kvar av min vistelse här i Toulouse och inte helt oväntat nog har den existensiella ångesten slagit in. Det är ju ett litet låtsasliv man lever på ett utbyte som det här. Det är som semester fast ändå inte. Man pluggar fast man gör inte det. Man skaffar vänner man aldrig kommer se igen. Han etablerar ett liv och skapar ett sammanhang man sedan helt och hållet lämnar. Och så en relation, blir lite kär typ. Och lämnar det.

Det som kanske skrämmer mig mest är den kanske delvis orimliga känslan av att det kan vara sista gången. Jag har slitit med franskan i 5 månader nu och snart kommer jag kanske aldrig behöva den igen. På mina semestrar visst, men på riktigt. Vad hände med 18-åriga Linn som var så övertygad om att ett globe trotarliv låg för hennes fötter? Vad hände liksom när hon började på psykologprogrammet och begränsade de möjligheterna såpass avsevärt? Man är ju friare än man tror, jag vet, och vill jag ut och tillbaka igen så löser jag ju det. Men ändå? Kan en få känna lite? Men det är liksom bara hela tanken på att komma tillbaka till Sverige och bli för bekväm som skrämmer mig. Att glömma bort hur mycket jag älskar och får ut av sådana här saker. Orka ta sig igenom det jobbiga och bara göra det. Att åka på erasmus är ändå lätt. Blir det lika lätt nästa gång? Blir det av då? Resa är fantastiskt men att etablera sig i annan kultur och låta sig marineras i deras senapsvinegret på riktigt liksom. Det är ändå så nice. Och Frankrike liksom. Det äär nice.

Well. Jag ska försöka ta mig ur sängen och till parken. Lägga mig där istället. Tänka lite mer.

Les pyrénées.

Vi tar oss genom de bergiga landskapen, de små pittoreska dalbyarna och upp längst slingrande zick-zackvägar. Uppåt, uppåt fortsätter vi genom en grind till en liten liten väg, som liksom inte ens är en väg som leder oss fram till den lilla lilla stugan. 

I den lilla lilla stugan, finns ett litet litet kök, några sängar, ett bord och inte mycket mer. Utanför den lilla lilla stugan finns de stora, branta pyrinéernas toppar och en natur som tar andan ur en. Här ska vi två, utom all omvärldskontakt och verklighet spendera helgen. 

Han har fixar bil, fixat mat, fixat vandringsskor och stuga. Han kör, städar, grejar, installerar skorsten, tänder brasan och lagar maten. Jag bäddar eventuellt sängen samtidigt. Och ligger i den.

Vi går på vandring och jag har lite svårt att andas där uppe men det gör inte så mycket för det är himla fint. Jag väljer att ramla ca 5 gånger i snön och åka på rumpan i snön ner för berget. Det kändes rimligt. 

Jag har läst, chillat, myyst vandrat, varit ofräsch, badat halvnäck i iskall liten flod, bränt mig på rumpan, kissat massa utomhus och ätit väldigt god grillad anka och med smält camembert framför en brasa med vin och njutit av utsikten. Det var en helg magnifique. 

The norway way

Sen kobra gjorde det fantastiska onaniavsnittet (alltså seeeee det om ni inte redan gjort det!!) så har jag varit lite besviken. Nu kollade jag precis på deras program om tidresor, mediokert i allmänhet men inslaget om Norges slow-tv där det oklippt filmar typ en tågresa eller annat väldigt alldagligt. Alltså känslan av välbehag som infann sig inom mig. Vilket land! Vilket jävla mindfullnessfolk! Jag ska dit i sommar, så äre bara! Kolla kobra!

FREEE-dag.

Idag har jag skrivit min sista tenta. Aaaah det gick riktigt jävla pissedåligt. Jag vet inte ens vad som händer om jag inte klarar mina tentor här. Får jag ta en ny kurs hemma? Komma tillbaka hit för omtentorna i juni? Är totalkörd i bajs och får jobba på Skräcklestugan i Vbg-resten av livet. INGEN VET! Just nu känner jag att jag skiter i allt.

Ikväll ska jag rulla hatt med erasmusissarna. Jag spenderade en ganska trevlig kväll med dem härom veckan och har återfått viss respekt hos mig. Snart åker alla hem och jag kommer förmodligen inte sakna dem såmycket men det har ju fyllt sin funktion vid vissa tillfällen.

Imorgon ska jag och Benny dra ut i bergen i ingenstans i en stuga utan el och vatten och vandra och sånt. Jag är ganska taggad. Om ni inte ser mig igen kanske det är för att han lämnat mig i en dal. Let's hope not.

Det var det. Vi hörs väl efter helgen då, hoppas jag. Kram på er.

Sinon ça va!

Alltså att jag ska behöva sitta och förstå superinvecklade superpsykodynamiska perspektiv på organisationspsykologi à la organisationer som dynamiska energifält beroende av tyngden av andras behov och dess koppling till den kliniska freudianska individualpsykologin, TUTTSUG och fan och hans moster. Teorier som känns som hämtade från ett annat jävla sekel, beskrivet på äcklig akademiskt jävla franska. Känns det rimligt? Nej! Har jag något att välja på? NEJ! Förstår jag någonting? NEJ!!

Skönt då att det franska skolsystemet inte bygger på förståelse utan god gammal utantillinlärning. MMMMM how I love att min sista tenta och det sista jag har och göra på ett franskt pisseuniversitet är på freeedag. Sen tre veckors freedom.

Det är också svinvarmt ute, jag har tappat bort min solkräm och jag har bränt mig. Jag håller på att kriga lite med franska försäkringskassan för att få tillbaka de ca 300€ jag lagt ut på läkarkostnader och mediciner också. Det ser dunkelt ut.

Men egentligen mår jag bra!

Sen jag var aupair har jag börjat finna en viss känsla av välbehag av att höra ett barn lipa och kunna tänka "NOT my fucking problem". Är jag ond?

Gotz och blannat

Här ligger jag och luktar svett. Riktigt äckligt. Jag är liksom inte den där svennen som tar på mig alldeles för lite kläder så fort solen sticker fram. Jag är den där svennen som inte gillar och frysa och alltid kör på principen hellre för mycket kläder än för lite. En princip som oftast funkar bra i Sverige men inte här. Det är liksom varmt påriktigt här. Jag svettas.

Idag har jag fyndat mig ett par birkenstock för 10€ på second hand. De är inte den klassiska modellen men de är fina och de är lila. Jag tänkte måla tånaglarna också. Det kommer matcha så fint; skorna, tånaglarna och mina ettrigt lila blodådror på fötterna. Äntligen sandalsäsong.

Jag har ju också nyligen tagit emot det glada beskedet att få ta härbergera Rosie och Jakob här framöver i ett par dagar. Fifan vad trevligt. Mina första besökare som inte redan är halvkåta frankofiler. Undra om jag kan konvertera dem? Sen är det ju det här med att hitta bra restauranger som serverar vegetarisk mat. Det är mitt mission här framöver. Toulousarna gillar ju sin anka. Anka i gryta, anklever, marinerad anka, annan del av anka, anka i korv, anka i paté och ankfettsrussinish som snacks. Kanske kan fråga om man kan gå vegetarisk anka. Jag är säker på att de löser det.

Imorgon ska jag och Benny på cykeltur på längst kanalen från långtbortifranskastan tillbaka till Toulouse. Jag har hittat äkta jävla pågengifflar till picknicken.

Majmaj

Från och med den sekund jag klev av spårvagnen från campus efter min helvetesvecka av hetsplugg och tre tentor var Toulouse sådär drömmigt som det bara kan vara när solen skiner. Värmen, lugnet, husen, stämningen. Jag inledde mina 24 timmars egentid jag har inplanerad med två timmar i parken vid floden. Jag brukar inte ha så mycket till övers för män utomhus med gitarr men när någon däremot sitter en bit bort med sina vänner och spelar soundtracket till Amelie från Montmartre (klychigt men såå fint!!) på dragspel då måste man ju liksom love it. Love fransmännen.

Det positiva med min tentavecka är ändå att jag för första gången de senaste veckorna börjat känna mig ganska cool med läsandet. Jag bävar liksom inte varje gång jag ska ta mig an en text på franska och behöver inte längre slå upp ett ord i varje mening för att begripa vad det står. Jag äger ändå lite grand. Kul att det kommer nu.

Julia var ju här i helgen också! Det var FANTASTISKT trevligt. Även om jag har en självvald ganska vänsnål situation här vanligtvis så insåg jag att det ändå är jääävligt nice med någon jävligt nice, om ni förstår vad jag menar?? Alltså real friends, alltså Jullis knullis?? I so miss! Så ja, vi gjorde väl vad vi gör bäst tillsammans i Frankrike, dvs typ tror att vi är något; Klär oss fläshigt, beter oss kaxigt, äter orimligt mycket och dyr mat och bara gör stan samtidigt som vi systematiskt och analytiskt arbetar oss igenom otaliga inter- samt intrapersonella relationskontexter (sorry, jag släpper socialpsykologin nu) vi befunnit oss i och står inför. Vi tog oss också ut på en liten roadtrip på älskade franska landsbyggdsvägarna till Carcassonne. Betyg stad: medel. Betyg road-trip: Top.

Nu ska jag fortsätta min ensamhet med att kolla på andra avsnittet av Game of Thrones. You heard me. Sen har jag some serious sovning att ta igen. Jag sover lite dåligt. Ikväll har jag maxat sovhygienen och är rikigt taggad på dundersömn.

Lev väl vänner. Hej så länge.