Ventilering.

Så kommer det och slår mig på KÄFTEN igen. Känslan av att folk inte seeeer vem jag är, att jag kan, att jag typ egentligen är helt-okej-smart. Varför bryr jag mig? Ojjj, vad jag bryr mig.

"C'est mal écrit" (Det är dåligt skrivet) muttrar fittan till sociologilärare medan hon läser introduktionen till intervjuguiden jag hafsat ihop. JAG VET. Men tack som fan att du uttrycker det så tydligt för mig. Jag vet att jag använder ett väääldigt basic språk, att jag gör både stavfel och grammatiska fel i varannan mening och kanske felanvänder ord, men jag kan liksom inte bättre. Jag tar mig fram i det flesta konversationer nu men att skriva en akademisk text är liksom något annat. Känslan när min gruppmedlem läser igenom texten och konstaterar att ja, den är ju ganska klychig. Jo jag vet, den är klychig och basal. Men du är ful och finnig!

Van att kunna använda sin oförmåga att komma fram till någonting bakom ett akademiskt språk. Van att kunna formulera sina meningar med precision och skärpa och van att kunna använda språkets alla finesser (modest, yes) sitter jag framför datorn med texten framför mig och känner mig ungefär halvförlamad. Lär ju få skriva om skiten men liksom, jag kan inte bättre?

Helvete.