Tillvaron

Idag är jag på lite dåligt humör. Inte så mycket egentligen och inte på ett besvärande sätt utan mer på ett; jag-tänker-spendera-dagen-helt-ensam-och-sura-lite-över-livet-för-varför-inte-sätt. Jag ska ha mens snart. Jag behöver Linn-tid.

Om vi försöker bortse från detta, vilket ju egentligen inte går, att bortse från sin sinnesstämning för den är ju liksom DÄR så är jag väl nöjd med min tillvaro. Jag fikar, lunchar, sover länge, promenerar, rullar lite hatt emellanåt. Jag är jag nöjd med mina resor. Det var mysigt även de sista dagarna i Paris när jag spatserade runt på dagarna, shoppade en svart jeansjacka och ett par nya solbrillor och besökte en kyrka med fina fönster. På kvällarna åt vi supergod pizza och ännu godare kambodjansk mat på en resto vid kanalen. Vi såg på film i bäddsoffan. Sånt vi liksom aldrig gör jag och syrran. Det var mys.

Appropå mys så finns det ju den här pojken jag träffar. Jag lärde honom ordet mys, en av mina specialiteter tillika favoritord i det svenska språket. Han har svårt att få till y:t ordentligt. Det är viktigt att du inte säger mus, förklarar jag med allvarlig blick, det är något annat. Pojken heter Benjamin (Bennjama') kommer från trakten och har därför en lite tokig men charmig dialekt. Han ser lite hippie ut, fast söt och är ganska snäll. Jag har lite svårt att förstå honom ibland. Men han har tålamod. (Det hade fan aldrig jag haft) Vi har inte träffats så länge men jag hoppas vi kommer fortsätta. Det är mys.

Desperate times calls for desperate measures.

Jag har precis stalkat fram 3 pers på Facebook som är i min monsterkurs. Jag har friendrequestat dem och skrivit ett meddelande om min situation som borttappad utbytesstudent som inte vet vad jag ska göra till nästa lördags 8 timmarsseminarium. Jag hoppas att någon, vilket jag själv aldrig hade gjort, vill vara så barmhärtig och svara mig. Om mot förmodan så är fallet jag KLÄNGA MIG FAST, se till att få alla anteckningar och att de ska bli min fadder för resten av terminen. De kommer ångra sig bittert.

Det kändes ändå rimligt.

Nu skulle jag kunna läsa men jag behöver också gå och handla eftersom jag är min systers hemmafru. Jag behöver också gå och köpa en jacka, ett par solglasögon och förhoppningsvis något annat TRENDIGT. Jag behöver också gå och besöka det där saint-chapelle som alla säger ska vara så himla fantastiskt. Jag behöver förmodligen också gå till mitt nr 1 favoritcafé i norra marais för att kolla på snygga människor.

Så många måsten.

80-talsfesten

Jag hade sovit 3 timmar och gått upp kl 3.30 för att ta mig till flygplatsen. Väl där, lite försenad då nattbussen (inga vanliga transferbussar gick vid den tiden) tog sin jävla tid hade jag glömt mitt boardingpass. Jag förvisades till en annan terminal 10 minuter bort, sa nej för i helvete, sprang lite olika kassor fram och tillbaka, pungade ut 15€ och satt slutligen lugnt vid gaten och väntade på att alla frenetiska köade skulle gå på flyget. (Alla har ju var sin sittplats, whats the köing all about anyway??) Allt gick som på räls, som vanligt, dvs. 

Jag var med andra ord lite småsliten när jag kom fram till min systers lägenhet, 5 trappor upp utan hiss, bakom kullen i norra Paris. Här är listan på saker hon tyckte vi skulle förbereda för hennes 80-talsfest senare på kvällen:

- städa

- handla

- 40st hemmagjorda minihamburgare

- 40st mini-hot dogs

- dippar 

- grönsaksstavar

- rosa popcorn (?!)

- tonfiskröra

- skinkrullader

Vi gick och handlade för över 150€. Här får man gratis hemkörning vid över 50 och en gigantisk man bar upp alla 3 bamseboxar, på en gång, ensam, för alla 5 trappor. Alltså det. 

Som ni kanske kan förstå är min syster lite utav en believer, en optimist. Det slutade med att popcornen inte gick att göra, att skinkrullarna samt tre av fyra dippar blev äckliga och tonfiskröran smakade kattmat. I övrigt var festen ändå en succé. 

Det är ändå alltid lite underligt att besöka min syster och det liv hon lever, i synnerhet denna gång när jag ännu mer fick träffa hennes vänner. Vi tycker liksom om varandra ganska mycket jag och hon, pratar ofta i telefon och hela den biten, förstår varandra ganska väl. Ändå är vi så jävla olika. Hon bor i en liten men fin typisk lägenhet i Paris med minimalt kök och designermöbler.  Hon jobbar för ett företag som säljer klockor och smycken till saudiarabiska prinsar för priser jag inte ens kan ta i munnen och arbetsuppgifter jag aldrig lyckas begripa. Har ett entourage av Marais-bögar och vänner på andra lyxföretag med förmånliga personalrabatter. Hon går på restaurang en-två gånger i veckan och bjuder in på 30-årsfest sina vänner som var och en tar med sin en champagneflaska för 40-50€. Alltså VAD ÄR DET? Alla välutbildade, välklädda, vältaliga och välbetalda. 

Det är som att vara på safari och jag njuter som bara den att få ta del av det. Den är fantastisk. Ändå skulle jag aldrig själv vilja leva i denna djungel. 

Vi pratade om bubblor. Jag om min akademiska vänsterlundabubbla där alla röstar på fi, har vegetariskt i lunchlådan, använder hen och aldrig särskriver. Jag blir lika livrädd varje gång man snubblar över en sverigedemokrat, eller en främskritspartiröstare, som häromdagen och inser att dom utgör verkligheten. Hon i sin bubbla. Verkligheten är liksom aldrig längre bort än utanför vårt fönster, utanför matbutiken, utanför universitetets väggar. Ändå ser vi nio gånger av tio aldrig utanför skalet på vår egen lilla bubbla.

Strörd grej lirrom.

Barca baby

Klockan var nästan midnatt när vi kom fram till hostelet, precis vid turistgatan las Ramblas i tisdags. Det var en salig blandning människor i vårt sällskap. Det var jag, den andra svensken, min danska väninna och hennes pojkvän ständigt olämpligt skojandes om att man hittar allt i svenskens mammas snippa, hans nya svenska favoritord. Det var dessutom ett gäng greker, en söt belgiska som ingen riktigt kände, en spansk-schweizisk kille som bara för att han är trevlig och ganska snygg fick någon slags orimligt alfahannestatus och en åsikt orimligt högt värderad. Helvete, vad provocerad jag blir. Helvete vad provocerad jag blir över människans obegripliga behov av en auktoritet i detta sammanhang. Vi är alla ungefär lika vuxna, ingen har varit i Barcelona och alla är där på samma villkor. Ändå skriker folk efter att få anförtro sig till någon som har koll på kartan, kan lägga upp dagen och bestämma restaurangen. GÖR VAD DU VILL OCH TA HAND OM DIG SJÄLV?!

Just det, det var också den 31-årige polacken som levt de senaste 10 åren i Manchaster (föreställ er sättet han pratar) Denne man skulle kunna konstruera ett inlägg i sig, men det har jag inte ork till. Låt oss bara konstatera att han var den som la upp ca 200 bilder från resan på Facebook, talar 5 språk, har gjort en egen musikvideo till Voyage voyage (soundtracket till resan) hade gjort ALLT när vi spelade Jag-har-aldrig (för det gjorde vi. På mitt initiativ. Det äär ju ett bra sätt att lära känna varandra?) plus otaliga andra historier (förutom att ligga med en kvinna), gav de mest fantastiska massager och opassande kommenter, flörtade hejvilt med schweizaren och BET mig i halsen. Tycker ändå om honom.

Jag spydde en kväll. Har inte gjort det sedan jag var 18 tror jag och då var det för att jag var sjuk på riktigt. Hade inte ens druckit alkohol. Skyller på oorimliga matvanor, extremt mycket och feta tapas och en brutalt stark ciggaret. MEN ÄNDÅ? Orimligt.

Jaaa, det blev mycket promenerande, stranden, hamnen, sagrada familia, gaudiparken, gaudihus, berg med feta utsikter, tapas, powernaps, barer, uteserveringar, tapas, churros, kaffe. Det var varmt och skönt, säkert 16-17 grader och liksom en varm vind. Ååååh vad jag gillar sol och värme. Jag skulle inte säga att Barcelona tog mig med storm men jag skulle gladeligen återvända med lite mer struktur på resan, liiite mindre sällskap och återbesöka kvarter som Garcia och Raval. Och så skulle jag äta mer tapas.

Mucho garcias

Jeanghai?

Life rolls on. Jag har ledigt och lägenheten för mig själv då Lola är på semester. Pluggångesten har lite lagt sig, inte för att jag har kommit till någon uppenbarelse eller för att jag fått speciellt mycket gjort. (Satt dock i typ fyra timmar på ett supertrevligt bibliotek jag fick presenterat för mig som kommer bli min nya pluggplats) Men mer för att "det-löööööööööser-sig-attityden" helt sonika kickat in. Det är oroväckande och skönt samtidigt, i vanlig ordning.

Gick helt ensam till en inflyttningsfest i torsdags där jag bara kände hosten, typ liitegrand, en mysig italienare som bodde på samma hostel som jag i början. Det var skitmycket folk och det var faktiskt skittrevligt.  Jag övade upp min mingelförmåga men hittade till slut tryggt nog en göteborgare som pluggar i Malmö. Sen en annan som bjöd mig på snus. en gång var tredje månad känns det ju rimligt med en snus, och denna kväll var en sån kväll. Det känns typ som att den där snusen brände lite hål i mitt tandkött i två dagar efteråt. Är det normalt? Sen gick vi till en gayklubb. Fortfarnade delade meningar om den heter Shanghai eller Jean-Gay. Med franskt uttal, snarlikt.

I fredags rullade jag också lite hatt och firade vääl in alla-hjärtans dag. Det var också jättetrevligt.

Har rotat fram lite böcker på biblioteket jag borde sätta mig med nu. Har tänkt den tanken i ca 4 timmar. Men blogginlägg är ju också viktigt. Aaah, lugnt bästa hittills. Säh.

Adieu pitcho

Försöker laga en paj i den här "ugnen". I det här landet är liksom inte en ugn standard så de allra flesta, likt vi, har någonstans ung/micro-makapär till ursäkt för att kunna laga mat. Pajfan blir ju aldrig klar.

Nu har jag spenderat två dagar chillandes vid floden i sällskap med mina studier, förbipasserande eramuskompisar och tinderstållar. Det händer men, det här med tinder, men det händer också inte alls, om ni förstår vad jag menar. MEN jag är så otroligt nöjd av att solen äntligen letat sig fram och att jag bara kan sitta och mysa och känna värmen på mina bleka kinder.

Idag har jag lärt mig lite Occitan, det är ett halvdött språk som de gamla pratar här nere. Det finns massa spännande språk här som jag inte hade någon aning om innan jag kom hit. Sånt är spännande.

Nu ska jag hit the bar. Bisous

Idag skiner solen. Jag sitter inomhus.

Lördagen bjöd på STRÅÅÅLANDE solsken, vindstilla, välpreppade backar. Jag hittade inte alls tekniken, kände mig som en jävla n0ob i backen, och hade dessutom en dålig franskadag (det finns dagar när det liksom flyter på, när en ba "shit, jag är trespråkig fan" och dagar när man bara inte kan formulera en ända korrekt jävla mening, aldrig hittar orden och bara vill prata på svenska oavsett om folk förstår eller inte, vilket de ju självfallet inte gör) HUR SOM HELST, så gjorde det liksom ingenting. Jag var bara så jävla glad av den klarblå himlen, glidet och det trevliga sällskapet. På kvällen skulle jag rulla lite hatt men redan vid halv ett så kom liksom det här med att jag varit uppe sedan klockan 5 och slog mig i huvudet och jag åkte hem till sängen. Mmm. Sedan dess har inte mycket hänt.

Större delen av gårdagen spenderades i sängen framför Gone girl (bra film!), skypandes, Barcelonaplanerandes och chokladätandes. Jag var också en snabb sväng på söndagsmarknad. Gud vad trevlig grej. Köpte en dyr chèvreost som tyvärr inte alls var så god som jag hoppades. Men jag kommer fortsätta köpa dyra ostar på söndagsmarknaderna. Ser fram emot den dag när jag gör ett välgrundat val i ostdisken, då vet man. 

Jag försöker nu göra en liten att-göra-lista för mina studier nu under de lediga veckorna. Fick svar på mitt mejl från läraren i mördarkursen. Den där jävla kursen ger mig så mycket ÅNGEST. Mysologprogrammet är så way långt borta. Jag förstååååår inte. Av det jag förstår verkar det jättejobbiiiiiiigt. Hatar den kursen så MYCKET. Och sociologin och den där jävla intervjun jag ska göra på över en timme, på franska, som jag sen ska transkribera, på franska. Och analysera och reseracha. Alltså nej, va? Den känns liksom piss av kaka i jämförelse med mördarkursen. JAG VET INTE VART JAG SKA BÖRJA. Förmodligen med franskan, där vet jag i alla fall. Jag gör mina uppgifter. Jag är färdig med mina uppgifter. Läxa a la högstadiet. I LOVE it. 

Men lever i en verklighet där skolan, här i Toulouse utgör ungefär 10% av mitt liv. De 10 jobbiga procenten. SÅ DET ÄR OK. Tack för att jag fick få ur mig det. 

En gillar ju kaps-lock. 

Pusshej

Les vaccances

Från och med idag kl. 16 är jag ledig fram till den 2e mars. Ta en det.

Färdig? Bra. Joo, jag behöver ta mig igenom en del tunga texter på franska vilket jag gör med ungefär  1 sida på 10 minuter, jag behöver skriva ihop lite text för en intervju jag ska göra i sociologin och jag behöver plugga in lite franska konjegusioner hit och dit. Jag behöver förmodligen också göra en jävla massa i den där kursen som jag hade i tisdags som jag inte begriper någonting av. Jag hatar den kursen. Men eftersom jag inte begriper någonting så begriper jag ju inte vad det är jag måste göra, så då kan jag inte göra det. Så.

Jag tyckte liksom när jag kom hit och företog att jag skulle ha tre veckor av skola följt av tre veckors lov att det kändes ganska orimligt, oförtjänt liksom. Det tycker jag inte nu. Dessa tre veckor har ändå varit exhausting. Inte för att jag gjort allt jag borde, långt ifrån, inte för att jag gått på alla lektioner - har aldrig skolkat som nu - men för att liksom det är bara en massa franska överallt, heeela tiden! Och kriget med systemet. Shit.

Under lovet ser jag fram emot:
- att reda ut life lite grand. Typ fixa saker, få lite koll på skolan och komma ikapp en del. (Kommer förmodligen bli ganska lite av den varan.)
- en skiddag i Pyreneerna på lördag som en sportförening på uni fixar. Kommer rocka.
- en resa till Barcelona
- kanske en sväng till Paris för att firan syrrans 30-årsdag. (Måste köpa present, fan. Tips??)
- att ta sig lite tid att bara digga denna stan
- typ gå ut och äta
- med mera.

Ikväll kanske jag ska få följa med Lola på en apéro (franskt ord för att sitta och sofistikerat dricka lite vin innan maten fast sen så äter man typ aldrig utan bara fortsätter dricka vin, kanske äta lite ost och saussison) med hennes friends. Känns kul, och lite läskigt.

Dagen då ett 2 centimer tjockt snötäcke la sig över Toulouse

Jag vaknar på morgonen och kollar ut genom fönstret. Snöflingor virvlar ner och ett tunt lager slaskig snö har lagt sig på backen. Det snöar, konstaterar jag. Det brukar det ju inte göra här nere. Lustigt.

Väl i köket står Lola. Vi småpratar lite och hon berättar att hon egentligen har lektioner på eftermiddagen men att hon inte tänkt gå ut på grund av snön. Jag småskrattar lite åt hennes tokeri medan ägget kokar upp. "Det är så kallt och besvärligt, man vet ens inte om lärarna dyker upp." berättar hon. 

9.30 på, utsatt tid, presenterar jag mig för läkarsekreteraen. Läkeren är inte på plats idag, berättar hon. Han kunde inte ta sig hit, på grund av snön.

Jag kommer ut igen, ser de sommardäcksutrustade bilarna långsamt slira fram på vägarna. Plötsligt kommer en ung kvinna fram till mig och påkallar min uppmärksamhet. Jag tar av mig hörlurarna och får veta att hon är är reporter som är ute för "prata om snön." Hon bedjar om 2 minuter av min tid och jag låter henne sätta på mikrofonen och ställa frågan: "HUR ska du bära dig åt att organisera din dag nu när det snöar?!"

For reals?