I'm mother fucking Jesus

Ni vet. Jag har en leversjukdom. Så jag dricker inte alkohol. Nästan. Igår drack jag följande i ca tider:

20.30 Ett halvt champanjeglas skumpa
00.00 En halv öl
03.00-04.00 Två klunkar öl och en klunk vodka/zingo,

Det är inte speciellt mycket. Ni kan nog utläsa att jag aldrig under kvällen tvingades känna mig något sånär ens salongsberusad. Idag mår jag typ bakis.

Det orkar inte. Jag ÄR jesus. Det är ju uppenbarligen inte bara min "fylla" utan antagligen även Tobbes. Och kanske Filips. Och Philips och Tobys.

Var kanske du också berusad igår? Mår bra idag?

Det är för att jag, mina vänner, tar på mig alla edera synder.

Varsegod. Älska er näste.

Human rights is important

Idag har jag varit helt ledig. Inte bara ledig som i fri från föreläsningar utan ledig som i min förra kurs avslutades igår och min nästa börjar imorgon. Jag har varit fri. Som ni instagramers redan vet har det ju varit lussebullar som stog på schemat. Jullåtar, tänt ljus, och alla samlade. Vi gjorde lussekatter, lussekaniner, lussekukar, lussefittor och diverse andra lussekreationer. Det var nice.

Nu tar jag tillfället i akt att spendera lite quality time med Philip McPingy och vårt omen Toby i mysrummet med ljus och julmusik. Ett mysrum borde vara en mänsklig rättigheter.

Men vänta nu, vilket datum är det nu igen?

Tasty Tuesday's tunes

Denna dag har varit tämligen ospännande i sitt vara. Trots detta vill jag klassificera den som en mycket bra dag. Jag har haft opponering som gick bra och jag fick tillbaka min tenta. Godkänd. ÅÅÅÅHHHHHHH vad skönt. Lättatorgasm på det. Jag har därmed haft min sista tenta/inlämning fram till jul. Det är bara en av fem delkurser kvar på hela terminen. Internationell politik. Verkar QL. Jag har dessutom hämtat mina nya dojor på posten som jag beställt. Ett par ordentligt pälsade dr Martens. Håhå jag kommer hålla mig varm. Har inte öppnat dem eller så men det blir nog bra. Ja, många har dem, de är svindyra och folk säger att de gör ont. Jag sket i det ock beställde dem.

I övrigt läste jag precis Tobias lista och insåg att jag inte lagt upp decembers låtar ännu. Någon årslista à la musikfantasten T-lish kommer jag inte bjuda på men nog ska jag fullfölja min plikt. Några nymodigheter har jag inte denna gång att bjuda på för jag har mest tittat tillbaka till lite gammalt denna månad så här kommer sånt ni säkerligen hört flera gånger om men som tåål att påminnas om. Bara svenskt.

Markus Krunegård – Hjälp

Royksopp – Tricky Tricky (Förlåt nordiskt då)

Moto Boy – The Heart Is A Rebel

Moto Boy – Siekas - alltså den här killen. En vill ju ligga med hans röst. Inte för att han sjunger i denna.

Robyn – None Of Dem (feat. Röyksopp) 

Lundun

Efter att ha läst första meningen i den här historien kommer ni att se vart den slutar. Men läs den, för nu bjuder jag till.

"Jag dödar dig om du slarvar bort den här nyckeln", sa min bror när han motvilligt sträckte över nyckeln till sitt lilla rum mitt i krämets krämiga Notting Hill.
"Jag vet", svarade jag med medvetenheten om min stränga äldre brors minimala tillit till mig och förakt för den lätt disträa sidan av mig.
Det är sista kvällen i London, mina syskon ska gå på bio och jag ska träffa en vän men ska först till rummet för att byta om. Det är ett väldigt litet rum med säng på ena sidan, kök på andra, en meter däremellan där min extrasäng rullades ut om nätterna. Ett kök med en säng i, typ. Toalett och dusch delar han med två senila äldre tanter som han aldrig verkar ha mer än en-ordslånga meningarutbyten med. Dörren till rummet låses automatiskt när den stängs så innan jag går ut till toaletten grabbar jag tag i toalettpappret och nyckeln. Väl inne på toaletten kommer insikten. I handen har jag inte nyckeln till rummet utan min egen nyckel. Där står jag ensam i korridoren. Utelåst. Jag har varken ytterkläder, mobil eller pengar. Bara nycklarna till min cykel och lägenheten i Uppsala i ena handen, och en toalettpappersrulle i andra. Det här händer inte. Jag vill dö. Dö. Det som inte fick hända har hänt.

Efter någon minuts panikande och sökande efter en rationell lösning börjar jag springa iväg till bion som som tur är bara ligger ett par hundra meter ner för gatan. Där finns två biografer och jag råkar av en slump tidigare sett min syster vänligt bli tillrättavisad när hon ryckte i dörrarna till den andra. Kanske skulle jag hinna innan filmen börjat. Torr i munnen kommer jag inspringandes i den tomma lobbyn. Klart jag inte hunnit. Istället får jag ta två djupa andetag och gåfram till kvinnan i kassan för att förklara min lilla situation och att jag behöver ha tag i min bror. Har du inte mobil så du kan texta honom? frågar hon. Jag har ingenting, tvingas jag förklara. Motvilligt leder hon mig in till salongen. Jag kommer in i den mörka rummet med 100 människor och ska försöka leta reda på mina syskon. Jag står ensam och vilsen i mittgången till biosalongen och tittar mig kisande runtomkring i kanske tre minuter för att försöka urskilja vem av de mörka gestalterna som är min bror. Slutligen hittar jag honom, lutar mig över ett par människor för att kunna peta på hans axel och förklara situationen.

Ett skamset telefonsamtal, en jävla massa tur med en extremt ovanlig och hjälpsam land lord, en promenad till Bayswater och lite väntan senare är extranyckeln i behåll. 180 pund fattigare.

Så.

I övrigt har London varit nice. Jag har i vanlig ordning besökt Tate modern, asbra foto/filmutställning med William Klein och Daiko Mokoyama-typ. Jag har varit på guidad tur i Houses of Parliament. Brittisk politik är ju ett skämt. Yolly good old fellas som springer på 8 minuter från pubarna i närheten in till parlamentsrummet och lägger sin röst. Däremellan vandrar de omkring i den vackra guldiga dekoren från 1200-talet och diskuterar EU, hen och skatter. Asinteressant.

Jag har också varit på Broadway Market och ätit Violet cupcakes, en kort sväng på Portobello road market, jag har ätit Salmon-and-creme-cheese-beigel med tillhörande latte från Brick Lane coffee, jag har handlat tygpåse på Brick Lane market och jag har ätit italiensk pasta med mitt favorititalienarpar. Jag har också ätit delicious venezuelisk street food, och fancy koreansk-stek-din-egen-mat-food. Jag har yrat runt och ångrat mig på Oxford street, druckit ett par half pintsar cola och återsett min fabfashionfag extraordinaire. Jag har tvingats prata lite franska och fått höra ännu mer underbar brittiska. Allt som allt har det varit en magnifik, om än för kort helg, i det heliga London och nu vill jag tillbaks snart och igen och förevigt vara kvar. Emellanåt.

Nu måste jag gå och handla. För vi har inget toapapper hemma. Och jag behöver gå på toaletten. Sen ska jag läsa igenom och skriva frågor till 8 stycken PM. Oh, opponering.

Blödar'n

I vilket ögonblick blev jag känslig? I vilket ögonblick började jag bli blödig vid sorgliga eller kanske framför allt rörande filmer? När blev jag den som ville börja lipa vid en fjuttig motgång i form av inställda bussar i pissväder eller illamående stressad av en värdslig skoluppgift? När blev jag den som började visa mig svag, klen och osjälvständig, även i offentliga sammanhang? När började jag ta åt mig av tillvaron och tillåta mig själv känna mig olycklig?

Jag måste börja fitta till mig igen. Bli en självständig, jordnära, trygg och säker stålfitta, som jag var en gång. Det vill jag tro att jag var, det vill jag tro att jag kan bli. Det ska jag.

Kärleksförklaring

Ni kan föreställa er känslan: Ni har varit tillsammans ett tag. Den första spännande förälsken, om än kanske inte smärtfri, har lagt sig och ni har lärt känna varandra ganska bra - även om det finns mycket kvar, djupare att gå, fler lager att upptäcka. Vi har lärt känna många av varandras skavanker och lärt er leva med dem.

För första gången vill hen verkligen bjuda till. Hen anstränger sig, har spenderat tid, pengar och eftertanke och vill göra något alldeles extra bara för dig. Till en början är det nästan generande. Det känns på gränsen till löjligt, även om du uppskattar gesten, med all den där romantiken - det är ju inte du. Men ju längre det går kan du inte låta bli att liksom falla för det, ryckas med och bli förförd, hänförd och pånytt förälskad.

Det var precis vad som hände idag när Uppsala, den första advent, ville bjuda till. Uppsala bjuder in till fyrverkerishow, sätter standarden på storslaghetenheten genom att dra på Josh Grobans "You rase me up" på högsta volym och därifrån blir det föreställning av sällan skådade höjder.

Men Uppsala, tänkte jag, du skämmer bort mig!