Lundun

Efter att ha läst första meningen i den här historien kommer ni att se vart den slutar. Men läs den, för nu bjuder jag till.

"Jag dödar dig om du slarvar bort den här nyckeln", sa min bror när han motvilligt sträckte över nyckeln till sitt lilla rum mitt i krämets krämiga Notting Hill.
"Jag vet", svarade jag med medvetenheten om min stränga äldre brors minimala tillit till mig och förakt för den lätt disträa sidan av mig.
Det är sista kvällen i London, mina syskon ska gå på bio och jag ska träffa en vän men ska först till rummet för att byta om. Det är ett väldigt litet rum med säng på ena sidan, kök på andra, en meter däremellan där min extrasäng rullades ut om nätterna. Ett kök med en säng i, typ. Toalett och dusch delar han med två senila äldre tanter som han aldrig verkar ha mer än en-ordslånga meningarutbyten med. Dörren till rummet låses automatiskt när den stängs så innan jag går ut till toaletten grabbar jag tag i toalettpappret och nyckeln. Väl inne på toaletten kommer insikten. I handen har jag inte nyckeln till rummet utan min egen nyckel. Där står jag ensam i korridoren. Utelåst. Jag har varken ytterkläder, mobil eller pengar. Bara nycklarna till min cykel och lägenheten i Uppsala i ena handen, och en toalettpappersrulle i andra. Det här händer inte. Jag vill dö. Dö. Det som inte fick hända har hänt.

Efter någon minuts panikande och sökande efter en rationell lösning börjar jag springa iväg till bion som som tur är bara ligger ett par hundra meter ner för gatan. Där finns två biografer och jag råkar av en slump tidigare sett min syster vänligt bli tillrättavisad när hon ryckte i dörrarna till den andra. Kanske skulle jag hinna innan filmen börjat. Torr i munnen kommer jag inspringandes i den tomma lobbyn. Klart jag inte hunnit. Istället får jag ta två djupa andetag och gåfram till kvinnan i kassan för att förklara min lilla situation och att jag behöver ha tag i min bror. Har du inte mobil så du kan texta honom? frågar hon. Jag har ingenting, tvingas jag förklara. Motvilligt leder hon mig in till salongen. Jag kommer in i den mörka rummet med 100 människor och ska försöka leta reda på mina syskon. Jag står ensam och vilsen i mittgången till biosalongen och tittar mig kisande runtomkring i kanske tre minuter för att försöka urskilja vem av de mörka gestalterna som är min bror. Slutligen hittar jag honom, lutar mig över ett par människor för att kunna peta på hans axel och förklara situationen.

Ett skamset telefonsamtal, en jävla massa tur med en extremt ovanlig och hjälpsam land lord, en promenad till Bayswater och lite väntan senare är extranyckeln i behåll. 180 pund fattigare.

Så.

I övrigt har London varit nice. Jag har i vanlig ordning besökt Tate modern, asbra foto/filmutställning med William Klein och Daiko Mokoyama-typ. Jag har varit på guidad tur i Houses of Parliament. Brittisk politik är ju ett skämt. Yolly good old fellas som springer på 8 minuter från pubarna i närheten in till parlamentsrummet och lägger sin röst. Däremellan vandrar de omkring i den vackra guldiga dekoren från 1200-talet och diskuterar EU, hen och skatter. Asinteressant.

Jag har också varit på Broadway Market och ätit Violet cupcakes, en kort sväng på Portobello road market, jag har ätit Salmon-and-creme-cheese-beigel med tillhörande latte från Brick Lane coffee, jag har handlat tygpåse på Brick Lane market och jag har ätit italiensk pasta med mitt favorititalienarpar. Jag har också ätit delicious venezuelisk street food, och fancy koreansk-stek-din-egen-mat-food. Jag har yrat runt och ångrat mig på Oxford street, druckit ett par half pintsar cola och återsett min fabfashionfag extraordinaire. Jag har tvingats prata lite franska och fått höra ännu mer underbar brittiska. Allt som allt har det varit en magnifik, om än för kort helg, i det heliga London och nu vill jag tillbaks snart och igen och förevigt vara kvar. Emellanåt.

Nu måste jag gå och handla. För vi har inget toapapper hemma. Och jag behöver gå på toaletten. Sen ska jag läsa igenom och skriva frågor till 8 stycken PM. Oh, opponering.