Jag har slagits av det, min syster har slagits av det och nu visar det sig även, att Jessica, som bott här hela sitt liv har slagits av det; det finns så många knäppa människor i den här staden. Så många freaks, miffon, puckon och weirdos. Man möter dem överallt, de skriker på gatan, pratar högt och osammanhängande med sig själva i metron, kissar ohämmat vid busshållplatserna och kommer fram till en vid övergångsställena. En del ser ut som hämtade ur en sophög och andra ser ut som vem som helst, din granne, din vän, som dig själv. Det har alla gemensamt en eller flera avsaknade hästar i stallet, indianer i båten, elever i klassen, pommes frittes i happy mealen, fingrar på handen and it goes on va. Det står inte helt rätt till på översta våning.
Men vad var det som hände?! Hur blev Paris, den romaniska, vackra och mytomspunna staden också staden med de försvunna själarna? Vad beror det på? Samlas alla här eller blir man knäpp av staden själv? Borde jag fly innan det är försent eller är det just därför jag är här? För att jag, likt så många andra, redan är knäpp?
Paris lär vara staden av ensamma människor. Ingen annanstans finns så många ensamhushåll som i Paris. Nog för att man kan vara singel och lycklig men det är väl när man varken har partner, vänner eller familj det går utför. För det måste väl vara det det handlar om? Att man blir knäpp i sin ensamhet? Och hur blev de då så ensamma? Parisarna, livsnjutarna, hur blev de så instänga och anonyma, inslutna i sig själva dömda till ett liv i sinnesförvirring?
Frågorna staplar sig och gåtan förblir olöst. Jag tar inte på mig det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar