Jag är liksom såhär typ värsta nervös nu. Jag bad mamma och pappa köpa en godispåse jag skulle ha med. Den har jag ätit upp. Alltsååå.. Det är såhär, mina vänner, jag fungerar. Jag är lugn, lugn, lugn, lugn, lugn. Man bara; "Åh, lugn tjej." Så liksom helt plötsligt - inte lugn. Fett nervös. Stirrig. Går runt i mitt hus utan mål och mening. Svårt att definerja varför dock. Jag vet inte var jag kommer jobba. Jag vet inte, mer än för en dryg vecka frammåt var jag kommer bo. Men det är liksom ändå inte det. Det är nog snarare att jag ska åka hemifrån och inte komma hem på väldigt länge. Maximala tiden hemifrån detta hus för mig ligger på ca 2.5 vecka. Nu, ska jag flytta. Och sen liksom: Det är inte bara hemifrån. Det är långt hemifrån. Nej. Det är inte Guatemala. Men det är London. Det känns freaky.... Så kommer Josefin till råga på allt och säger att hon minsan planerat ut värsta världsvana outfittan. Kavaj och shit. Jag känner liksom WTF? Min kofta (som jag valde att ha på mig för att den tar mest plats) och jeans. Duger det? I don't fucking think so! Det känns inte alls bra. Jag måste tänka om. Tänka bättre. Jag tänker... helsvart. Alltså förutom koftan. För på något annat sätt löser jag det inte tror jag. Fast då blir det ju inte helsvart. Å. Dilemma. Men kanske. Svart känns sobert, svalt, sofistikerat, världsvant. Jag provar.....
Har provat. Fan. Jag blir inte världsvan nog. Måste behålla koftan på. Tänka om. Svart klänning?
Tittat i väskan. Nej, usch fy fan. Den ligger på tok för långt ner. Det får bli de svarta byxorna med hög midja, vitt linne och den beiga koftan. Min (läs vår adoptivbarnsväska) samt ett rött läppstift med matchande naglar får stå för det världsvana.....
Mamma står nu och förklarar för mig att jag såg världsvan ut, att världsvanan kommer innifrån och att jag måste sluta vimsa. Hon är rädd, säger hon, att jag ska stå där och vimsa - "Ooooo" demostrarar hon och vispar med händer i luften, "och vips så har du tappat jackan... och förståndet."
Så kommer det inte gå till. Josefin kommer se världsvanare ut än mig imorgon och jag kommer att få leva med det. Men jag tänker; Jag har flera månader på mig. Jag kommer nog fan hinna visa London hur jävla världvan jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar