Den om brandvarnaren

För ett tag sedan kom en man och installerade ett par brandvarnare i lägenheten. Jag var ensam hemma när han plingade på porttelefonen och förklarade sitt ärende. Jag företog ju självklart vid det här tillfället inte vad han snackade om då ordet brandvarnare tyvärr saknades i mitt vokabulär. Jag tänkte för en kort stund "är det här ett sånt tillfälle jag borde överväga att misstänka mannen för att vara en inbrottstjuv eller våldtäktsman som lurar sig in i unga flickors lägenheter för att göra.. VAD FAN DE NU KAN TÄNKAS GÖRA" och så släppte jag in honom. Som tur var var han varken inbrottstjuv eller våldtäktsman utan skulle faktiskt bara installera brandvarnarna. Jag skrev på och så, efter att ha bott där, inneboende i en vecka. Kändes ok. 

Problemet idag är bara att en av dessa väldigt känsliga brandvarnare sitter placerad precis utanför badrummet och reagerar även på varm vattenånga. Det betyder att brandvarnarfan vaknar till och tjuter högt efter bästa förmåga ungefär VARENDA jävla gång jag tar en dusch. 

Har fortfarande inte lyckats lista ut hur jag stänger av den. Förlåt grannar. Jag ska försöka att typ stänga dörren snabbare än att jag hinner ut. Eller inte duscha. Eller något.

I helgen har jag:

- varit i ett flummigt ockuperat kapell (kristianiastyle) och sett en fet man alldeles för länge hålla låda om franska fängelser från 70-talet till nu. Det var emellan åt lite intressant men mest konstigt och långtråkigt. Det var min fredagkväll.

- ätit en väldigt god citronmarängtårta

- second hand-fyndat (jag!) ett par classig levis 501 som jag ser fram emot att sporta när solen bjur till

- hängt med Benzor och fått smaka hans föräldrars hemma gjorda ankpaté. Förlåt vegitarianvänner, sincerily men den var fan magisk trots att det såg ut som en burk mögel när han öppnade den.

- Varit på en liten anordnad utfykt till en vingård och en liten by som heter Corde sur ciel som blivit framröstad till Frankrikes finaste by. Tyvärr hade vi oturen att ha pissväder så vi kunde inte få se på någon vinproduktion in action men vi hade vinprovning och middag. Det var trevlig och gott och underligt att bli tippsy innan lunch. Byn var ock mycket fin.

- Jag har förmodligen dragit på mig någon form av matförgiftning.

So yeah.

L'examen

Hade min första tenta igår. Kl. 18.30. (Liksom va?) Jag kände mig någorlunda förberedd och tänkte att jag skulle vara i lite god tid när jag 18.20 gick ner mot hörsalen där tentan skulle ta plats. Trask trask, öppnar dörren. SMOCKfult. Ca 400 elever (inte en överdrift) sitter tätt packade på träbänkarna. Jag ser mig omkring för en plats och vinkas till en ledig stol bredvid min tyska klasskamrat. All good. Nej. Papprena är tydligen slut. De vet alltså att det är ca 400 elever i klassen, inte helt orimligt att räkna med att majoriteten också kommer skriva tentan? Jo, tydligen för tillräckligt många papper är inte uppkopierade. Det väntas... det mumlas, ropas ut lite i högtalarna och snart kommer nya papper som ska distribueras ut till de som inte har.

När allt så småningom är på plats och timmen har gått uppmanas alla lägga ifrån sig pennan samtidigt, då en inte fick lämna salen innan, och lämna fram sin tenta. Samtliga 400 elever börjar således flockas kring borden längst fram för att identifiera sig. Ah. Som ni förstår tar det ca 20 minuter innan jag ens bestämmer mig för att försöka. Under denna tid är det dock inga problem för mig att lugnt och stillsamt ta fram mina anteckningar, se vad jag kan tänkas lyckats missa och göra små ändringar. Allport ist för Albric. Lite överstryckningar, lite tillägg. Såja. Ingen ser, ingen bryr sig.

Mitt papper såg slutligen ut som balkanremsan med pilar och överstrykningar fast de varit noga med att påpeka att det ville ha en strukturerad uppsatsliknande struktur på svaret. Och nivån på min skrivna franska har ju allt att önska. Ohwell. Med ERASMUS skrivit med stora bokstäver på varenda papper kan jag bara hoppas på det bästa.

Cold

Har jag berättat om den där superkonstiga läraren i monsterkursen som liksom hoppar lite grand när han pratar, har ett äckligt 7 cm i diameter stort svart mögelaktigt sår i pannan och som skrattar på ett obehagligt frustande sätt med stängd mun, åt sig själv? Jag tror inte det. Idag hade jag i alla fall en lektion med honom. Han använder inga power points (vilket är en typiskt dålig grej om man tycker att det är lite småsvårt att ta anteckningar) utan står bara och pratar sådär abstrakt och epistimologiskt och superakademiskt from his head. Inför presentationen vi ska ha om två veckor har man fått önska  vilken av de tre lärarna man vill presentera för lite beroende på vilket ämne man är mest intresserad av. Det är bara det att om man väljer hans ämne så måste man förutom presentationen lämna in en 10-12 sidor lång uppsats. SVÅRT VAL?!

Nej. Då orimligheten i detta diskuterats med de andra lärarna under otaliga lektioner utan framgång, väljer en tjej i klassen under dagens lektion att vänligt och sakligt ta upp saken till diskussion; det faktum att  i att vi har två veckor på oss, efter att vi fått reda på vilken lärare vi blivit tilldelad, att eventuellt sammanställa en rapport på 10 sidor och en presentation, och att samma villkor inte kommer gälla för alla.

"Jag har redan förklarat vad som ska göras och det gäller. Vill du gå ut härifrån innan jag påbörjar lektionen?"

Alltså jag kan inte direkt återbringa konversationen som den var, men ytterligare en gång ber han henne helt sonika gå ut ur klassrummet om hon inte slutar. Jag kan bara försöka återge den sjuuukt obehagliga stämning som uppstår när en lärare (i socialpsykologi!! som pratar om roller osvosv??) tar på sig en helt obehagligt auktoritativ och ledande roll och vägrar bli i ifrågasatt, vägrar diskutera saken med eleven och bara ber henne gå ut ur rummet.

Jag kände hur det bara brände i mig. Alla i rummet håller med om det hon säger. Inte en kotte sa någonting och jag såå gärna hade velat säga att det här känns liksom INTE OKEJ. Men jag visste också att det ääär inte läge och och jag kommer inte kunna stå på mig i en diskussion på franska med den här mannen.

Alltså hierarkin. Brrrrrrrrr...

Veckans lösta och olösta problem.

Idag är det ju söndag och då kanske det lämpar sig för att se vilka hinder den gångna veckan bjudit på:

- Har varit utan dusch i en vecka. Den är lagad nu. Frächt.
- Har krigat med sociologiintervjun. Suttit en halvtimma och väntat på en portugis som aldrig kom och nästa dag stått ut med en jävla massa raggande från en tunisier som inte egentligen var så intersserad av intervjun i sig. Två kvällar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Jag har hittat en söt britt som ska ställa upp nu. Skönt.
- Har börjat plugga för min första tenta. Känns sådär.
- Har insett att min engelska lider av all jävla franska som hörs och talas. Inte ok.
- Har börjat känna att relationen med min flatmate känns jävligt rostig. Går runt med känslan att hon alltid är lite onöjd med mig. Att jag typ städar för lite och sånt. Oskön känsla. Men jag kan ju inte hjälpa att hon städar hela tiden?! Vi har liksom allmänt svårt att keep a conversation going...
- Har varit på min första fotbollsmatch. Det är ju inget jag skulle göra varje lördagskväll, men det var ändå liksom trevligt?

Så.

Typisk kväll.

Häromdagen var jag på cirkus. Det var inte en cirkus med en massa djur och sånt utan en liksom... kontemporär cirkus av en cirkusskola med en massa peeps med dreads och alladin-byxor som dansade på lina och pratade med en stol, jonglerade med ringar, bollar och sköjade samhällskritiskt. De var små korta cirkusstycken fyllda med svart humor och emellanåt en hel del talang. Det var annorlunda, lite pretentiöst kanske men ändå himla kul, och helt gratis.

Därefter gick jag till en bar där jag skulle träffa de andra erasmuskidsen som hade deltagit en beer pong tävling. Baren hette Saint de sein, vilket betyder ungefär bröstens helgon. Om man visade brösten och de fick ta en polaroidbild och sätta upp på väggen så fick man gratis shot. Som en sorglig jävla sexistklycha. Fast på riktigt.

Life @ campus

Satt på campus och författade denna text förut när jag egentligen borde jobbat med intro till sociologifanskapet. Men ni veeet hur de é. Bloggen ska ju ha sitt också ey? Nu har jag internet.

Har jag satt in er i kontexten jag är i här på campus? I think not. Universitetet ligger lite utanför stan i området Le Mirail, alltså ett av de områden i hela Frankrike som anses vara farligast. Eftersom jag håller mig här endast dagtid och innanför universitetets murar har jag väl personligen inte märkt av så mycket men ryktet på stan och de som bott härs erfarenheter skvallrar om att det är sant som de säger. Min polska vän har redan blivit rånad och hotad på väg hem. Han har flyttat här ifrån nu. Här håller man inte till på kvällarna. Så äre bara. 

Att gå på universitet överhuvudtaget här i Frankrike är inte så credigt. Vem som helst kommer in bara man tagit studenten och det svåra är möjligtvis att hålla sig kvar. Andra året på psycho skvallrar om lika mycket akademisk och karriärmässig ambition som en slamsugare (Inget fel med det! Andra mål i livet bara.) Är man credig här läser man på en av "les grandes écoles", typ medicin, ingenjör, eller statsvetenskap. Där man oftast gör en massa préparatoirs och inträdesprov tills man tillslut pluggat i åtta år. Universitetet jag läser på är en av tre här i Toulouse och kanske heller inte det bäst ansedda. Det är skolan för flummiga humanister och systemet är ju uppenbarligen lika flummigt och studenterna. Campus är deppigt med hälften renoveringar, några nya byggnader, några ruckel och baracker. På anslagstavlorna finns kursscheman från inaktuella terminer blandat marxismpropaganda, omåttligt med klotter i form av anartkisttecken och lite feministfistar. 90% av eleverna röker (inte en överdrift) och man passerar marjuanalukt i snitt tre gånger om dagen, oavsett tidpunkt. 

Men jag habitueras och assimileras. Jag börjar trivas. 

Bloody Majo

Jag och Benjamin kommer in på ämnet mens och jag berättar om mensrevolutionen som håller på att ske i Sverige. (Jag gillar att överanvända begreppet revolution. 2014 var mensrevoltionen. 2015 tinderrevolutionen, osv.) Jag berättar om Liv Strömkvist sommarprogram tillexempel. Han å sin sida berättar om sin farmor, en ganska traditionell dam tydligen. Hon anser att en kvinna som har sin mens inte får göra majonäs.

Smaka på det.

Idag idag idag

Idag är en bättre dag.
- Solen skiner. Hårt! I helgen ska det bli 19 grader!
- Jag har fått ett jobberbjudande i fantastiska lilla Paris som boendestödjare i socialpsykiatrin. Hade telefonintervju på morgonen. Fick erbjudande om jobb 2 timmar senare, innan han intervjuat någon annan. Säljer mig själv som apple säljer iphones. Ska jag ta det?
- Jag har börjat förstå liiitegrand vad monsterkursen handlar om. Bådar ju gott för 9-timmarsessionen imorgon. Lördag @ uni <3
- Ikväll ska jag äta på resto med danskan, for i helvedde, nomnom.
- OCH jag är inte gravid.
På återseende.

Ventilering.

Så kommer det och slår mig på KÄFTEN igen. Känslan av att folk inte seeeer vem jag är, att jag kan, att jag typ egentligen är helt-okej-smart. Varför bryr jag mig? Ojjj, vad jag bryr mig.

"C'est mal écrit" (Det är dåligt skrivet) muttrar fittan till sociologilärare medan hon läser introduktionen till intervjuguiden jag hafsat ihop. JAG VET. Men tack som fan att du uttrycker det så tydligt för mig. Jag vet att jag använder ett väääldigt basic språk, att jag gör både stavfel och grammatiska fel i varannan mening och kanske felanvänder ord, men jag kan liksom inte bättre. Jag tar mig fram i det flesta konversationer nu men att skriva en akademisk text är liksom något annat. Känslan när min gruppmedlem läser igenom texten och konstaterar att ja, den är ju ganska klychig. Jo jag vet, den är klychig och basal. Men du är ful och finnig!

Van att kunna använda sin oförmåga att komma fram till någonting bakom ett akademiskt språk. Van att kunna formulera sina meningar med precision och skärpa och van att kunna använda språkets alla finesser (modest, yes) sitter jag framför datorn med texten framför mig och känner mig ungefär halvförlamad. Lär ju få skriva om skiten men liksom, jag kan inte bättre?

Helvete.

På franska finns ett ord som betyder BÅDE typ älskling OCH fitta. Mitt nya favoritord: Minou.