Nytt blogginlägg

"Ska inte Linn blogga lite", tänker ni. (Eller inte.)

Jooo då. Låt se här. What to tell...?

Tja...

Nee-eh.

Jag har ju börjat läsa Sigge Eklund boken. Har dock kommit 30 sidor i den. Får återkomma.

Hmm...

Annars. Jobbar nu en del. Det är lite folk. Det är trist. Det skvallras om gaaaalna kvällar med minnesluckor på Butlers, killar man gillar och hur mycket man gick lös på Victoria secrets när man var i London sist gång. Jag håller mig i disken. Suckar. Eller pratar med den övertrevliga absolutistkillen som lever livet som en moraltävling, reser till spännande ställen för att "samla livserfarenhet", vill prata om personers goda egenskaper och värderar allt SÅ annorlunda. Jag lyssnar och ställer frågor, för det är sånt jag gör. Nu tror jag han tror vi har något. En thing going on. Det har vi inte.

Ehm..

Ska jobba imorgon med. Sen kommer Sanna i två dagar. Det blir kul.

Nä, annars inte mycket alltså.

Bra! Hejsålänge.

Carpe Sweden

Jag har varit i Svea rika i drygt en vecka nu och rastlösheten börjar så sakteliga smyga sig på. Jag var just påväg att posta ett Facebookevenemang för Lund på facebook när jag kollade på kalendern på datorn och såg att det var mer än en månad kvar till det jag satt som föreslaget datum. Kändes lite överdrivet... kanske lite väl mycket att leva i framtiden och försökte komma tillbaka till mitt nu.

Jag har det nice ändå, det känns rätt skönt att vara hemma. Känner mig på alla sätt så nöjd med min franska sommar. Att vara aupair är inget jag skulle kunna tänka mig att göra under en längre period men visst har jag lärt mig ett och annat av de små krypen, kanske blivit lite bättre på att stryka och har fått möjligheten att inse vad det eventuellt en gång skulle innebära att ta hand om någon mer än mig själv. Det var jobbigt. Jag tror jag föredrar att slippa.

Jag är framför allt så nöjd med all den lediga tid jag hade i Paris. Jag är nöjd med veckan jag hade själv och otroligt nöjd med veckorna jag delade med Julia. Vilket jävla radarpar vi var? Vilken symbios. Jag är nöjd med dagarna med Sandra och att jag lyckades överraska henne med att Paris har mer att bjuda än en hög järnstolpe, torra baguetter och snobbiga jävlar. Jag är nöjd med att ha fått lära känna Sebastian lite grand precis som jag är nöjd över att få ha sett så mycket av Provence. Jag är nöjd med odlandet av min parisiska persona, mina shoppingkap och varenda minut på terasserna. Så jävla fab.

Nu var det ju nuet i Sverige ja, det är här jag är. Under veckan har jag hunnit göra sjukt mycket to-do-samtal och fix, träffat de där man vill träffa, minst en gång och gör gärna igen, och spenderat mycket tid på balkongen med Värvetintervjuer och en bok. Jag har också varit en sväng i Grebbestad och ätit en måltid+bröd+glass som höll mig mätt i ca 12 timmar. Jag har varit i Göteborg och på Liseberg och skrattat mig ont i magen och blodsprängd i ögonen på Helix; så jävla bra berg- och-dalbana. Har glömt hur mycket jag älskar det där, hur mycket 10 år gammal jag fortfarande är när det kommer till sånt.

På fredag börjar jag jobba och det känns ganska gött. En veckas jobb känns precis lagom och de små slantarna det kommer frambringa känns så pinsamt viktiga just nu då hela Parisvistelsen tillsammans med min hyra i Lund liksom våldfört sig på mitt stackars sparkonto.

Men det ordnar sig. Livet är större än att bekymra sig om pengar. Så äre ju för fan verkligen? Ehller?!

Puss på er.

Kort om Provence, säh.

Jag har nog egentligen svårt för sammanfattningar men för mitt eget fragila minnes skull ska jag göra ett försök, ett försök att sammanfatta de där två sista veckorna av kulturkrockar i den franska södern. Det kommer inte bli kort. 

En fulproppad bil med pappan, farmorn, mig, väskor och fyra barn rullade på lördagskvällen för 3 veckor sedan ner mot den lilla staden Isle sur la Sorgue, även kallat Provences Venedig, där familjen hade ett av sina tre sommarhus. De klara, kalla vattnet letade sig strömmande igenom hela stan, mellan stenhusen, de små broarna och de krokiga kullerstensvägarna. Samma vägar som varje söndag myllrade av folk som rest lång- och kortväga för att komma handla på stadens kända matmarknad. Redan morgonen därpå vankades söndag och ett självklart besök på marknaden stundades. Jag, pappan och två av barnen gav oss iväg för att handla fantastiska saint-marcelain-ostar, välkryddade saussissoner, burkar med mustiga kikärtröror, marmelader, nougat av en annan värld och frukter och baguetter tills dra-maten och allas famnar var fulla av gottigheter.

Men kanske är här läge att spola tillbaka bandet lite till när vi någonstans mitt i natten mellan lördag och söndag hade anlänt till huset vi skulle spendera de närmsta dagarna. Nog hade jag förvarnats om att husets skick inte var vad det en gång varit. Men att huset aldrig skulle ha renoverats sedan den 80-årige farmorns farfar, som en gång byggt eller köpt det, någon gång på 1800-talet, viftade jag snabbt bort som en av mammans alla överdrifter. Den här gången hade hennes ord visat sig vara sanna och jag tog mig gapande runt i det stora husets rum men tapeter som inte satt kvar, stora gamla trämöbler förmodligen fulla av skadedjur, bitar av små väggar som liksom trillat ner och en interiör från ett annat århundrade. Där, med ett kök byggt för någon inte längre än 1,60 och sängar nerlegade efter generationers gökande skulle jag såsmåningom hitta lite semestervardag. 

Förutom oss sju var pappans kusin och hennes 13-årige son med samma ovanliga namn på L som en viss ung man i min historia, (något jag liksom inte kunde låta bli att finna lite sinnesförvirrande) med oss under första veckan. Vi var således allt som oftast 8-9 pers som skulle ha mat tre gånger om dagen och vars tallrikar skulle diskas. Som tur var delade jag denna bördan med den väldigt snälla ochm till skillnad från de många andra vuxna i den familjen, väldigt förståndiga, kusinen till pappan. Att pappan själv skulle hjälpa till fanns liksom aldrig riktigt på kartan. Det var ett ständigt tjat om att barnen skulle hjälpa till, sköta disken, eller åt minstonne sin egen tallrik. Pappan kunde samtidigt inte se att det kanske är svårt för barnen, speciellt pojkarna att motivera sig till att göra en sådan sak när de aldrig sett sin pappa lyfta ett finger för att få hushållet att fungera. Och på så vis återföds den. Den försmäktiga och i detta land så obekvämt konkreta könsmaktsordningen, generation efter generation. Jag sitter tyst och tittar på, svär för mig själv i köket, medveten om min maktlösa position. Helvete.

Farmorn i familjen lärde jag känna lite bättre, för hon var ständigt i närheten. Hon övervakade allt jag gjorde, hur jag diskade, hängde tvätten och värmde mitt tevatten. Hela tiden bad hon mig om små tjänster då hon hade så förbankat ont i varje led i kroppen efter hennes små olyckor på de stenlagda stigarna. Jag skulle göra ditt och datt och jag skulle framför allt göra det på hennes sätt, inget annat. Allt skulle noggrant torkas för att inte skada trämöblerna eller börja rosta. En sak var det kanske att hon sa till en relativt oerfaren (men ändå som bott själv i tre år, vilket jag snällt men bestämt fick påpeka) ung tjej, men att hon sa samma sak till den 45-årige tonårsmamman, som förmodligen haar koll på läget, gick oss alla på nerverna. Men det var liksom vardagsmat man vande sig vid. Det var väldigt mycket som var farligt för hälsan också och det fick man höra ofta, samtidigt som tanten rökte sina ofiltrerade cigaretter som en skortsten i auschwitz till de gulbruna tänderna i munnen på henne bokstavligt trillade av. Allt detta i smyg i köket i smyg då resten av familjen ilsket rykte cigaretterna i munnen på tanten varje gång de fick syn på henne i farten. Trots allt var tanten snäll mot mig och överöste mig med sin tacksamhet, berättade spännande anekdoter om familjen, sin man och sina på många sätt intressanta förfäder. Jag trivdes med att sitta och lyssna när jag hade tid, och det hade jag ändå ganska ofta. 

Vi gjorde allt en del trevligt också. Vi underhöll oss med utflyter till mysiga små provencaliska byar, tjurar och havssaltsutvinning i Camarge, romerska gamla akvedukter och amfiteatrar i Arles, mäktiga grottor och röd-orangea berg, någonslags fågelsafari, trädhinderbanor med mera med mera. Provence natur och små byar ääär verkligen så himla vackert! Ej överreklamerat alls faktiskt.

När andra veckan började lida mot sitt slut kom farfarn ner, pappan, kusinen och hans son åkte och jag, barnen och farföräldrarna skulle bege oss ner några dagar till huset i Cannes. Här kom vi till ett betydligt frächare, om än lite mindre hus precis vid de klarblå havet en bit utanför Cannes stadskärna. Det var en sann utmaning att ha att göra med både de fyra barnen och de två orginalen till farföräldrar samtidigt. Kanske är original fel ordval när de kommer till farfarn som kanske snarare var som en karikatyr av en fransk gammal rik gubbe. Han var stor, fet och bestämde allt, men samtidigt charmig och pratsam. Han gormade i trafiken åt allt som var i vägen oavsett anledning, gormade åt sin fru när hon glömde saker trots att han gjorde de lika ofta själv, eller när hon inte förberett handlingslistan och gormade åt barnen. När han kom in till kötthandlarn, där han för övrigt handlade en halv 3 dagars matranson för 250€ i form av entrecote, lufttorkad skinka, ratatouille, köttfärssås, svampblandning, inlagda kronärtskockor, potatisgratängish med mera med meram hälsades han med ”Bonjour Chef” och blev ljudligt irriterad när han inte blev servad inom 3 minuter. I hans ögon var jag snäll, ”men minsan en aupair som skulle komma in och bestämma lite väl mycket” när jag försökte framföra min önskan att ställa saltet på bordet istället för att överösa maten i kastrullen med salt då alla (läs:jag)kanske inte ville ha så mycket. Detta trotts att jag bet mig i tungan 98% av gångerna jag inte höll med honom, i synnerhet om hans raljerande över kvinnors hopplöshet och obegriplighet. Detta i sin tur, till trots att han berättar att han hade en historia av femtio till hundra kvinnor innan han träffade farmorn, från olika delar av världen, en riktig kvinnokarl. Livet med den här mannen var ständigt att se upp för att inte uppröra honom, samtidigt som han när han var på rätt humör, både pratsamt och trevligt och noga med att göra mig delaktig. 

Även om sällskapet och ansvaret kanske var mer påfrästande här så var stället i sig desto bättre. Nedanför fanns en privatstrand där jag spenderade några timmar njuuutande i medelhavet. Att bada och torka i den stekande solen är nog förmodligen något av det bästa jag vet och det, tillsammans med väldigt god mat, och läsningen på terassen fick liksom hela allt det jobbiga att blekna bort och de sved lite att dagarna i Cannes blev så få. 

Vi gav oss av med flyg till Paris, bara jag och barnen och resan gick, förutom en liten spya i bilen från den lille söte pojken längst bak, ganska smärtfritt. Väl tillbaka i Paris hann jag inte mer än packa väskan, gå iväg till mamman och säga farväl till barnen innan min visit hos den franska familjen var helt över. Att lämna barnen och pappan kändes ganska osentimentalt. Jag har lärt mig mycket och jag har haft det glassigt på många sätt men jag kommer ju inte kanske sakna just dem så mycket. Att lämna Paris i sig, och min syster igen, två dagar senare, var kanske svårare. Ändå kändes det inte såå jobbigt. Jag kommer ju komma tillbaka! 

Igen och igen.