Nemen absolut. Inga konstigheter, jag ställer mig in i ledet och ställer upp. Blir ju så genuint jävla glad varje gång Johannis blogg är uppdaterad och de när Emma slänger in ett fantastiskt bidrag som får en att skratta högt framför skärmen, som de här bloggarna så många gånger gjort, vill jag ju försöka.
Är så jävla nöjd med att vara tillbaka i Lund och härja. Det är precis så det känns. Livet känns för tillfälligt enkelt och kuul liksom. Kursen i vuxenlivets utveckling och personlighet vi precis börjat känns ungefär som att ha påbörjat en 15 poängs högskolekurs i LIVET. Vi snackar existentiell ung-vuxen-ångest, trauman, föräldraskap, medelålderskris, ålderdom och döden och allt känns bara så greppbart och intressant.
Därtill träffar man alla gamla homies och grottar sig ner i gamla mysiga rutiner med eftermiddagskaffe och livsanalys under filten i soffan med Julia, luncherna och hängen med mysologerna, simhoppet, kvällarna i vildiskorridorerna, de nya individerna man ska introduceras för, de framtida bruncherna borta på kämners och allt det där och så mycket mer.
Hatar mig själv lite för att skriva om bara livets underbarhet men kanske är det för att jag nu hittat min nya kanal där all skiiit ska få sipra ut; nämligen hos min nya TERAPEUT. Idag påbörjade jag egenterapin som är en del min utbildning och jag tror nog att det känns ganska bra. Man satte sig ner, hon frågade så där stereotyp brutallungt och sansat om jag kunde börja med att "berätta lite om mig själv?". I någon sekund står man liksom handfallen inför den kanske bredaste frågan av dem alla, framför en person som inte vet något annat om mig än mitt förnamn och utbildningsval. Därmed har man påbörjat en process som kommer leda till att hon förmodligen kommer få ta del av känslor och tankar jag aldrig berättat om för någon annan, och som förhoppningsvis kommer leda till känslor och tankar jag aldrig tidigare haft och upplevt. Plötsligt har man pratat i 45 minuter, redan om saker som rör mig ganska djupt, om än denna gång grundligt och objektivt, tiden är över och man får liksom inte säga mer. Så många tankar och förhoppningar, rädslor och farhågor som fanns innan och som fortfarande finns kvar, alltså jag vet, inte, vi hann ju så lite?!
Shit.
Så. På återseende.
