I natt drömde jag en jättehemsk dröm. Massa människor i min närhet hade dött i någon katastrof jag inte kan dra mig till minnes och jag slets ängsligt med tanken att "helvete, kan det inte få vara en dröm?" Jag insåg, i drömmen, att det inte var det och att man liksom måste förlika med tanken att sånna saker kan hända även mig och min familj. Det läskiga med drömmen var att när jag vaknade upp och lättat insåg att det inte var en dröm, och tänkte tillbaka på den, så var alla som dött män. Jag minns att det var många och inte exakt vilka men att det var flera ur min släkt och familjevänner, det var min pappa och min bror, Tobias om jag inte minns helt fel och Leopold. Jag vill liksom inte försöka mig på en tolkning av drömmen. Min tragiska avsaknad av manligt sällskap...? Jag skulle fannimej passat på när den söte hipster-killen raggade på mig igår. Jag hade casually kunnat lämna mitt nummer vid ett tillfälle men coward som jag är lät jag bli.
Idag har jag haft dagen ledig då jag ska jobba kvällspass ikväll och jag har ägnat den, i det förvånansvärt fina vädret att upptäcka en ny stadsdel; 10:e och områdena kring Canal St:Martine. Betyg; mycket trevligt. Dit kommer jag tillbaka. Jag hoppas få med mig någon till den nyöppnade baren L'inconnu, hänga i det fina vädret längst kanalen, strosa bland de roliga butikerna och det mysiga caféerna. I'll be back.
Låter som att någon behöver lite T-liciousness
SvaraRadera